Gerundium – förlag

Standardverket om det tyska rättssystemet under nazisterna och hur följsamt det var och hur lite motstånd det erbjöd. En klassiker som klart och begripligt för lekmannen beskriver hela det tyska rättssystemets elände på 1900-talet.

Aleksandr Pusjkin föddes i Moskva 1799 och blev en uppburen och folkkär författare och skald. Hans far härstammade från en av Rysslands äldsta adelsfamiljer, medan modern var sondotter till Abram Gannibal, en afrikansk fursteson från Eritrea, som år 1703 hade rövats bort och förts till Ryssland där han blev Peter den stores adoptivson. Pusjkins frispråkighet ledde till att han förvisades från S:t Petersburg 1820–26. Han sändes först till Kisjinjov i Moldavien, men kunde göra resor i Kaukasus och på Krim innan han förflyttades till Odessa och en period vistades på sin mors ägor i norra Ryssland. Sedan tsar Nikolaj I benådat honom tilläts han skriva under dubbel censur – censorns och tsarens – och åtnjöt begränsad rörelsefrihet. Hans odödliga diktverk låg till grund för Tjajkovskijs operor Eugen Onegin och Spader dam liksom Musorgskijs monumentala Boris Godunov. Dikten Bronsryttaren inspirerade Selma Lagerlöf när hon skrev Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige. Pusjkins främsta diktverk, en roman på vers, Eugen Onegin, utkom i en hyllad ny översättning av Kjell Johansson 1999. Nikolaj Petrakov (1937–2014) var sovjetisk och rysk ekonom och ledamot av vetenskapsakademien från 1984.

Den här romanen utkom första gången på svenska 1948. Som författare stod då "Fredrik Uhlson”. ”Uhlson” var egentligen Strindberg, August Strindbergs juridiske (om än Inte biologiske) son. Han uthärdade större delen av kriget I Berlin, men riskerade hela tiden att gripas och skickas i koncentrationsläger, då hans tysiske far, Frank Wedekind stämplats som "Judenmischling” (blandrasjude). Sommaren 1943 vill han sätta sig i säkerhet i Sverige. Ett antal arvingar till August Strindberg krävde då att Friedrich Strindberg skulle fråntas sitt svenska medborgarskap. De fruktade särskilt att han tänkte "uppträda'. . . under namnet Strindberg”, vilket ju var hans rätta namn. 1945 smögs romanen ut under författarnamnet ”Uhlson” (skapat efter modern Frieda Uhl). Denna ögonvittnesskildring från det nazistiska väldet i Berlin fick inte alls den uppmärksamhet den förtjänade. 2002 försökte Jan Myrdal skipa historisk rättvisa genom att ge ut romanen under i författarens riktiga namn med en klargörande efterskrift. Men även den gången möttes romanen mest med en gäspning på kultursidorna. Gun Kessles och Jan Myrdals stiftelse gör därför nu, tjugo år senare, ett tredje försök att ge ut romanen och förmå nya läsare att upptäcka dess stora värde. FRIEDRICH STRINDBERG, född 1897 I Tyskland, död 1978 i Italien, var en svenske tysk journalist och författare. Hans mor var Frida Strindberg, född Uhl. Juridisk, men inte biologisk far var August Strindberg. Biologisk far var Frank Wedekind. Tack vare sitt svenska pass kunde han 1943 lämna Berlin som stod under allt hårdare allierade bombningar. I Sverige skrev han romanen Under jorden i Berlin som en av de första skildringarna inifrån av de kvarvarande judarnas kamp för att överleva och undkomma transporterna till koncentrationslägren. Efter kriget återvände Friedrich Strindberg till Västberlin där han arbetade som journalist till pensioneringen. Tillsammans med sin andra hustru, Utje Strindberg, hedrades han postumt som ”Rättfärdig bland folken” i Israel för sina insatser för ”Förintelsens offer och hjältar”. Romanen Under jorden i Berlin utkom under pseudonymen Friedrich Uhl på svenska och blev sorgligt bortglömd. Den har inte översatts till andra språk och det tyska originalet är förkommet,

Boken synar den nya historieskrivning som antagits av EU:s parlament. I en EU-resolution påstås: - att Sovjetunionen och Tyskland startade andra världskriget tillsammans, - att världskriget började med det tysk-sovjetiska ickeangreppsfördraget i augusti 1939, - att Hitlertyskland och Sovjetunionen delade upp Europa mellan sig, - att sovjettrupperna i krigsslutet inte befriade utan förslavade de länder som de nazityska trupperna drevs ut ifrån. Innebörden av denna nya historieskrivning är att Eurotöversättare och fil.mag i historia. I den tvätten relativiseras Tysklands skuld till andra världskriget vilket bidrar till att rehabilitera nazismen. Vittvätten syftar också till att urskulda de västpolitiker som banade väg för Hitler och de hundratusentals icke- tyska européer som medverkade invasionen av Sovjet- unionen och folkmordet i öst. Slutligen ska vittvätten dölja det faktum att EU:s egen historia går tillbaka på nazisternas planer för ett “Neuropa”. Om författaren Stefan Lindgren (f. 1949) är författare och översättare. Förutom tre böcker om krigets Afghanistan (Pansjir, fem tigrars dal; I vargens gap och Månsken,kom!) har han gett ut böckerna Leningrad, på andra stranden och Lenin. Sedan 1997 utger han veckobrevet Ryska posten med oberoende nyheter från Ryssland. Han är också redaktör för webbsidorna Nyhetsbanken.se och 8dagar.se. Han är fil.mag. med historia som huvudämne. http://old.fib.se/images/stories/Screen_Shot_2014-09-23_at_09.55.29.png

Saltykov–Sjtjedrin (1826–1889) föddes som son till en mellanstor godsägare av gammal adel i guvernementet Tver. Vid tio års ålder sattes han i Moskvas adelsinstitut. Han visade sig vara dess mest begåvade elev och vid tolv års ålder överfördes han till Tsarskoje Selos lyceum. Där tillbringade han sex studieår samman med de söner till ministrar, guvernörer, generaler och storgodsägare som skulle bli hans litterära måltavlor och politiska fiender genom livet. Själv skrev han dikter, läste Belinskij, Saint–Simon, Fourrier, George Sand och politisk ekonomi. Efter skoltiden arbetade han som tjänsteman i krigsministeriet. Han skrev. Först trevande och oförargligt men 1848, vid tjugotvå års ålder, publicerade han sitt första mer självständiga arbete. Han gjorde det under sina initialer M.S. men tsaren som läst texten krävde av säkerhetspolisen att de skulle spåra upp författaren och straffa honom. De gjorde så och han förvisades till Vjatka öster om Moskva. Där tillbringade han sju år som tjänsteman. Han fortsatte efter förvisningen som tjänsteman samtidigt som han skrev. Som tjänsteman var han effektiv. Han steg i graderna och försökte använda lagarna – praktisera liberalismen mitt i antiliberalismens tempel, som han uttryckte det – i folkets tjänst men stod ständigt under övervakning. Han stödde bönderna mot godsägarna vilka skällde honom för att vara en vice–Robespierre. Till slut hade han enligt säkerhetstjänsten gått för långt som demokrat och han tvangs lämna statstjänsten. Hans skrifter; berättelser, sagor, tidskommentarer, den stora romanen Familjen Gololjov (på svenska utgiven i Gunnar Gunnarssons översättning, Norstedts 1933) och Historien om en stad har gjort honom till en av de stora världsklassikerna. I Ryssland. Så som August Strindberg är i Sverige. Att de båda blir älskade hemmavid men sidoställs av en internationellt dominerande akademisk kritik är helt följdriktigt. Det finns i bådas språk ett nationellt folkligt drag samtidigt som deras texter bär budskap som förblir opassande i det gode Selskab. Det är typiskt att den svenska kälkborgerlighetens tongivande kritiker Fredrik Böök inte bara behandlade August Strindberg som en död hund och gjorde detsamma med andra olämpliga som Heinrich Heine och Heinrich Mann utan att han om Saltykov–Sjtjedrin 1935 i Bonniers Illustrerade Litteraturhistoria (VII, s. 266) skrev: – " intrycket hos läsaren blir nästan outhärdligt bland annat därför att man ovillkorligen vädrar det politiskt tendentiösa, den partigängaraktiga hätskheten i författarens inställning " Dock för en – till skillnad från Böök och hans böcklingar – verkligt borgerligt bildad europeisk intellektuell som Karl Marx var Saltykov–Sjtjedrin jämsides med Pusjkin och Gogol en av hans sekels tre stora ryska författare. (Bland det bevarade av hans efterlämnade bibliotek finns fyra verk på ryska av Saltykov–Sjtjedrin med en mängd hundöron, förstrykningar och marxska marginalkommentarer med bläck, blyerts och rödkrita.) I den ryska litteraturdebatten står han i jämbredd med sina samtida: Turgenjev, Dostojevskij och Tolstoj. Men han gör det i kraft av att han verkar i den ryska tradition för vilken ett skönskrivande för konstens egen skull är perversion och brott mot Anden. Därmed förmådde han som kritiker också blottlägga det obehagligt undanslinkande moralhyckleriet (och antisemitismen) hos Dostojevskij – som svarade med dolska angrepp mot Saltykov–Sjtjedrin även mitt i romanen Bröderna Karamasov. Samtidigt menade han att Tjernysjevskijs, i hans krets med rätta beundrade Vad bör göras, sysslade med att skriva recept åt framtiden. Saltykov–Sjtjedrin ansåg – som Marx – att varje utformad utopi blir hämmande och vilseledande då man inte kan föreskriva hur framtiden kommer att lösa sina problem. Censuren hjälpte honom att undvika det lättköpta och slipa sitt språk. Hans på en gång underhållande och medvetandegörande Sagor (några utgivna i C G Martinssons översättning under titeln Oskyldiga berättelser i Tidens ryska klassikerserie 1949) kom också att bli helt centrala för den demokratiska och – så småningom – revolutionära debatten i Ryssland. De har så förblivit. Lenin hänvisade tid efter annan till dem. (Såväl den unge Stalin som Trotskij läste och citerade dem.) När Putin i dag skall tala till folk om nutida ryska samhällsproblem är det den av alla i Ryssland läste Saltykov–Sjtjedrin han citerar. Ur Jan Myrdals artikel om författaren Michail Saltykov-Sjtjedrin i Aftonbladet 3 november 2005 skrev.

Trots att tusentals logotyper skapades i Sovjetunionen har bara några få överlevt till våra dagar. Många briljanta logotyper formgavs av professionella designers men glömdes bort under Sovjetunionens turbulenta fall. Denna monografi syftar till att återupptäcka de orättvist glömda logo- typerna och introducera dem för en global designintresserad publik. Boken presenterar över 360 omsorgsfullt återskapade logotyper. Den litauiske konstvetaren och formgivaren Rokas Sutkaitis erbjuder också en grundlig analys av de sovjetiska logotypernas tvetydiga funktioner. Inom ramen för den tidens sociala, ekonomiska och kulturella diskurs frilägger han bland sovjetlogotypernas funktioner också utopiska drag.

Den italienske historikern och filologen Luciano Canfora följer begreppet demokrati från antikens Grekland under tre korta århundraden, då det hade en annan innebörd än idag. Två årtusenden senare togs begreppet upp av den stora franska revolutionen, som introducerade den antika idén för en ny tid och med en nytt innehåll. Demokratins utveckling i Europa sedan dess har varit en mödosam resa med ständiga bakslag och försök att hålla tillbaka och ibland brutalt nedkämpa demokratin. Sedan den franska revolutionen 1789 övergått i ett nytt kejsardöme återkom mäktiga rörelser för demokrati 1830, 1848 och i Pariskommunen 1871. Första världskriget mynnade ut i den ryska revolutionen och det tyska kejsardömets störtande, demokratiska öppningar som stängdes av nazimens maktövertagande och andra världskrigets massmord. Efterkrigstiden erbjöd nytt hopp om demokrati, som dock kommit på skam. Demokratin har blivit mer begränsad och oligarkisk, som den faktiskt var även i det gamla Grekland för 2500 år sedan. Breda samhällslager berövas politiskt inflytande och verklig jämlikhet. Den allmänna rösträtten urholkas med enmansvalkretsar och småpartispärrar. Demokratin i Europa har skjutits upp till andra epoker, skriver han, och kommer att omskapas av andra människor. Kanske inte längre av européer. Röster om boken: ”Canforas bok erbjuder djupa insikter om ideologisk användning av demokratibegreppet”. European Review of Labour and Research ”Påminner om en av Pier Paolo Pasolinis fribrytarskrifter.” Claus Philipp, Der Standard, Wien ”Luciano Canfora tar upp den grundläggande frågan om förhållandet mellan frihet och demokrati. Denna bok fångar den "störande? och hemska” aspekten av frihet.” Giulio Giorello, Corriere della Sera ”Få forskare i Italien har förmågan att förena lärdom och kraft. Luciano Canfora är en av dem, med en kontroversiell ådra som alltid gör hans skrivande välsmakande och stimulerande, Med Den europieska demokratins historia blir vi inte besvikna: här är författaren som bäst.” Angelo d'Orsi, Tuttolibri