Thomas von Vegesack – författare

Vad händer om man skriver historien om ett enskilt år? Och dessutom ett ganska dåligt år, som 1851? I en alldeles unik bok skildrar Thomas von Vegesack ett misslyckat år i den svenska historien. Det var året då den svenska kontrarevolutionen lyckades. Drömmarna om demokrati som närts av upproren ute i Europa släcktes. I Stockholm översteg dödssiffrorna födelsetalen. Radikala skribenter tystades, Almqvist drevs i landsflykt, teatrarna spelade lustspel, kronprinsen svirade och vid årets slut fick vi en statsminister mot löftet att det aldrig skulle byggas några järnvägar i Sverige. Thomas von Vegesack har kommit staden och dess människor så nära det går genom att studera 1851 års tidningar, bevaka skandalerna, läsa romanerna, granska makten och beskriva vanmakten. Resultatet har blivit en alldeles ny form av historieskildring.

När Thomas von Vegesack var sexton år dog hans far. Han lärde aldrig känna honom annat än som en man svårt plågad av astma, och fullkomligt uppslukad av sin forskning som fysiker vid Uddeholmsbolaget. Men efterhand skulle Thomas von Vegesack lära sig att hans far Arved haft ett tidigare liv, som närmast verkade höra hemma i en annan tidsålder. En man som flera gånger utmanade studiekamrater på duell med värja, och som tjänstgjorde som tysk officer i den ryska armén under första världskriget. Så här berättar Thomas von Vegesack om sin bok: "Över dörren till ett hus i centrala Taru hänger en skylt som berättar att den 14 januari 1919 fängslades och dödades 23 personer av kategorin "förflutna människor" som bolsjevikerna beslutat utrota. En av de fängslade var min far. Han undkom i sista minuten från arkebuseringen. Hans liv är en berättelse om krig och revolutioner, om lojaliteter och partibyten, om herrgårdsdrömmar och forskarmödor. Utan hem i tiden ger en unik inblick i ett av de många europeiska öden som historien lämnat bakom sig, i en kultur som försvunnit och som bara lever kvar i brev, tidningsklipp och fotografier.

Vad händer om man skriver historien om ett enskilt år? Och dessutom ett ganska dåligt år, som 1851? I en alldeles unik bok skildrar Thomas von Vegesack ett misslyckat år i den svenska historien. Det var året då den svenska kontrarevolutionen lyckades. Drömmarna om demokrati som närts av upproren ute i Europa släcktes. I Stockholm översteg dödssiffrorna födelsetalen. Radikala skribenter tystades, Almqvist drevs i landsflykt, teatrarna spelade lustspel, kronprinsen svirade och vid årets slut fick vi en statsminister mot löftet att det aldrig skulle byggas några järnvägar i Sverige. Thomas von Vegesack har kommit staden och dess människor så nära det går genom att studera 1851 års tidningar, bevaka skandalerna, läsa romanerna, granska makten och beskriva vanmakten. Resultatet har blivit en alldeles ny form av historieskildring.

När Thomas von Vegesack var sexton år dog hans far. Han lärde aldrig känna honom annat än som en man svårt plågad av astma, och fullkomligt uppslukad av sin forskning som fysiker vid Uddeholmsbolaget. Men efterhand skulle Thomas von Vegesack lära sig att hans far Arved haft ett tidigare liv, som närmast verkade höra hemma i en annan tidsålder. En man som flera gånger utmanade studiekamrater på duell med värja, och som tjänstgjorde som tysk officer i den ryska armén under första världskriget. Så här berättar Thomas von Vegesack om sin bok: "Över dörren till ett hus i centrala Taru hänger en skylt som berättar att den 14 januari 1919 fängslades och dödades 23 personer av kategorin "förflutna människor" som bolsjevikerna beslutat utrota. En av de fängslade var min far. Han undkom i sista minuten från arkebuseringen. Hans liv är en berättelse om krig och revolutioner, om lojaliteter och partibyten, om herrgårdsdrömmar och forskarmödor. Utan hem i tiden ger en unik inblick i ett av de många europeiska öden som historien lämnat bakom sig, i en kultur som försvunnit och som bara lever kvar i brev, tidningsklipp och fotografier.