Ängö Bok och Bild – förlag

Om jag kunde skulle jag ha lagt hans lilla kropp i en kista gjord av månsken. Som en eftertanke står regnbågen en stund kvar här utanför, bakom det stora vatten vars andra sida är evigheten. Och jag kan egentligen inte förklara varför jag sitter här och håller en vattenskål som tillhört en katt i min hand. Men allt mer blev för mig det märkliga att få leva, att få vara medveten på denna vackra blå planet under några år. Det är det absoluta undret. Och att få vara det tillsammans med en katt som hette Tuffe, ja det är en nåd som vederfarits mig. Nu börjar vårt långa liv utan varandra. En dag ska vi båda tillhöra det förflutna. Alla ska vi tillhöra det förflutna, alla vi tyckt om och förlorat. Det är det som är det förflutna och till skillnad från livet, som ingen överlever, ska det vara för alltid. Nu är jag ensam i sällskap med hans frånvaro. Han är mitt allra vackraste minne. De döda förblir döda hur mycket vi än älskar dem. Jag tänker på Tuffe. Jag gör det därför att det är det enda som åter kan förena mig med honom. Baksidestext: ”Tuffe lyssnade in mot sommaren från vår sjöbod på Talludden vid Kalmarsund. Vi fick 17 år tillsammans. Vi var tillsammans, och sedan var vi det inte längre. Till sist var vår tid ute. Det här är en bok om glädjen, och den stora sorgen efter en högt älskad varelse. Jag upprepar hans namn för mig själv: Tuffe, och förvånas över att samvaron med någon som inte yttrade ett enda ord under alla år kunde bli en så närstående person. Tuffe, säger jag på nytt, och häpnar över att några få bokstäver kan vara så laddade med innehåll”.

I den här stora skogen har jag sett träd och stubbar brytas ner och nya träd växa upp. Jag har sett granarna stå i vinterns snökrönta symmetri, ibland i form av mänskliga gestalter. På hösten har den täta gröna skogsduken inslag av röda flammande aspar. De allra mest blockrika och otillgängliga markerna har varit förskonade från avverkning och har därför fått utvecklas tämligen fritt. Dessa milsvida skogar famnar en utpräglad ödebygd, med enstaka bevarade stugor, som numera tillhör sommarfolk. Det börjar snart bli ett sekel sedan skogen var fylld av liv. Med sin mosaik av olika skogsbiotoper, rinnande vatten och skogsgölar som likt ögon blickar upp mot himlen, är denna skog en av södra Sveriges finaste. Den tillhör numera framför allt djuren som lever där. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han är en välkänd och uppskattad skildrare av det småländska och öländska landskapet. Välkänd är också hans inlevelse i djurens villkor. I hans humanism ingår även djuren. I sin poesi uppehåller han sig gärna vid förhållandet mellan djur och människa.

En myrstack kan innehålla minst en miljon myror. Jag har tillbringar 30 timmar vid en sådan myrstack, fotograferat och funderat över myrornas liv. Min beundran för dessa små varelser har för varje gång blivit allt större. Den så kallade naturvårdsbränning jag bevittnade för snart 20 år sedan ställde en fråga jag aldrig kunnat släppa. Jag såg en man gå omkring och hälla bensin på myrstackar och tända på. Är detta naturvård? Bör sådana övergrepp inte kallas vid sitt rätta namn: ett attentat och en krigshandling mot naturen? Är det rimligt, att göra så mot ett myrsamhälle. Också en myrstack består av individer. Det behövs ett genombrott i naturvårdsdebatten, som tar fasta på den nivå där livet utspelar sig, nämligen hos individen. Biologerna har en olycklig förkärlek för arten. Men utan inlevelse i det individuella livet riskerar vår håg för miljövård att falna. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han är en välkänd och uppskattad skildrare av det småländska och öländska landskapet. Välkänd är även hans inlevelse och långvariga engagemang i djurens villkor. I hans humanism ingår även djuren. I sin lyrik uppehåller han sig gärna vid förhållandet mellan djur och människa.

Ekopark Hornsö invigdes 2004. Ekoparken utgör ett sammanhängande skogslandskap som omfattar 9200 hektar varav 8200 hektar är produktiv skogsmark. Det innebär att denna ekopark är en av Sveaskogs största. Det finns många sätt att förmedla vildmarkskänslan i området till läsaren. Jag gör det här genom att berätta om ett besök jag gjorde vid det lilla skogsögat Örkullegölen tillsammans med två vänner från Tyskland. När vi hade druckit kaffe lade sig min vän Eberhard på rygg på det bastanta ekbordet och låg där länge medan han blickade upp i tystnaden. Så kan en upplevelse av vildmarken se ut när man kommer från en storstad. Ekopark Hornsö har en för hela Europa unik mångfald av hotade insekter. Den genomsnittlige besökaren ser inte mycket av detta. Men han ser mosaiken av skogens miljöer: gamla tallskogar, fuktiga sumpskogar och stenbemängda marker. Han ser sjöarna och åarna, främst den vackra Alsterån. Och den intresserade kan leta efter rariteter som raggbock, läderbagge, blomskägglav, igelkottsvamp, koralltaggsvamp, kanske vitryggig hackspett och sjötåtel. Eller lyssna till pärlugglan i vårnatten eller till storlommens hemska tjut över Allgunnens vattenspegel, som klyvs när fiskgjusen dyker efter fisk.

Betande kor är numera sällsynta i Småland, men ännu finns de röda stugorna, de näckrossmyckade gölarna med speglande moln. Det är nästan så att jag måste fråga mig om det är schablonen av landskapet jag tycker bäst om. Samtidigt inser jag att klichén är något dött, endast ett titthål mot historien: tomma rum där ljus läggs till ljus i lager omgivna av tystnad. Människorna har flyttat härifrån och utflyttningen pågår än. Romantiserar jag det förgångna och ser idyll i umbäranden, fattigdom, smuts, okunnighet och förtryck? Ja, min bild av den småländska landsbygden (åtminstone i denna bok; knappast i en skildring jag tidigare gjorde om torparna och deras liv) är utan tvekan nostalgisk, en Lönnebergaversion med hagar och betande kor. Här låtsas jag således att ämnet Småland är fritt från komplikationer. Som världen ser ut kan man kanske ha råd att unna sig en tillfällig harmoni och försoning i vetskap om livets flyktighet i ett liv där så mycket aldrig blir av. Dessutom är min känsla för naturen så stark att jag känner mig hemma i miljöer som den är på god väg att ta tillbaka. När jag rannsakar mitt medvetande förstår jag att jag har samlat bilder och intryck, vilka sammantaget gett mig en bild av Småland. Jag tror förresten att även de fattiga 1800-talsmänniskorna ibland fann glädje i sina liv. Min bild av Småland är naturligtvis en metafor för det verkliga landskapet. Jag kan lämpligen kalla den mitt Småland. Något annat Småland känner jag inte. Men genom alla år av småländska upplevelser löper, mer eller mindre berättigat, den föreställningen att Småland är en sinnebild av något lantligt och okorrumperat. Den bilden har sannolikt vuxit fram ur provinsens forna fattigdom. Linné var kanske den förste auktoriteten som på allvar lovprisade Småland. Han brukar beskrivas som den internationellt mest kända svensken och smålänningen. Hans blomma, linnean, är Smålands landskapsväxt. Astrid Lindgren och Vilhelm Moberg är två andra som utmejslat bilden av Småland. Albert Engström, fördomarnas karikatyrtecknare, psalmdiktaren Lina Sandell och hembygdens skald Pär Lagerkvist ska också nämnas, liksom Ingvar Kamprad och frihetshjälten Nils Dacke. Den senare har till sist vunnit Dackefejden och står nu som en symbol för uppror mot centralmakt och byråkrati. Men kanske är Linnéa Andrén den som mer än någon annan skapat bilden av Småland med sin ”nationalsång” där stugan lyser röd bak hängbjörkens slöja. Den bilden är nog den vackraste jag vet av Småland. Heja Linnéa! Det tycks mig som om jag långsamt genom åren kommit till mina platser i landskapet. Himlen är oändligt hög över Småland och där är alltid sommar, åtminstone när jag tänker tillbaka på mitt halvsekel i landskapet. Det var avgörande för den här bokens titel. Och långt tillbaka i ett förlorat fjärran står det jag aldrig haft och väntar. Det tror jag alldeles bestämt.

En trädgård är en plats där man kan sitta och stillsamt betrakta träden, som blir unga varje år. Kanske skapar en trädgård den drömbilden att sommaren ska pågå för alltid. Trädgården avskiljer ett stycke land från omgivningen. Men det finns även en skönhet i en trädgård som är på väg tillbaka till naturen. En sådan trädgård anlades av den fattiga torparkvinnan Anna mitt i skogen. Om hennes trädgård och nio andra trädgårdar handlar den här boken. De är alla jordiska, utom en som är himmelsk, Paradisets trädgård. Men kanske, vid närmare eftertanke, är nog även de jordiska trädgårdarna skärvor av ett paradis. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han är en välkänd och uppskattad skildrare av det småländska och öländska landskapet. Välkänd är också hans inlevelse i djurens villkor. I hans humanism ingår även djuren. I sin poesi uppehåller han sig gärna vid förhållandet mellan djur och människa. Svenska Akademien har tilldelat Anders Johansson en belöning på 50 000 kronor ur Akademiens egna medel.

Om katterna och hundarna som levt med mig här i huset och trädgården handlar den här skriften. Den är också en minnesbok över min avlidne sambo, Britt-Marie. Under 40 år var vi en familj som bestod av två människor, hundar och katter. Med döden argumenterar man inte. Jag bestämde mig för att vara tacksam för de goda år vi haft. Det är både djurens och människans lott att slipas mot verkligheten. Vi blev ensamma här i trädgården, katten Hektor och berner sennenhunden Knabben och jag. Det finns ingen skarp gräns mellan djur och människa, tvärtom är vi mer lika än vad vi någonsin brukar föreställa oss. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker.

Det här är ingen bok som försöker avbilda det pulserande nuet i staden Kalmar. Snarare har jag dröjt vid det jag uppfattat som stadens atmosfär. Och jag bör genast tillägga: vid min tolkning av denna atmosfär. En stad upplever vi alla på olika sätt. Men på samma sätt som länder har sina ikoner så har städer det. Det finns i Kalmar platser, byggnader och minnen som på ett särskilt sätt hör ihop med stadens historia. Kring dessa företeelser knyts en hel väv av legender och berättelser. En stad är mer än det som syns med ögat. Här finns en atmosfär som går direkt till hjärtat. Den kallas Kalmar.

Ekopark Hornsö är en förnämlig vildmark, den finaste i södra Sverige. Den här boken syftar till att säga något om traktens natur, historia och minnen. Kanske kan mina resor i ekoparken under flera decennier tjäna som en utgångspunkt för andras resor och strövtåg genom denna underbara natur. Människor är alltid lokala. Gölarna i de trakter där de bor, sådana som Lillegöl och Rudgöl, är också lokala, liksom den som skriver detta. Vart man vänder sig i Småland och i världen bortom Småland så ser man bara lokala människor. För 40 år sedan bodde jag i Seattle på USA:s västra kust. Vad såg jag där, tror ni? Jo, bara local people. Så visst är de människor jag mött i Hornsö med omnejd, liksom undertecknad även universella! Liksom gölarna! Och vad ska jag säga om en vårkväll på bron över Alsterån när stjärnorna tänds? Där har jag lyssnat både till evigheten och till mer lokala ljud, sådana som en lokal motorsåg långt borta eller en lokal orrtupp, som bubblar från en lokal grantopp. Bron kallas Hyddebron. Det fanns en byggnad vid ena stranden där de bodde som byggde bron. En av dem blev förälskad i en kvinna i trakten. Hon hette Elin. De fick ett barn tillsammans, men Elins far reste upp till Medelpad och hämtade hem henne. Han hade utsett en ny man. Allt detta och mer därtill brukar jag tänka på när jag står där på bron. Kanske är rent av det lokala en förutsättning för det universella? När jag stått under stjärnorna har jag också tänkt att det är en lycka att få leva en tid som människa på jorden. Så högtidlig kan man bli när de lokala omständigheterna sammanfaller med de universella, och liksom smälter samman till en enda. Det här är en bok Ekopark Hornsö, om naturen och historien och människorna. Och om mina funderingar kring allt detta. Kort sagt kunde man säga att läsaren av denna bok träder in i det universum som finns i en provins i Småland. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker inom skilda genrer, däribland landskapsböcker, i synnerhet om Öland och Småland, böcker om katter och om vårt förhållande till djur. Anders Johansson utgav våren 2022 en omfångsrik volym samlade och valda dikter.

Manne Hofrén (1895-1975), född i Härnösand, kom första gången till Kalmar vid 27 års ålder. Han stannade där till sin död. Under sitt ytterst verksamma liv genomförde han ett rikt författarskap kring liv och arbete i Kalmar län. Han gjorde det vid sidan av sina tjänster som intendent vid Kalmar läns museum, landsantikvarie, intendent för Kalmar konstmuseum och chef för Kalmar stadsbibliotek. Dessutom var han under flera år ordförande i Kalmarbygdens turistförening och i Sällskapet Nya Dryaden. Han var något av ett enmansuniversitet i Kalmar län och alla som skildrar detta län måste i någon mening förhålla sig till hans livsverk.

"Jag har fotograferat sedan unga år. Det måste tidigt ha lockat mig att rikta en kamera mot något och få den att avskilja ett utsnitt av omgivningen. Djupt i mig har den tanken slagit rot att kameran är byggd för en grundläggande uppgift, nämligen avbildning. Bilden är i grunden ett bevis på ett ögonblick som inte längre finns. Mycket av den naturfotografering vi sett genom åren betraktar med tämligen kalla ögon den natur och de djur som avbildas. Den viktigaste förutsättningen för naturfotografering är enligt min mening att inse att det är den enskilda varelsen som bär upp livet. Några människor och djur finns inte i största allmänhet. Därför måste all naturfotografering först och främst ha sin utgångspunkt i att aldrig medvetet skrämma djuren, äventyra fåglars häckning genom att bygga gömslen vid bon, skrämma ungar från föräldrar i kvällskyla osv. Jag tror att det är möjligt att närma sig djuren på ett empatiskt sätt och rent av få ögonkontakt med dem. Kanske kan naturfotograferna av de människocentrerade fotograferna lära sig en del om empati och rikta den empatin mot naturen och djuren, som är naturens ansikte. Så ungefär kunde min fotografiska programförklaring se ut. Hur jag lyckats i den föresatsen, det vet jag sannerligen inte. Det är betraktarens uppgift att bedöma den saken". Anders Johansson

Saga: Under strövtåg i Borgholms slott hade jag ofta en röd katt som sällskap och vägvisare. Jag tyckte att han ingöt liv och livsglädje i de åldriga murarna och eftersom jag har svårt att motstå röda katter fick det bli en bok där Simba är något av en huvudperson. Den här boken kan sägas vara en lite lekfull men ändå sakrik variant av den bok, Borgholms slott, jag tidigare gjort tillsammans med kastellanen Jim Rudolfsson, den främsta kännaren av slottets historia. Med Simbas närvaro i boken vill jag visa att Borgholms slott utöver det vi människor kan uppleva, även representerar något annat. Tornsvalor, kajor, ormbunkar – och Simba berättar att naturen alltid får sista ordet.

“För varje år jag levt har min sympati för djuren blivit allt större. Det här är en bok om den saken. Låt mig få ge ett exempel. En av dem som levde i sommarnätterna var hästen Blenda från Gårdby på Öland. Jag mötte henne på en åker i Småland och fäste mig vid hennes mildhet. Hon puffade vänskapligt mot min arm utan att ens begära socker. Vi bara stod där och såg på varandra och jag tänkte på hur våldsamt livet och döden kan vara. Och jag tänkte på de långa obrutna kedjorna av liv i häst och människa. Vi var två utposter”. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Djuretiska frågor har engagerat honom under en stor del av hans vuxna liv och Anders Johansson har i böcker, debattartiklar och föredrag fört djurens talan. Inte minst har han gjort sig känd som författare till kattböcker, i synnerhet om de röda katterna Snuffe och Tuffe.

Ölands Stora alvar är inte mitt första landskap, men avgjort det, som djupast präglat mig: en värld av vind, tystnad och långsam rörelse. Det är en vildmark i en tid då man tvingas sätta upp staket för att hålla kvar det ursprungliga. Vildmark betyder att det är omöjligt att översätta landskapet för de egna behoven. Men på Stora alvaret kan hela mitt liv stämma möte. Där kan man lyssna till avlägsna röster, medan havet mumlar i fjärran och man inser vad det är man ville ha men inte kunde få, och glädjen och sorgen som finns i detta sökande. Stora alvaret har med åren blivit en plats där jag kan gripa både framåt och bakåt. I en tid då en pandemi grasserar över hela världen måste vi till sist förstå något om naturen: det utgör helt enkelt det större rummet, det rum från vilket vi aldrig kan fly. Om författaren: Anders Johansson, född 1947, i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf recensionscitat: "Anders Johansson (född 1947) är författare och fotograf och den genom tiderna mest produktiva Ölandsskildraren. I hans texter smälts det lyriska och det dokumentära samman på ett djupt personligt vis." Litteraturvetaren och författaren Tom Hedlund i antologin Röster på Öland, 2005 "När olika konstarter förenas till samverkande helhet brukar man tala om allkonstverk. Termen är högst befogad i samband med Anders Johanssons böcker, och inte minst för Ölands Stora alvar, 2006. Där aktualiseras många litterära genrer: det är reseberättelse med självbiografiska inslag, korta stycken prosalyrik varvas med presentation av vetenskapliga rapporter, gamla ortsbor intervjuas som i en social dokumentärroman. Till detta kommer ett unikt växelspel mellan författarens text och hans fotografier." Conny Svensson, professor i litteraturvetenskap i Ölandsbladet, 2017

Ekopark Böda är en av Sveaskogs rikstäckande ekoparker, från Österlen i Skåne till Pajala i norr. Ekoparken syftar till att kombinera skogsbruk och naturvård på bästa sätt. För sina ekoparker har Sveaskog tilldelats Världsnaturfondens pris "Gåva till jorden". I ekoparken som omfattar 5800 hektar finns allt från lövskog med jätteekar och en praktfull vårblomning till sandhedar med krokvuxna tallar. Här finns orkidéer och lundväxter, mattor av ljung och blåbär och lingon i överflöd. En ekopark är ett landskapsutsnitt med stora biologiska och ekologiska värden och en därtill avpassad skötselplan som granskas av Skogsstyrelsen. Det skogsbruk som bedrivs är anpassat till områdets natur- och kulturvärden liksom till den ekoturism som omfattar allt fler människor. Här finns en lång historia, ända sedan stenåldern, mest påtaglig i lämningar från den äldre järnålderns bebyggelselämningar, vilka är unika i Europa. Här finns en skogshistoria som innehåller både tragiska, tragikomiska och synnerligen intressanta inslag. På ett lyckligt sätt har den intensiva turismen, som tillhör den största i landet, kunnat förenas med områdets natur- och kulturhistoria. Den milslånga sandstranden räcker för alla, liksom skogen med sitt rutnät av vägar, vilka lämpar sig bra för fotvandring eller cykelturer. Skogen som en resurs för rekreation och sinnesro återstår att upptäcka för många. Det ligger i tiden med så kallade skogsbad, d v s ta sig tid i skogen och stänga av stadens brus. Detta har länge praktiserats i Japan och vunnit anklang över hela världen. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf.

Den här boken tar oss med på en resa genom Blekinge till sjön Raslången på gränsen mellan Blekinge och Skåne. Det är ett vildmarksområde av unik skönhet, dessutom beläget i södra Sverige där man knappast väntar sig att finna sådan vildmark. Till området knyts också vår nationalförfattare Harry Martinson som växte upp i trakten; Martinson var ekolog långt innan detta ord fanns och än i dag har vi mycket att lära av hans syn på naturen. I den här boken är han något av en vägvisare in i naturens och naturvårdens hemligheter. I byn Alltidhult vid Raslångens strand ligger gården som i Martinsons barndomsskildring Nässlorna blomma kallas Tollene. Följ med på en resa till Martinsonland!

Dikternas tema kretsar kring förgänglighet, evighet och ett intensivt nu. Den rörelsen är dikternas bultande hjärta Tonfallet kan beskrivas som elegiskt, självrannsakande och personligt. Förhållandet mellan djur och människa är ett genomgående tema. Rec citat: ”Det är lika vackert som det är spännande att följa honom in i poesins väsen – i Anders Johansson finns det någonting så paradoxalt som en profan mystiker.” (Kristian Lundberg i Kvällsposten) Rec citat: ”Steg för steg har Anders Johansson arbetat sig fram till en tätposition inom dagens svenska poesi...Det är ingen överdrift att påstå att han tillhör våra stora regionalister.” Bo Gustavsson i Uppsala Nya Tidning. Rec citat: ”Anders Johansson är en härlig poet. Han hugger tveklöst tag i de stora ämnena...Det är poesi på riktigt. Helt enkelt.” Tommy Olofsson i Svenska Dagbladet. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker inom skilda genrer, däribland landskapsböcker, i synnerhet om Öland, böcker om katter och vårt förhållande till djur. Anders Johansson utger våren 2022 en omfångsrik volym samlade och valda dikter.

Är vi intresserade av kriminalhistorier därför att vi aldrig varit instängda i ett källarhål i Venezuela? Är vi intresserade av mördare därför att vi själva aldrig har mördat, men kanske inte har så mycket emot att andra gör det, åtminstone inte om det är någon vi djupt ogillar som blir offret? Vi har själva en del lymlar i åtanke som vi inte precis skulle vilja dekapitera men vi skulle å andra sidan inte bli alltför ledsna om någon annan gjorde det. Mord och mat är de viktigaste ingredienserna i denna kokboksdeckare. Här skonas ingen. Ont och gott virvlar som skuggor och dagrar över sidorna. I bakgrunden skymtar en samhällsutveckling som politikerna inte längre kan hantera. Och en pandemi som blåstes av medan den ännu pågår. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har publicerat en lång rad böcker inom skilda genrer, däribland landskapsböcker, i synnerhet om Öland, böcker om katter och vårt förhållande till djur. Anders Johansson utger våren 2022 en omfångsrik volym samlade och valda dikter.

Öland är ett fåglarnas land. Ornitologerna på Öland är många och de dras till ön som av en magnet, både som permanenta inflyttare och tillfälliga besökare, det senare i synnerhet i flyttfågelstider. Jag flyttade till Kalmar i unga år och har under 50 år varit en flitig besökare i de öländska fågelmarkerna. Att en majdag sitta under det gröna lövtaket i Ottenby lund och lyssna på alla fågelröster tillhör de stora upplevelserna i mitt liv. Vi är många som sådana majdagar lyssnat lite extra efter den fabulöst klangrika sommargyllingen! Jag vill gärna tro att våra världar, fåglarnas och fågelskådarna, kan mötas på bästa sätt. Det är vår skyldighet att bistå fåglarna på alla sätt vi kan och att vara deras talesmän i den värld där djuren saknar en egen röst. Det är detta, vill jag tro och hoppas, som bör innefattas i begreppet ornitolog: att vara fåglarnas bästa vän.

Att stiga in i Heidenstams diktade värld är att stiga in i ett rum som är genomandat av en sval vind. Med Heidenstam är det så att jag tycker mig kunna återfinna hans tankar lite varstans i landskapet, säg på en särskilt vacker plats en särskilt vacker höstdag. Att Heidenstam på osakliga grunder har grovt förtalats av osjälvständiga litteraturkritiker ända in i vår tid är en skamfläck i den svenska litteraturhistorien. Per I. Hedin och Martin Kylhammar har i sina biografier under senare tid banat väg för en ny och positiv syn på Verner von Heidenstam. Till deras höga uppskattning av författaren och människan Heidenstam vill denna skrift foga sig. Om författaren: Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är författare, poet och fotograf. Han har en lång rad böcker bakom sig.

Under mer än ett halvt sekel har Anders Johansson gjort vandringar på Ölands Stora alvar och skildrat mötet med denna landskapstyp i ett stort antal böcker. Här är hans senaste samtal med landskapet i något som förefaller bli ett livsprojekt. Stora alvaret är, för svenska förhållandet, ett exotiskt landskap. Det gäller i högsta grad i fråga om växt- och djurlivet. Fåglarna, växterna och stenarna har nästan alltid funnits där, sedan Öland steg ur havet. Under tiden har människans värld förändrats många gånger. Naturen är på samma gång ung och gammal, utan generationsmotsättningar. Stora alvaret är på sätt och vis ett landskap bortom tiden. I fotografier, akvareller och korta texter har Anders Johansson gett glimtar från detta landskap. Anders Johansson, född 1947 i Västerås, sedan 1972 bosatt i Kalmar, är poet, författare, fotograf och akvarellmålare. Han har gjort sig känd som en uppskattad skildrare av det småländska och öländska landskapet. Välkänd är också hans inlevelse i djurens villkor. I hans humanism ingår även djuren. Anders Johansson belönades nyligen av Svenska Akademien för sitt författarskap.

Jag har levt med Verner von Heidenstams texter och nedtecknade minnen av honom under mer än ett decennium och kan bara konstatera att min bild helt avviker från den etablerade. Heidenstam är enligt min mening en av få riktigt stora lyriker, nobelpristagare 1916. Han är dessutom en historieskildrare av rang, med Folkungaträdet som ett oöverträffat krön i vår litteratur. Heidenstam är också vår litteraturs mest smutskastade författare. Det är svårt att finna ett glåpord som inte kastats efter honom. Drevet har pågått med en häpnadsväckande intensitet, alltifrån Fredrik Böök (hämnd) till journalisten Maria Schottenius (medioker journalistik, PK). Till de verkliga lågvattenmärkena hör Göran Häggs utgjutelser och Andreas Nybloms avhandling Ryktbarhetens ansikte. Författaren Verner von Heidenstam är värd så mycket mer, vilket föreliggande bok vill visa. Personen Heidenstam är dessutom fascinerande; egensinnig, charmerande, storsint, generös, aldrig långsint, med åren en vis man.

Trädgårdarna följer upp teman från de tidigar kritikerrosade samlingarna "Somrarna" (1996), "I Kometens tid" (1998) och "Klockan" (2000). Dikterna rör sig mellan barndomen och ödemarken.

Vårens vatten, Minutvalsen, Brun med guldtryck, Törnrosaslottet, Att fånga lyckan, Egon och långbensgrodorna, Västern, Det finns sådana dagar, Rummet, Kungsfiskaren, Platser, Bärplockaren, Handskarna, Fåren, Vinterfärd, På jorden, Orden, Att beröras, Att göra något flera gånger, En hink i skogen, Livet är större!, Elytis, Martinson och den svenska sommaren, Sanningen är originell, Uppenbarelsen, Införlivad.

Den offentliga lögnen har impregnerat den atmosfär där sanningen borde finnas så att behovet av sanning i många kretsar har försvunnit. Med hjälp av sådana uttolkare som Jan Guillou och andra förvandlas i själva verket brottslingar till hjältar i vår tid.

”It is tempting to look at the landscape around Högsby as a forgotten part of the country. People have left these forests, industries have waned and withered. But Nature is so strong, so dominant in these parts that there is little point in lamenting that people have had to give up and move on. In fact, we may be thankful that Nature here continues to reveal her mysteries to us. The forests around beautiful Lake Allgunnen tell stories of human limits – just as cities and suburban shopping centers are brash attempts to deny those limits. Here the modern visitor stands before a terra incognita, a landscape that in many respects is less familiar than the more remote mountains of Arctic Sweden. There is an attraction, a fascination in a landscape like this – and a potential. Evocative of our past, it represents a valuable resource for the future of Högsby as a community.” Anders Johansson