Nielsen & Norén Förlag – förlag

Järn och smide känner många människor en svårförklarad dragning till. Kanske är det en del av den längtan till enkla och grundläggande levnadsvillkor som tillhör vår tid. I alla tider har smedyrket omgetts av ett skimmer av nästan magisk karaktär. Smeden tillverkade de verktyg och de vapen som betydde utkomst, liv och kanske död. Järnsmidesboken har under ett decennium vunnit fäste som standardbok för smide i hela Norden och även Tyskland. Också i Nya Järnsmidesboken beskrivs hela processen från hur en enkel smedja kan sättas upp till de nödvändiga verktygen och grunderna för själva smidet. Nu tillkommer dessutom nya kapitel om yxsmide, knivsmide och damasktekniken. Allt sker i dialog mellan en nutida smed med starka rötter i traditionellt smide och hans vetgirige lärling. Nya Järnsmidesbokens många teckningar och foton tar vid och levandegör sammanhangen där orden inte räcker till. Nya Järnsmidesboken vänder sig till alla som vill lära sig smida eller bara läsa om detta hantverk som haft och har stor betydelse för utvecklingen i samhället.

Mening och minnen. Världsliga låtar av Tore Berger 1. Villanella 55 ("i 50-talets mittpunkt...") 2. Skaw race (havskappsegling 1966) 3. Sunset cruising (på skoj om 50-talets amerikanare) 4. Grabbarna från söder (menig soldat, värnplikt 1957) 5. En diktares död (efter mordet på John Lennon) 6. Spår (Mardi Gras med fragment av drömmar) 7. Svanen (deklamation mixad av Göran Petersson) 8. Av Tomhet ("i ljuset från ingenstans...") 9. Dagen genom natten (tillägnad Helene von Post) 10. Och du som är ett barn (av dom fyra elementen) 11. Albertus Pictor (Albert Målares ballad) Extra: 12. Kapitalets bön (gärdetrock med nyskriven text.) nr. 4, 6, 7, 9, 11 och 12 inspelade av Göran Petersson på Sami november 2009 och på Kolketorp i augusti 2010 nr. 1,2,3,5.8, 10 inspelade av Peder af Ugglas på Kolketorp i mars 2011 och i Peders garage i maj 2011 Produktion och mixning (när inget annat sägs) Peder af Ugglas

Det existerar inte någon samlad berättelse om de farkoster som utgjorde grunden för polarexpeditionerna under andra halvan av 1800-talet till första halvan av 1900-talet. Här beskrivs, berättas och sätts i sammanhang dessa farkoster, i allmänhet segelskepp med kompletterande maskineri, som ju var själva förutsättningen för att ta sig till polarområdena och gärna ta sig hem igen. Fartyg som Antarctic och Endurance skruvades ned av packisen när andra skepp som Nansens Fram med sitt starka och avrundade skrov istället för att förlisa i packisen ploppade upp likt tvålen i badkaret. De legendariska brittiska fartygen Discovery, Nimrod och Terra Nova som förde Scott och Shackleton till Antarktis fram och åter hade flera roller. Utöver sina vetenskapliga uppdrag och äran skulle de befästa och kanske också utvidga det Brittiska imperiet. Både Shackletons lilla båt James Caird och Andrées luftballong Örnen ter sig idag kanske lite udda i sammanhanget men har en given plats i polarberättelsen som utöver vetenskap rymmer både ära och berömmelse. Några av alla dessa farkoster hade tidigare expeditioner i bagaget. Andra var nybörjare i jobbet. Vilken historia hade de? Hur var de byggda och hur fungerade de i sitt sammanhang. Inte minst viktigt: vilket blev deras öde?

Tidigt 1941 nådde Hitlers Tredje rike sin höjdpunkt efter att erövrat eller lierat sig med nästan hela Europa. För Storbritannien såg det riktigt illa ut eftersom även Egypten och Suezkanalen och därmed det brittiska imperiet var hotat. I april 1941 stod den segerrika tyska armén utanför Tobruk där försvaret var illa rustat. Med nöd och näppe hade de sista australiensiska bataljonerna räddat sig in i fästningen och bemannat de stödjepunkter som italienarna lämnat knappt tre månader tidigare. Premiärminister Churchills order var att till varje pris hålla Tobruk två månader. Under general Leslie Morsheads skickliga ledning och genom soldaternas personliga mod lyckades australiensiskt infanteri slå tillbaka general Erwin Rommels pansardivisioner. Tobruk hölls inte bara 60 utan 242 dagar, Nazitysklands första motgång. Då australiensarna hejdade den tysk-italienska framryckningen fick kriget kring Medelhavet och Mellersta östern ett förlopp som bäddade för segern över Nazityskland. Tobruks motstånd bidrog också till att övertyga USA om att det hade en avgörande roll att spela i den europeiska konflikten. Tobruk 1941 australiensarna som hejdade Rommel bygger på författarens research på slagfältet, arkivstudier i Australien och Tyskland och inte minst samtal med veteraner. Utdrag ur dagböcker och brev från bägge sidor visar på soldaternas vardag och villkor. Ett tydligt kartmaterial och noggranna referenser gör det möjligt för läsaren att bilda sig en unik förståelse av en av andra världskrigets avgörande händelser.

Detta är inte en bok om polarfärder, utan en bok om de kläder polarfararna använde under sina färder. Du ska alltså inte leta efter de berättelser som inte finns i min text och de bilder jag använder, utan istället fästa blicken på det jag lyckats vaska fram om polarfararnas kläder. Det har varit ett äventyr i sig, dock med blandade resultat. Vissa arkiv har öppnat sig generöst och där har jag funnit det jag letar efter. Andra arkiv har öppnat sig, kanske inte mindre generöst, men utan att kunna erbjuda mer än delar av historien om kläderna. Polarfararnas kläder är heller ingen akademisk avhandling eller vetenskapligt verk, utan ren och skär populärhistoria, eller populärvetenskap om man så vill. Men det är ingalunda fiction. Allt är fakta, vilket förstås inte innebär att jag lyckats fånga allt. Jag hoppas verkligen att andra dyker djupare, till exempel finns åtskilligt mer att hämta vad gäller de brittiska polarfararnas kläder. Men då måste man beväpna sig med tålamod och ordentligt med tid. Och vara beredd på överraskningar. Som när jag installerat mig för en forskarvecka i Scott Polar Institut i Cambridge, då visade det sig att inget kunde fotograferas utan tillstånd från personer, familjer och sammanslutningar som deponerat material. Skulle i varje enskilt fall ta veckor. Källmaterial som kvitton och personliga anteckningar hade för cirka hundra år sedan betraktats som ointressant. Det mesta var destruerat och ersatt med en prydlig handskrift på några hundra sidor. Som inte fick fotograferas. Vad är då det som uppträder på de följande sidorna? I stor utsträckning är det polarfararnas egna uppfattningar om de kläder, skor och sovsäckar de använt på färderna. Då de återvände till civilisationen, och de flesta gjorde det, publicerade de böcker om sina upplevelser. Förstaupplagorna är mastiga luntor som legat olästa i viktiga bibliotek i över hundra år. Lättlästa populärutgåvor utkommer stup i kvarten. Men i dem finns ganska litet att hämta om kläderna. Det är primärkällorna som tillsammans med dagböcker ger bra uppfattningar om de kläder som använts. Bra bilder där kläderna framstår är avgörande, och där har britterna flaggan i topp. I deras expeditioner fotograferades hela tiden, inte sällan närbilder och med så bra upplösning att man kan se vad de har på sig. I någon mån väger britternas bilder upp brister jag nämnt, och förhoppningsvis har jag gjort även dessa hjältar den rättvisa de förtjänar. Informationen om kläderna är samlade i berättelser om expeditioner som sju polarfarare genomfört. Vill man veta mer om själva expeditionerna, deras vetenskapliga innehåll eller hur de förlöpt, finns det en rik litteratur att gå till. Om varenda expedition! I Polarfararnas kläder handlar det uteslutande om – kläder. Skor ingår. I någon mån också sovsäckar. Läsaren önskas mycket nöje med berättelsen om polarfararnas kläder. Karl-Gunnar Norén

För första gången, även internationellt, kan du här läsa om hur ett dussin viktiga expeditioner till Arktis och Antarktis mellan 1872 och 1949 löste frågorna om proviant. Allt mellan sälkött och pingvindiet till luxuösa konserver med oxfilé eller falsk sköldpaddssoppa kunde stå på menyn. Knappast någon polarfarare undgick den berömda pemmikanen, som kunde omvandlas till goda stuvningar. Mums. Eller vad sägs om isbjörnskött marinerat i saltvatten, och för att inte frysa innan middagen förvarades direkt på kroppen innanför kläderna. De flesta polarfarare klarade äventyren bra, mycket få fick svälta. Shackleton och Scott fick på grund av otur och kanske dålig planering uppleva en exempellös hunger under sina färder till och från Sydpolen. Men tillbaka på basen tog de igen detta och frossade på nybakade scones drypande av smör. Sätt dig nu väl tillrätta, kanske med en kopp varm choklad toppad med vispad grädde, och följ med polarfararna på matäventyr i det kalla och karga landskapet på Arktis och i Antarktis.

Inledning När du står på Götgatan med ryggen mot Urvädersgränd ser du att Sankt Paulsgatan bildar en lätt uppförsbacke. Byggnaden till vänster är faktiskt ett 1700-talshus även om det inte är helt lätt att se åldern bakom den moderna butiksfasaden. Byggnaden till höger vid en liten gatstump under själva gatunivån är en lägre tvåvånings kontorsbyggnad krönt av en fem våningar bostadsbyggnad med rötterna i 1950-talet. Den äldre bebyggelsen revs. Vid byggnationen av det nya huset utbröt ett ramaskri. Detta passar inte i den känsliga miljön längs Götgatan. Vandaler! kulturförstörelse! Nu en bra bit in på tjugohundratalet är detta glömt eller omvärderat, välj själv. Men när vi nu startar våra sex vandringar kommer du märka att dessa bägge sinsemellan väldigt olika byggnader visar sig vara typiska för Sankt Paulsgatan! Den består ju helt och hållet av byggnader från skilda perioder, på vår gata samsas gammalt med nytt, kontor bredvid palats, bostäder och butiker. Det kännetecknade med Sankt Paulsgatan är mångfald, och det gäller inte bara byggnaderna, vår gata med rötter i det tidiga Stockholm har en härlig puls från tidiga morgon till småtimmarna. Människor bor vid den eller passerar på väg till och från arbeten och skolor, är turister, eller som ska hem från en sen pubafton rör sig längs gatan. Nu ska vi starta den första av tre promenader längs Sankt Paulsgatans södra sida med ojämna nummer, de tre promenaderna längs gatans norra med de jämna numren får vänta lite.

Boken ger en annorlunda orientering i pedagogik. Med dialogen som form tydliggörs viktiga pedagogiska tankar. Boken är skriven för yrkesutbildningar och fortbildning inom fritidssektorn. Den vetgiriga Linn har nyss påbörjat sin utbildning till fritidsledare och åker till Stockholm för att som hon tror besöka ett bibliotek. Men det visar sig snart vara ett mycket märkligt bibliotek. Istället för böcker möter hon livs levande pedagoger! Under Linns vandring i Pedagogikens Hus samtalar hon med en rad betydelsefulla pedagoger. Namn som Maria Montessori, Paolo Freire och Jean Piaget visar sig också vara inspiratörer till ett pedagogiskt arbete utanför undervisningen, nämligen fritidsverksamheten! Linn lär känna deras tankar, samt något om deras bakgrund och personlighet. Samtalen ger henne nya redskap. Linn börjar sökandet efter sin egnen pedagogiska identitet. Boken ger en annorlunda orientering i pedagogik. Med dialogen som form tydliggörs viktiga pedagogiska tankar. Samtal i pedagogernas rum är skriven för yrkesutbildningar och fortbildning inom fritidssektorn, men har visat sig fungera även i andra pedagogiska sammanhang.