Johanna Orup – författare

Det här är berättelsen om sjukdomen som höll mig gisslan i tolv års tid och nästan blev min död. Under hela uppväxten innebar pappas arbete att familjen var tvungen att flytta runt till olika platser i Sverige och världen. Som litet barn hade jag lätt att anpassa mig, men på väg in i tonåren tvingades jag lämna Västerås för Karlskrona. Det blev en flytt för mycket. Där började helvetet. Dålig självkänsla, mobbing och tonårshormoner formade den tonåring jag höll på att bli, men det var fyra ord som för alltid skulle förändra mitt liv. "Vad duktig du är", sa tjejen bredvid i skolmatsalen när jag tyckte att maten var äcklig och inte åt något. Tänkte förklara att jag inte gillade maten, men tystnade. Nickade och höll med tjejen. Jag var duktig. Där och då slog det slint och jag tog det till synes banala beslutet att sluta äta. De kommande tolv åren bestod av vårdinstanser och övervakning i hemmet. Familjen slets sönder när allt kretsade kring mig och mina behov. Inte bara jag utan mina föräldrar och mina syskon isolerades från omvärlden. Parallellt med anorexin utvecklade jag ett självskadebeteende. Jag försökte slänga mig framför ett tåg, satte en sax i benet, slog mig medvetslös med ett strykjärn och överdoserade piller. Syftet med boken är att hjälpa drabbade, anhöriga och nyfikna. Jag har sett både sjukdomen och vården inifrån och vill dela med mig av mina erfarenheter, utan att svartmåla någon eller något. Idag är jag frisk och föreläser tillsammans med min mamma om anorexi för läkar- och sjuksköterskestudenter. Jag lever tillsammans med sambo och dotter, en välsignelse som jag trodde var omöjlig när hela mitt väsen var synonymt med sjukdomen och läkare förklarade att jag hade veckor kvar att leva.