Sture Gustafson – författare

Roparna var namnet på en pietistisk och extatisk väckelse i mitten av 1800-talet. Människor rycktes med, föll i hänryckning, krampade och upplevde ett starkt inre tvång att predika. Även barn, som knappast lärt sig läsa, reste sig upp och predikade. ”Så uppstod en underlig företeelse uti de så kallade roparna, människor som överföllos av spasmodiga ryckningar och skakningar och därunder ropade och skreko mot lyx och utvärtes saker och fördömde kvinnor som hade flätat hår…” (Anders Gustav Törnqvist)

Sagan om Serafia handlar om en ung kvinna i ett frikyrkligt samhälle i 1930-talets Närke. Hon ses redan som annorlunda, men vill ändå förkunna och predika om det som hon fått uppenbarat för sig – att Guds änglar egentligen är blåa. Trots att motståndet är stort och att ingen egentligen tror på henne, väljer Serafia att gå sin egen väg och stå upp för sig själv.  I Sagan om Serafia berättar författaren om sin egen faster i fiktiv form och om vad det innebar att vara annorlunda i en frikyrkligt präglad omgivning. Genom Serafia får vi lära känna hur det kunde medföra särbehandling att bli sedd som ”lite eljest”, men också hur beslutsamhet och mod kunde föra framåt på en svår väg.

En masugn sätter fantasin i rörelse. Hyttan suckar och pustar och den som lyssnar noga hör henne också sjunga. Dess inneboende krafter är visserligen tyglade, men bär ändå på djupa hemligheter. I den här boken skildrar Sture Gustafson sin barndoms Svartå. Sina allra första år bodde familjen mitt emot hyttan i en kåk byggd av slaggsten, järnets restprodukt. Masugnen var en sotig arbetsplats och allra sotigast för de som arbetade i kolhuset. Och därtill kom den obekväma skiftgången. Produktionen måste fortsätta dag och natt. Inget stål hade så goda egenskaper som det som tillverkats på minnets marker i Svartå. Den stora olyckan är förstås den mest dramatiska av bokens berättelser men författaren ger också läsaren andra bilder av barndomens liv i det gamla brukssamhället. Som när Fridolf Rhudin passerade stationen på sin sista resa eller när balter som flytt sina hemländer slog sig ner i Svartå.

Boken innehåller tre berättelser ur författarens liv. TANT ANNA-BETH I SVARTÅ OCH HENNES SON är ett fragment av min Mor skissad under hennes sista timmar. HON KOM SEGLANDE I DIMMAN är minnen av söndagsutflykter till den medeltida träkyrkan i Södra Råda. NÄR HELIGE OLAV VÄLSIGNADE STORBJÖRKEN är en fantasi efter en cykeltur runt sjön med Far.