Ingegerd Stadener – författare

”Men innan musiken börjar och den verkliga romerskjudiska middagen sätts i gång, åker vi hem i en trång gammal droska efter en vit häst. Barnet får köra, han är bekant med kusken. Och som en sista skönhetssyn får vi på vägen Colosseum i månskensvitt strålkastarljus.

Roma – eviga stad, stad som tar andan ur mig med din majestas, stad som omsluter mitt hjärta, självfallet varmt och tryggt likt boet en fågelunge: buona notte Roma – godnatt, och tack för en rik dag!”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Resekåserierna Bad i tidlöst vatten utkom för första gången 1947.

”Öns kulturpersonlighet, den Brittiske Generalen, som under en semester på Capri avbrutit sin karriär för att skriva en avhandling om de blå ödlorna på Faraglioni, som också gjort detta och – med det lugna samvetet hos en zoolog vilken avslutat sitt livsverk – kvardröjde ad infinitum på Capri, gick militäriskt av och an i vitlöksdoften framför hamnens tvåtusenåriga hyreshus.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Blådårarnas ö utkom för första gången 1949.

”KOMETEN: Säg mig o du min syster … Värdigt dansar vår syster Jord sin tempeldans runt solen Så som hon gjorde redan i moderns fjärran tidevarv Av sorglös skönhet lek och ro Men vårföre är hon nu slocknad och mörk?” (ur dikten Lysande skrud under pansar)Diktsamlingen Den stora moderns grotta gavs ut första gången 1948. Ingegerd Stadener (1903-1968) var en svensk författare som bland annat skrev deckare. Året efter att Den stora moderns grotta publicerades konverterade hon till katolicismen, och det religiösa temat genomsyrar diktsamlingen.

Under den idylliska ytan av ett mellansvenskt sommarpensionat med stilla borgerlig publik och en prästgård, blommande av lästöser, rör sig hemligen sjuka och överhettade drifter.

En deckargåta och ett thrilleruppslag snor sig om varandra. Vem som begått det andra mordet gissar läsaren strax – men hur skall mördaren kunna överbevisas? Och vem begick det första mordet – samma mördare eller någon annan? Och varför? Är den tjusiga, duktiga lilla Vidan en mörderska, eller hotas hon till livet? Den unge landsfiskalen, som älskar henne, måste värja henne mot båda hoten: att hon anklagas för mord och att hon blir det tredje mordoffret.

lngegerd Stadener, 1903-68, specialiserade sig på romaner i följetongens form och rytm. Mestadels utgör hennes följetonger för den tiden aktuella debattinlägg, som – med berättelser om människoöden kring ett bestämt problem – illustrerar olika synvinklar kring detta problem. I denna berättelse om en ung fosterdotter, vars rörelsefrihet beskärs med hämmande tacksamhet och takt, har Ingegerd Stadener valt thrillerns form.

”Och plötsligt stod Granathjärtat mitt ibland dem. Hon var rund och rosig med gulrandigt vitt hår under en penséprydd kapotthatt och hade små närsynta ögon. Hon begagnade löständer, som inte satt riktigt bra och som därför tvingade henne att snörpa konstlat med läpparna. Hon hade lyckoklöver av mörkröda granater i örsnibbarna och mycket riktigt ett stort granathjärta på spetskragen till sin gröna muslinsklänning. Hon hade feta händer, små, med korta toppiga fingrar i halvvantar. Hon rörde sin runda, stadiga figur som en studsande gummiboll.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Granathjärtat utkom för första gången 1951.

”Det är inte så lätt skall jag säga för den som bara är från Stockholm att reda sig i trafikvimlet i en liten västkuststads andliga värld” skriver Ingegerd Stadener om hjältinnan i föreliggande roman. Och ingen ser att min daphne blommar är visitkortet från en debutant, som med älskvärt gemyt, spetsat med några stänk elakhet, och med riklig människokännedom skildrar de knappa men laddade öden en ensam ung flickskollärarinna genomlever i en livlig garnisonsstad åren 1920–1929. Typgalleriet, som ömsom är strålande roligt, ömsom upprörande illa medfaret, bildar med tångdoften, vågskvalpet och solglittret från författarinnans palett en fascinerande fond för daphnen, som blommar osedd på bar kvist i strandskogsträdgården. Och boken bjuder på en happy end, som i sin okonventionella och primitiva art kan ge lite var en tankeställare.

Ingegerd Stadener, 1903-68, älskade människor – också de solkigaste – och ville få sina läsare att dela denna kärlek. Hon går i denna roman förfärligt illa åt det kära gamla tjugotalet, som – hur harmlös och skrattretande dess lastbarhet i provinsiell upplaga numera kan förefalla många av oss – dock var havande med de tider som nu är. Men hon visar en allmänmänsklig väg ut och upp ur försumpning och misströstan.

Henrik Marbäck växer upp under starkt tryck av fadern, den viljestarka och tyranniska borgmästaren i en svensk småstad. Henrik som blir illa behandlad och får sin vilja knäckt, bryter sig efterhand ut och går sin egen bana. Han får hjälp av en ung bryggmästardotter.

Ingegerd Stadener berättar med sedvanlig kraft och med en imponerande rikedom på psykologiskt vetande. Huvudpersonerna är tecknade med kärlek och insikt i denna charmigt gammeldags kärlekshistoria.

”Åskan hade väl haft del i det, detta tryckande och skrällande, detta dovt tankemördande och primitivt hetsande något, som kom det varma nattmörkret att likna en urtidsgrotta. Men nu var ju åskan över, och ändå, ja sen han som sjuttonåring låg på ett sjukhus i Hull, med sin hand som en av s/s Gothburgias maskiner nyligen stympat, låg och dyrkade en högtidlig madonnaskön engelsk sköterska, sen dess hade han inte känt någonting sådant för en kvinna som han nu gjorde för Inga Enelius.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Kvarnlyckan utkom för första gången 1944.

”Till dess hade hon stritt med sig själv och velat förneka vad han verkligen betydde för henne, denne sirlige gråhårsman, för vilken ingenting visat sig outförbart i livet. Men då, under hans kyssar och med snaran av hans sällsamt hårda armar kring sin tunna midja, hade hon också mistat sin mask, hade sprängt luckorna för den uppdämda hettan i sitt blod och unnat sig att blundande ge sig det glödande mörkret bak slutna ögonlock i våld.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Morgonglans och käringadans utkom för första gången 1945.

”Nu föll skymningen utanför bilrutorna, det kylde på, och Sven tände uppvärmningen. Luften i bilen var full av Hjalmars piprök, en blå aromatisk rök. Han blandade sin piptobak själv och var noga med vården av sina gamla svartnade snuggor, ett par dussin eller mer. Svavelstickor från sina utlandskryssningar hade han i lager fast de var förbjudna i Sverige och han erfor en pojkaktig lust åt att tända dem mot klack eller vägg, då han stoppat sina pipor.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Mysteriet med de blåmärkta smalbenen utkom för första gången 1960.

”Kanske var jag ständigt och jämt småsjuk i skolåldern, bara därför att jag då fick lov att ligga i stora valnötssängen inne hos farmor och ha det som i en saga. Ännu minns jag äppeldoften var gång hon »vädrade», då jag låg vinterförkyld. Först tände farmor en brasa i den gula lilla hörnkakelugnen, och när brasan tagit sig riktigt, höljde hon över mitt huvud och mina axlar med sin finstickade, blekgredelina schal, som hade breda makraméfransar runt om. Sedan öppnade hon både kakelugnsluckorna och dörren till kallrummet, där vinterfrukten låg på stora ollor. Sjukrumsluften »brann upp», påstod hon, och i stället fick vi in all den friska äppeldoften.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Ryttarinna utkom för första gången 1946 under pseudonymen Harriet Lundblad.

”Ingegerd Stadeners femte roman, »Triangeldrama», är skriven som en fullt fristående berättelse med tanke på de läsare, som förut inte lärt känna författarinnans sällsynt levande mänskogalleri.

Men tiotusentals läsare har redan tidigare gjort bekantskap med de flesta personerna i »Triangeldrama», exempelvis hjältinnorna i »Kvalitet» och »Öster om lustgården», Sture Vidarson i »Och ingen ser att min daphne blommar», Nina Larçén i »Kvarnlyckan» med flera.

Särskilt är den redan vida kretsen älskare av »Mariabild» får, om än denna gång på prosa, i »Triangeldrama» åter fånga diktarinnans ackord ur primitiva djup.”

Ur baksidestexten från 1945.

Öster om lustgården är berättelsen om hur livet kunde te sig för en landsortslöjtnants hustru perioden 1925-1939, då många ansåg officerare sakna existensberättigande. Det är också berättelsen om hur en herbarieväxt lyckas slå rot i jorden och knyta vid livet på nytt i växande, blom och frösättning.

Det är en alltigenom svensk roman. Den ger en levande bild ur ett par decennier svenskt liv i officersmässar och kyrkoherdeboställen.

Ingegerd Stadener, 1903-1968, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Öster om lustgården utkom för första gången 1942.

”Men före lunch gled den yllene flaggan framför stora ingången till Torstuna corps de logi rytmiskt och högtidligt i topp och så ner på halv stång.

Som när en oljetank torpederats i hård sjö spred sig en suggestion av förstämning dämpande över alla de pojkar, som befolkade det lönsamma internatet. Gamla mänskor dör, det vet man. Dödens isiga fläkt berörde inte de sexhundra, som genom sin ungdom stod utanför det ofrånkomliga – tills vidare. Men att något unikt hade inträffat, det kände de.”

Ingegerd Stadener, 1903-68, skrev under sin livstid ett stort antal romaner, och i hennes rika författarskap återfinns samtidsromaner, diktsamlingar till barn- och ungdomsböcker. Kriminalberättelserna skrev hon både under eget namn och under pseudonymerna Helena Poloni och Lillevi Gavell. Många tungor små … utkom för första gången 1960.