Mini-intervju Simona Ahrnstedt

Hur ser din skrivprocess ut?

Jag jobbar rätt långsamt, och mycket av min jobbtid går åt till att vanka runt och tänka, så jag får jobba nästan jämt för att få något gjort. Jag går gärna upp tidigt, jobbar kanske 7-13, tar lunch, tänker, gör ärenden, tänker lite till, och så åker till min kolonistuga en kvart bort ett par timmar. Där gräver jag i jorden och drömmar trädgårdsdrömmar. Sen kör jag gärna ett jobbpass till på kvällen, kanske 18-21. Jag skriver kronologiskt, från början till slut, gör synopsis som jag aldrig följer, skriver anteckningar överallt och skriver om hela boken säkert 10-20 gånger, vilket är en oerhört ineffektiv och frustrerande metod, men jag hittar inget bättre sätt att få ur mig mina böcker. Jag måste pröva mig fram hela tiden. Sen gör jag väldigt mycket research, läser fackböcker, gör intervjuer, besöker platser och museer. En av de stora utmaningarna för mig är faktiskt att inte drunkna i avhandlingar och uppsatser om bakelser, sjukdomar och kvinnokamp.

Vad är din största läsupplevelse?

Det går inte att välja en, det är omöjligt. När jag var ung så läste jag Mika Waltaris Sinuhe Egyptiern, och blev helt golvad. Samma med Alltid, Amber av Kathleen Winsor. Och Söderns Lust och olust, Rita Mae Brown, gjorde ett enormt intryck på mig - allt detta var böcker som min mamma satte i handen på mig som tonåring. Annars blev jag oerhört berörd av Åsa Hellbergs Inte min syster, förra året. Och Katarina Bivalds serie om författaren Berit Gardner som löser mord älskar jag, längtar efter uppföljaren. Jag slukar även allt som Karin Slaughter skriver. Och jag ser nog Den perfekte pojkvännen av Alexis Hall som en av mina bästa läsupplevelser 2022, Gud som jag skrattade. Just det, Liane Moriarty är också en favorit. Hennes senaste, Apples never fall var genialisk. Ska jag fortsätta? För jag kan fortsätta hur länge som helst, böcker är det bästa som finns.