"Att vi fyra kan ha trevligt och roligt, uppleva en härlig gemenskap, förvisso utan att umgås, är en gåta. Hur är detta möjligt? Hur kommer det sig?"
I en vindsvåning i Stockholm har berättaren quality time med sina tre barn, Sladdisen, Pojken och Sonen. Det som händer på detta plan vittnar om våra livsmönsters villkor och umgängesformer - en absurdistisk men samtidigt realistisk bild av det liv som privilegierade nutidsmänniskor i Stockholms innerstad är fångade i. Den allvetande berättarens röst bryter hela tiden ramhandlingen, gör utflykter i nuet och djupdykningar i det förflutna, ända till 1914. Dåtid och nutid ställs mot varandra och belyser varandra: en hundra år gammal våldtäkt i nuvarande Tjeckien, en kärleksresa till Capri, en flykt från gettot i en polsk stad under andra världskriget, en okonventionell vistelse i Tokyo, växlar med budgetshoppande på ICA MAXI i Haninge, en efterlängtad utflykt till Sydpoolen i Södertälje, en lyckad spontandemonstration på Odenplan.
Dagens Stockholm, totalt präglat av varumärken och fetischer, uppträder som fragment, skärvor av bilder: det närmaste kvarteret, förbiflimrande gestalter i fönstren på huset mitt emot, tre fulla flickor i Stureplansnatten.
Men detta Stockholm är också den plats där hans mor, ohjälpligen uppryckt med rötterna från sitt 1900-tals Polen, drar sin sista suck på ett sjukhem. Dement och hjälplös bland vårdens högteknologiska apparatur utgör hon berättarens sista band med en europeisk/judisk historia. När modern begravs på Skogskyrkogården, denna skönt klassicistiska svenska portal till evigheten, förundras berättarens hitresta faster över
..."den för henne oacceptabla begravningssituationen - ingen grav, inte ens en urna. När vi var på väg ner från minneslunden stannade hon plötsligt upp, tog en liten papperspåse ur sin stora handväska, den innehöll lite polsk jord som hon tänkt kasta på kistan. Hon strödde jorden på gräsmattan istället, gick ner på knä, gjorde korstecknet och bad. Det såg surrealistiskt, till och med löjligt ut. Ändå tror jag att alla kände tacksamhet. En riktig människas autentiska sorg."
Förutom de fyra familjemedlemmarna finns en ung kvinna, som är ständigt närvarande, men - symboliskt nog - aldrig fysiskt: "You-are-my-happiest-hours", eller Itoshi, "det betyder älskad på japanska". Berättarens och Itoshis osannolika tabutrotsande kärlekssaga utgör en sorts litterär road movie.Itoshi är en av dessa dagens unga nomader som rotlösa och förvirrade strävar efter att förverkliga sig själv, vad det nu betyder, kanske är det detta som främst binder samman henne och berättaren: den riktige emigranten.Vår berättare upptäcker verkligheten med den konstnärliga gestaltningens hjälp. Det verkliga samspelar med det fiktiva, det osannolika med det realistiska, det vardagliga med det extraordinära. Bitsk ironi och humor lierar sig med förtvivlans melankoli. Ett maniskt tempo bryts av lugna avsnitt och på så sätt skapas en fullödig stil med en förvånansvärd harmoni.
Jurek Sawkas egensinniga skildring framkallar hos läsaren många igenkännande leenden - och kanske en del tårar.
Den genomtänkta formgivningen och de noggrant utvalda fotona tillför Quality Time en ytterligare dimension.
