Patrizia Cavalli är en av de senaste femtio årens mest uppskattade italienska poeter. Detta beror sannolikt på att hon ägnade hela sin poesikarriär åt att på ett direkt sätt försöka uttrycka en passionerad livskänsla. Orden används som en representation av jaget, en representation som inte består av en analytisk introspektion eller en komplex existentiell reflektion, utan den är resultatet av den oundvikliga viljan att ge sig själv till någon annan (oavsett kön, även på ett subtilt erotiskt sätt), att söka efter och ta tag i någon, även när personen glider iväg.
Cavallis dikter är fulla av diskursverb: “säga”, “berätta”, “prata”. Orden ger trygghet för de skapar ett sätt att lämna ett avtryck och så frön till en möjlig relation (“… Vad kan / jag lämna på gatorna, i husen / i de obefruktade skötena? Orden”; “Var snäll att på lättsamt vis / berätta allt du vet /också om din sorgsenhet”). “Prata” är alltså ett bevis på att man existerar: att den som pratar existerar (“Om jag inte pratar om mig / och inte lyssnar på mig / leder det sen till att jag / blandar ihop mig.”) och att sakerna omkring en existerar (“I skuggan av en metafor / ge mig en margerit / för att jag ska kunna hålla den i handen / margeriten.”).
Cavalli tar oss på en poetisk resa där hon talar om döden, om tiden, om den köttsliga kärleken och om avundsjukan, allt medan hon firar människors brister och deras förtjusande skavanker. Detta tar sitt uttryck i ett språksystem och i en versmeter som ironiserande leker med den italienska dikttraditionen. Långa meningar delas upp av fragmenterade verser och prosaliknande stycken som ofta avbryter kompositionen, nästan som för att omvärdera vad som just sagts. Ett exempel på en sådan fragmentering finns i den manifestdikt som inleder den här diktsamlingen, med ett kraftfullt "nej" i slutet av raden som, nästan utan att märkas, tycks förstärka poesins revolutionära och förvandlande kraft.
