Erik Hjärtberg – förlag

Det räcker med att besöka vilken arbetsplats som helst för att se att det finns ett stort missnöje med individuell lönesättning. En stor del av den svenska fackföreningsrörelsen förespråkar individuell lönesättning och ökad lönespridning. Lönerna ska bestämmas lokalt i personliga samtal mellan chefen och den anställda. Annat var det förr. Under 1960- och 1970-talet minskade löneskillnaderna i Sverige, både mellan olika LO-förbund, mellan arbetare och tjänstemän samt mellan män och kvinnor. Lönerna sattes i centrala avtal mellan fack och arbetsgivare. På 1980-talet kom kravet från arbetsgivarna om att införa individuell lönesättning för att bättre kunna kontrollera arbetarna. Eftersom lönerna sätts i individuella samtal under fredsplikt, i stället för i förhandlingar under strejkhot, innebär detta en stor ökad makt för arbetsgivarparten och en minskad makt för facket och arbetstagaren. Inom yrken där samarbete är avgörande för verksamheten leder systemet till splittring av arbetslagen och minskar känslan av samhörighet och gemenskap. Både chefer och vanliga anställa får lägga ner mycket tid på de lönesamtal som ska användas i den individuella lönesättningen och tid är pengar även i det här sammanhanget. Det påstås ofta att de anställda själva vill ha individuell lönesättning, fast någon undersökning som visar att så är fallet finns inte. Några bevis för att systemet skulle gynna arbetstagarna som grupp finns överhuvudtaget inte. Trots allt detta är stora delar av svensk fackföreningsrörelse i dag entusiastiska förespråkare av individuell lönesättning.