Davide Reviati – illustratör

Var kan jag finna grönt vatten? Det är den hetaste sommar vi haft. En ung man ror en lord i en grönmålad gisten eka. Denna dag tätnar dimman och regnskurarna smattrar och slår fräsande ner i vattnet. Den unge roddaren kommer att bli bjuden på en sup av Knutsson och Knutssonssyster Ulrika. I gengäld vill de veta hur det var att ro en lord och vad lorden hade för ärende i deras trakter. Davide Reviati öppnar med sina bilder tolkningsrum i Dagermans novell som för oss vidare i funderingar kring frihetens möjlighet och hinder, detgröna vattnets existens, vår morals siktlinje. Och detta oavsett socialtillhörighet. En lord i en gisten eka, rodd av en ung man. Överklass och underklass i samma osäkra farkost i sökandet efter det sköna, det rätta, det sanna, det meningsfulla, det gemensamma – efter frihet som inte begränsar någon annans frihet Bengt Söderhäll, medlem i Stig Dagermansprisets jury 1996–< ------------------------------- Davide Reviati till Lo Dagerman, Stg Dasgermans dotter i ett email 28 augusti 28 2023 Jag måste erkänna att jag har läst nästan allt av Stig, allt som publicerats i Italien av förlaget Iperborea, och jag måste också erkänna att jag älskade allt jag läste. Ända sedan jag upptäckte Bränt barn, den första bok av Stig som jag läste, visste jag att jag aldrig skulle sluta sluka vartenda ett av hans verk. Inte bara på grund av den litterära statusen, som är enorm, utan på grund av en blick och en känslighet som jag omedelbart kände mig väldigt nära. Att berätta en historia av Stig i bilder var därför inte ett professionellt uppdrag, utan ett val, jag skulle säga nästan "naturligt”. Valet av Lorden som jag rodde har flera orsaker, varav den första är självbiografisk. Den berättelsen handlar om mig, om den lilla pojke jag var. Jag växte upp i utkanten av en liten stad, i ett litet arbetarkvarter som växte upp nära en fabrik (ANIC i Ravenna) som skapades från ingenting i början av 1960-talet av Enrico Mattei, en industriman, politiker och tidigare partisan. En stadsdel separerad från staden och självförsörjande, som en stad i staden. För oss barn var det den enda möjliga världen, det enda möjliga livet, det enda möjliga ödet, i väntan på att ta över våra pappors jobb i den närliggande fabriken. Vi upptäckte stadskärnan först som tonåringar, när vi på egen hand kunde gå den enda vägen mellan vår by och den riktiga staden. Det är därför den lille sjömannen i Stigs berättelse var jag, liksom han stängd inom etablerade horisonter, omedveten om resten, ideala spänningar inkluderade. Detta är naturligtvis bara en av de läsningar man kan göra av berättelsen, som i likhet med alla stora verk har flera implikationer och inte låter sig fångas i en alltför snäv meningslogik. En annan anledning till valet är de visuella förslagen, som förde mig tillbaka till Bergmans filmer, en viktig inspirationskälla. Men vi kan prata mer om det om du vill. Jag är lite upptagen på olika fronter just nu, men vi kommer säkert att hitta det en dag.