Johannes Edfelt – författare

”De epileptiska anfallen kasta ikull honom med fradga kring läpparna. Men knappt har han återfått medvetandet, förrän han, domnande av matthet, släpar sig fram till sitt manuskript, för att producera, producera. En vanlig människa skulle inte orkat med en sådan tillvaro så länge. Men Dostojevski var nu ingen vanlig människa.”

Johannes Edfelts (1904–1997) litterära gärning spänner över drygt sju decennier. Nitton år gammal debuterade han med Gryningsröster 1923 och den sista diktsamlingen, Brännpunkter, kom 1996. Edfelt är det svenska 1900-talets känsligaste och mest skarpsynte tidsdiktare, en oförvillad iakttagare och en oförbätterlig pessimist. Denna bok från 1936 är en kommentar till den ryske författaren Fjodor Dostojevskijs verk.

”Att av ord tvinna ledtrådar till jagets kärnpunkt, belägen under yttervärldens förvirrande bråte – vad är en lyrikers uppgift annat än detta åter och åter bedrivna experiment?”

Johannes Edfelt (1904–1997) var en framstående diktare och essäist. Han skrev en fast formad lyrik, fylld av ett stramt suggestivt bildspråk och en mörk, pessimistisk grundton, i senare samlingar skrev han även utsökta prosadikter. Diktsamlingen Brev från en ateljé utkom för första gången 1976.

”Profiler och episoder” kan sägas vara en pendang till ”Årens spegel”, en samling minnesbilder Edfelt gav ut 1963. De minnen från barndomsstaden, som inleder denna bok, koncentreras på ett antal figurer och original, okända såväl som kända. I fortsättningen är det en rad författare som står modell för Edfelts utsökta porträttkonst. De är alla sådana med vilka han haft personlig kontakt genom möten och korrespondens och de kommer oss därigenom nära på ett nytt sätt.

Där är Hjalmar Söderberg, som tar emot i sin Köpenhamnsvåning. Där är Klara Johanson, den utomordentliga kritikern som den unge poeten hade en givande brevväxling med. Där är den numera alltför glömde Ode Balten/Per Ali Freudenthal, som här blir insatt i sitt tidssammanhang och får sitt öde tecknat med varm känsla. Arvid Mörne, Sven Lidman, Bertil Malmberg, Stina Aronson och Gunnar Björling är andra författare som Edfelt sammanträffat med och som han i några fall känt en stark väsensgemenskap med. Edfelt skriver också om några svenska grafiker, som han haft särskild känsla för och han låter boken tona ut i några Rom-minnen där bland andra Emil Zilliacus och Rabbe Enckell figurerar.

"I en av sina satirer berättar den ryske författaren Saltykov-Sjtjedrin om två generaler, som genom en olyckshändelse hamnat på en obebodd ö. Vana som de äro att leva på andras arbete, känna de sig fullständigt hjälplösa i sin nya situation. De irra omkring i naturen, äro hungriga, olyckliga och kunna inte sova.

”Vem hade kunnat tro, ers excellens, säger den ene, att den mänskliga näringen i naturtillståndet flyger omkring i luften, simmar i vattnet och växer på träd?

- Nej, suckar den andre. Jag måste tillstå, att jag ända till i dag trott, att bröd bli till i den form de ha på kaffebrickan om morgonen."

Johannes Edfelt (1904-1997) var författare, översättare och litteraturkritiker. Som lyriker hade han ett stramt suggestivt bildspråk och en mörk, pessimistisk grundton av personlig ångest och världens kris. Men också kärleksupplevelser, medlidande och hopp. I senare samlingar skrev han också prosadikter. Rysk realism om den ryska litteraturhistorien utkom första gången 1938.

”Vi bevittna i våra dagar uppkomsten av ett nytt proletariat: emigranternas. Offer för endast alltför välkända, stupida rasideologier och kollektiva ressentiment äro de i så måtto beklagansvärdare än det statsinkorporerade proletariatet, att de äro helt och fullständigt utlämnade åt respektive nationers godtycke.”

Johannes Edfelts (1904–1997) litterära gärning spänner över drygt sju decennier. Nitton år gammal debuterade han med Gryningsröster 1923 och den sista diktsamlingen, Brännpunkter, kom 1996. Edfelt är det svenska 1900-talets känsligaste och mest skarpsynte tidsdiktare, en oförvillad iakttagare och en oförbätterlig pessimist. I essäsamlingen Strövtåg (1941) skriver han om tysk emigrantlitteratur.

Johannes Edfelt (1904–1997) var en välkänd kritiker och essäist. Hans register var internationellt – han var en kunnig och flitigt verksam introduktör av främmande länders litterära sändebud och har i denna egenskap översatt och skrivit om samtida europeisk och amerikansk litteratur.

I "Utblick" från 1958 presenterar Johannes Edfelt instruktivt och lättillgängligt en rad betydande tyska diktare, som tidigare varit alltför litet kända i Sverige – Ernst Stadier, Oskar Loerke, Wilhelm Lehmann, Karl Krolow, Ingeborg Bachmann och andra. Dessa introduktioner får desto större värde då den skicklige lyriköversättaren Edfelt sprängt in kongeniala dikttolkningar i dem. Också den anglosachsiska kulturkretsen ligger innanför hans vida horisont. Han behandlar diktare som Thomas Hardy, Yeats, Edwin Muir och Edna St. Vincent Millay och kastar nya intressanta belysningar över deras verk och personligheter.

Sin djupa förtrogenhet med äldre och nyare svensk litteratur visar Edfelt i uppsatserna om den bitske romantikern Vitalis och om det gnistrande kvickhuvudet Palmærs berömda "Eldbränder och gnistor", liksom i studierna i Hjalmar Bergmans och Anders Österlings författarskap. Utanför de rent litterära ämnena går "Ungdomsår i en skolstad" och några personligt hållna reseskisser, vilka avslutar denna mångsidiga och stimulerande essäsamling.

Johannes Edfelts prosa är personlig, känslig och vital vare sig han brukar den till vidsträckta utblickar över främmande litteratur som i Strövtåg eller som här, i Årens spegel, till strövtåg i det personliga och upptäckter i minnets landskap. I Årens spegel söker sig hans prosa varsamt och lätt längs gångna vägar, tillbaka till barndomens Västergötland, skolårens Skara, de första kontakterna med konsten och litteraturen och studentårens upplevelser i Uppsala.

Lyrikern Edfelt finns i denna bok, inte minst i naturskildringarna, och kritikern berättar om barndomsstunderna vid läslampan och de böcker som gav honom de första litterära impulserna. Årens spegel utkom första gången 1963.

Johannes Edfelt är en av de största lyrikerna i 1900-talets svenska litteratur. Han fick sitt stora genombrott 1934 med Högmässa, där inte minst de praktfulla kärleksdikterna väckte stor uppmärksamhet. Därefter kom tonen för en lång tid framåt att bli en annan. Samlingar som I denna natt, Vinter är lång och Sång för reskamraten uppfattar människans läge i tiden som djupt tragiskt och ser på utvecklingen med bitterhet och pessimism. Den mörka tonen bärs fram av en verskonst, sträng i formen men klar och vital i uttrycket. Detta ger, tillsammans med den vilja att härda ut som präglar dikterna, ändå känslan av rening och befrielse.

Senare kom Edfelts dikter att åter få en större värme. Det ödsligt tragiska gav vika för en försoning med livet i samlingar som Elden och klyftan, Hemliga slagfält och Insyn.

Johannes Edfelt föddes i Västergötland 1904. Utöver lyriken var han känd som uttolkare av utländsk lyrik och som kritiker. 1960 utsågs han till hedersdoktor vid Stockholms universitet och 1969 invaldes han i Svenska Akademien. Han avled 1997 vid 92 års ålder.