Blackbook Publications – förlag

I slutet av 90-talet åkte en av mina bröder, som då var i femtonårsåldern, till Viborg i Ryssland med en välgörenhetsorganisation för att dela ut förnödenheter och hjälpa till på ett barnhem. Han fick låna en av mina kameror för att dokumentera resan. När han kom tillbaka hem fick jag de exponerade filmrullarna som skulle framkallas men på något vis hamnade en av rullarna bland min oexponerade film, och ett tag senare verkar den ha exponerats en gång till. På bilderna från den första exponeringen syns flera av hans vänner som var med på resan, miljöer från Viborg och bilder från vad som ser ut att vara en hemmafest. På den andra överliggande exponeringen är jag själv med på två bilder men i övrigt är motiven och vem som fotograferat fortfarande något av ett mysterium. En katt återkommer flera gånger men varken jag eller min bror känner igen den. Några äldre personer syns tydligt men vilka de är förblir en gåta, och i vårt vardagsrum står en okänd, sammanbiten ung man bakom en soffa. 90-talets dämpade färger är framträdande och stämningen i materialet känns drömlik och otydlig, som ett eko från en parallell verklighet. Frågan om vem som exponerade filmen en andra gång förblir obesvarad. Den dubbelexponerade filmen har suttit i en av mina negativpärmar i drygt 20 år och jag upptäckte den igen av en slump när jag gick igenom och organiserade gamla negativ.

Bilderna är fotogram gjorda under 2016. Den fotografiska bilden visar tid, en åttondels sekund, ibland mer, ibland mindre. En paradox om tiden lyder ungefär så här: Tänk tiden som det förflutna, det närvarande och det kommande. Tänk på det närvarande. Hur tjockt är det? Paradoxen är att det förflutna och det kommande inte finns. Det närvarande är ett ingenting som skiljer det som inte finns från det som inte finns. Men i mörkrummet avslöjar sig nuet på ett ljuskänsligt papper när det träffas av ljuset. Nuet syns där som ett avtryck, fastfruset. Så tjockt är nuet, som ett fotografiskt papper.