Paul Wahlström – författare

"Våra ord är enkla, molnord och sandord. Allt är så långt borta att vi kan börja från första början. Här har vi lov att prata om ingenting, att lätta om hjärtat hålla med om det blåa och instämma med solen i vind- och vattenlösliga vinjetter!" Den här boken är en lusttur genom ögonblicket. I ett- hundratjugosju korta prosadikter skildras en plats och ett nu utan minne eller framtid, ett slags paradis där två älskande vandrar runt och namnger vad de ser. Det är lekfulla övningar i att finna ytornas djup, att gräva till andra sidan jorden genom att skrapa i ett tunt lager färg.

Du visste inte vad du skulle ta dig för, så du satte dig ner och började på en berättelse, fördrev tiden med att foga händelse till händelse på pappret. Du filade och slipade tills karaktären kändes levande och historien sannolik, då var du klar. Sen läste du igenom alltsammans en sista gång, medveten om att inget av vad du skrivit hänt i verkligheten, att du bara hade tänkt ut det för dig själv, och kanske velat det. Men när det händer, och det kommer det att göra, för allting händer till slut, då kommer man kanske att känna igen händelserna på din beskrivning. Man kommer att erinra sig var man läste det och ivrigt bläddra fram stället, skumma igenom orden med ett igenkännande och möjligen lättat leende. Och man kommer att veta vad man ska göra. Man kommer att veta vad man ska säga...

"Våra ord är enkla, molnord och sandord. Allt är så långt borta att vi kan börja från första början. Här har vi lov att prata om ingenting, att lätta om hjärtat hålla med om det blåa och instämma med solen i vind- och vattenlösliga vinjetter!"Den här boken är en lusttur genom ögonblicket. I ett- hundratjugosju korta prosadikter skildras en plats och ett nu utan minne eller framtid, ett slags paradis där två älskande vandrar runt och namnger vad de ser. Det är lekfulla övningar i att finna ytornas djup, att gräva till andra sidan jorden genom att skrapa i ett tunt lager färg.

Du visste inte vad du skulle ta dig för, så du satte dig ner och började på en berättelse, fördrev tiden med att foga händelse till händelse på pappret. Du filade och slipade tills karaktären kändes levande och historien sannolik, då var du klar. Sen läste du igenom alltsammans en sista gång, medveten om att inget av vad du skrivit hänt i verkligheten, att du bara hade tänkt ut det för dig själv, och kanske velat det. Men när det händer, och det kommer det att göra, för allting händer till slut, då kommer man kanske att känna igen händelserna på din beskrivning. Man kommer att erinra sig var man läste det och ivrigt bläddra fram stället, skumma igenom orden med ett igenkännande och möjligen lättat leende. Och man kommer att veta vad man ska göra. Man kommer att veta vad man ska säga...

Följande är ett försök att skriva en bok om ingenting. Att säga ingenting. Och hur något ändå blir sagt mellan orden, som stjärnor liksom på pin kiv uppstår i rymdens vakuum. Ingenting. Jag skriver ordet Ingenting, så att sidan inte ska stå tom. Tom på allt skriver jag det som är kvar: dikten själv eller det som är så smått att ingen tänkt på det. Antingen ser du ingenting här, eller så ser du det ingenting som här står skrivet!