Lars Erik Westlund – författare

År 1527 framträdde i Dalarna en ung man som uppgav sig vara Nils Sture, äldste sonen till den sju år tidigare döde riksföreståndaren Sten Sture d.y. och Kristina Nilsdotter (Gyllenstierna). Hans mål var att störta landets regent Gustav Vasa, men revoltförsöket misslyckades kapitalt. Följande år tog han slutligen sin tillflykt till Rostock, där han på Gustav Vasas enträgna begäran fängslades, ställdes inför rätta, dömdes till döden och avrättades för uppror och för att ha uppträtt under falsk identitet. I historieskrivningen rådde länge inget tvivel om att Daljunkern - uppviglarens hävdvunna namn alltsedan Peder Svarts krönika - var en bedragare. En försiktigt avvikande mening tillkännagavs 1942 av Folke Lindberg, som menade att "det går inte att hålla fast vid omdömet, att daljunkern inte kan ha varit den han gav sig ut för". Uppfattningen fick inget genomslag. Sextio år senare, 2002, ansåg sig emellertid Lars-Olof Larsson kunna leda i bevis att Daljunkern verkligen var Nils Sture. Denna omprövning föll däremot i god jord. Den allmänna eller åtminstone vanliga meningen bland såväl fackhistoriker som andra som har skrivit eller uttalat sig i ämnet förefaller numera vara att Daljunkern och Nils Sture var en och samma person eller att detta i varje fall inte kan uteslutas. I denna skrift granskas argumenten för omsvängningen. Samtidigt presenteras en hittills märkligt nog obeaktad källuppgift, som måste betraktas som en pusselbit av högsta värde för frågan om Daljunkerns påstådda identitet. Den Larssonska tesen visar sig därmed vara ohållbar. Det finns med andra ord ingen anledning att ifrågasätta sanningshalten i Daljunkerns egna ord inför domarna i Rostock att han inte var herr Stens och fru Kristinas son.

År 1563 inleddes det krig som i historieskrivningen har kommit att benämnas nordiska sjuårskriget. På den ena sidan stod Sverige, på den andra Danmark och dess allierade hansestaden Lübeck och Polen. Kampen om herraväldet över den avtynande Ordensstatens domäner i Baltikum var en av orsakerna till kriget, en annan var oenigheten om rätten till vapnet tre kronor och med detta förknippade territoriella anspråk. Kriget fördes i Sverige, Norge och i de då danska Skånelandskapen, till sjöss och i Baltikum. Fred slöts 1570 i utmattningens tecken och utan att några landavträdelser kom att ske. Däremot måste Sverige erlägga en »lösen« om 150 000 daler för att återfå Älvsborg, som danskarna erövrat i krigets inledningsskede. I denna bok skildras sjuårskriget till lands i allmänhet med tyngdpunkt på de händelser som i särskilt hög grad berörde värmlänningarna och de ryttare och knektar som rekryterades ur deras led. Utförligt beskrivs den svenska arméns fälttåg i Norge 1567, vilket företogs genom Värmland, likaså de upprepade svåra förhärjningar som under kriget drabbade denna gränsbygd. Också framväxten av den svenska stående armén och de värmländska ryttar- och knektförbanden ges stort utrymme. Framställningen vilar i betydande mån på otryckta källor.

Avskräckning, vedergällning och i någon mån »förbättringstanken« kännetecknade straffrätten under 1500-talet. Bland straffarterna märktes dödsstraff, prygel och stympning men framför allt böter, som var den ojämförligt vanligaste påföljden. Tillräckligt höga böter kunde antas ha en allmänpreventiv inverkan, med böter kompenserades målsägaren och andra bötesberättigade parter inte bara moraliskt utan också ekonomiskt, och till skillnad mot andra former av straff möjliggjorde bötesstraff att en tidigare ostraffad kunde återanpassas till samhället. Grövre brott måste dock oftast sonas med livets förlust, inte minst i enlighet med vad som påbjöds i Bibeln med dess mosaiska straffbestämmelser. I denna bok redovisas en genomgång av de bevarade bötes- eller saköreslängderna för Värmland för åren 1503-1600, kompletterade med annat arkivmaterial. Dåtidens lagstiftning rörande de skilda brottstyperna (våldsbrott, stöld, äktenskaps- och sedlighetsbrott o.s.v.) beskrivs utförligt. Också domstolsväsendet, det processuella förfarandet och de förekommande straffen behandlas ingående, både ur ett värmländskt och ur ett allmänt perspektiv.