Sven scharnell – författare

Det var en ryslig sommar det året då jag blev förälskad för första gången. Höst vore en bättre benämning för den årstiden. Psykisk ohälsa och årstider som kommer huller om buller är ingen särskild bra kombination. Då blir det så för mig. Man örlar omkring, går gata upp och gata ned. Har inga fasta punkter i tillvaron. Söker skydd i en domkyrka. Som egentligen bara gör saken värre. Trots att det borde va den säkraste platsen i världen när man har blivit kallad av en högre makt. Visst känner man sig omsluten. Men springet i bena blir inte mycket bättre för det. Men som tur var finns det räddning. Har man tur, som jag hade. Står man plötsligt utanför ett annat tempel. Ett ställe som annonserar att det finns en bädd. Man blir trött av att jaga vardagen. Då tar man vilken chans som helst för att kunna vila sina trötta fötter. "Ropa inte hej förrän du är över ån." Mormors uttryck. ”Det finns fula fiskar även i stilla vatten.” Numera tror jag henne. Men jag lovar att jag inte gjort en fluga förnär. Sven E Scharnell ger sig här i kast med ytterligare ett film synopsis. Ett synopsis som sjunger om smärta, kärlek och tillkortakommande. Men också om glädjen i livet. Och psykiatrin får ytterligare en gång klä skott för ett livsöde.