Jonas Wessel – illustratör

”Jag hade sneglat upp mot fönstret till min brors arbetsrum, och i det ögonblicket var persiennen dragen åt sidan, och någonting som var vid liv stirrade ut över omvärlden. Nej, jag kan inte avgöra om jag såg ett ansikte eller något av mänsklig skepnad; en levande sak, två ögon av brinnande eld stirrade mot mig, och de var mitt i något lika formlöst som min fruktan, symbolen och närvaron av all ondska och all vedervärdig förruttnelse.” Mr Dyson och mr Phillipps råkar av en slump bli delaktiga i en vild jakt på ett romerskt guldmynt, som mystiska män är beredda att gå över lik för att få tag i. Vilka är de personer som matar våra huvudpersoner med historier om ond bråd död? Vem är den unge mannen med glasögon? Unga fröken Lally tar tjänst hos professor Gregg, som studerar ett svagt sigill med sällsamma inskriptioner och dras in allt djupare i dess hemligheter – vem, eller vad, har skrivit de märkliga tecknen? Vad är det för ett pulver juridikstudenten Francis Leicester tar som förändrar hela hans jag? Skepnader antar nya former, transmuteras. Dyson och Phillipps försöker nysta upp härvan, och kommer allt närmare gåtans svar. Arthur Machen (1863-1947) är en av skräcklitteraturens viktigaste författare. Romanen "De tre bedragarna, eller Transmutationerna" (1895) är en rad sammanlänkade historier som tillsammans bildar en helhet som vittnar om den muntliga berättarkonstens kraft. Denna utgåva innehåller även Machens inledning till boken, hans egna reflektioner kring romanens tillkomst, samt ett fylligt efterord om människan Machen och den kontroversiella tidsanda boken publicerades i.

“Det fanns vissa för vilka livsljuset bara var en skimrande illusion: dessa var de hånfulla med sina fördömda händer, pariorna, som skräcken jagade över gatorna, mördare och folk som var brännmärkta. Dessa utgjorde samfundet, och även Severin tillhörde det.” Paul Leppin (1878-1945) var en av den tjeckiska dekadansens frontfigurer under den första halvan av 1900-talet. Max Brod kallade honom för “den eviga förtvivlans poet, på en och samma gång djävulens tjänare och madonnans tillbedjare“. Hans mörka vision av ett Prag fyllt av karaktärer på vansinnets rand, människor som driver omkring likt vålnader i natten, den ödesmättade atmosfären, undergångsstämningen och det erotiska innehållet i hans romaner, drabbar än idag läsaren med oförminskad styrka. Med Severins resa in i mörkret (1914), hans mästerverk, presenteras Leppin för första gången på svenska.

"Jag har sökt kunskapen i oceanernas yttersta djup; i öde länder där sanddynerna, med ett torrt och knastrande ljud, böljar i gula vågor; i bårhusens förruttnelse och bland katakombernas begravda vämjeligheter; på Dhaulagiris jungfruliga snövidder och i de fasansfulla skogslabyrinter där människan aldrig har satt sin fot; i de döda vulkanernas innanmäten; i länder där sjöar och floder är täckta av flodhästryggar eller emaljerade av krokodilernas pansarfjäll; vid världens yttersta gränser, där ohyggliga glaciärer flyter fram över bläckfärgade hav; i de sällsamma trakter där inget liv finns, där bergen flisas sönder av de urtida jordbävningarnas dödskamp och där blicken endast möter en värld av förfallna och söndervittrade ruiner, såsom på månen – uttorkade hav och tomma flodfåror, urgröpta av malströmmar som slutade virvla långt innan den första människan föddes". (Ur "Den odödlige".) ”Jag är medveten om att de bara är bagateller”, skrev Lafcadio Hearn (1850-1904) i ett brev till en god vän, och syftade på de säregna, ofta mycket korta, texter som han till och från publicerade i "Daily Item", den tidning som först anställde honom i New Orleans, där han skulle tillbringa tio år, från 1877 till 1887. ”Men jag tror”, fortsätter han, ”att föreställningen om det fantastiska är konstnärlig. Dessa små noveller eller skisser är mina intryck av New Orleansʼ sällsamma liv. De är drömmar om en tropisk stad. En röd tråd löper genom samtliga – tanken på Kärleken och Döden.” Själv kallade han dessa stycken för ”Fantastics”. I "Drömmar om den älskade döda" återfinns en betydande del av de noveller som Hearn skrev för "Daily Item", samt sex noveller ursprungligen publicerade i tidningen "Times-Democrat". Inga av dessa texter har tidigare översatts till svenska. Allt som allt 36 stycken mer eller mindre korta, prosapoetiska betraktelser om livet, döden, kärleken, drömmen och det kusliga och övernaturliga. Utgåvan är rikligt illustrerad av Jonas Wessel, och för det initierade efterordet om Lafcadio Hearn står Torbjörn Elensky.

Den tyske författaren Hanns Heinz Ewers (1871-1943) skrev några av sin tids märkligaste berättelser, inklusive tre, i viss mån, självbiografiska romaner och flera novellsamlingar, i vilka många av berättelserna kretsar kring hans huvudteman: besatthet, förvandling, ondska och blod. Dessa verk skrevs jämte hans omfattande resor världen runt och hans arbete som manusförfattare, poet och dramatiker. Hanns Heinz Ewers har inte utan orsak kallats för Tysklands svar på Edgar Allan Poe. Hans berättelser är lika mardrömslika, ohyggliga och mörka. Men han öser också ur en djupare litterär källa där Hoffmann och Baudelaire är de främsta förebilderna. ”I den innevarande generationen representeras den tyska skräcklitteraturen särskilt av Hanns Heinz Ewers, som för sina mörka skapelser effektivt använder sig av sina kunskaper om modern psykologi. Romaner som "Trollkarlens lärling" och "Alruna", liksom noveller som ’Spindeln’, har kvaliteter som höjer dem till en klassisk nivå.” H. P. Lovecraft I "De groteska" återfinns 6 av hans sällsamma noveller, skrivna mellan åren 1901-1908. Boken är rikligt illustrerad av Jonas Wessel, som också skrivit ett initierat förord om Ewers. Innehåll: "Delfi" "C.3.3." "De blå indianerna" "Spelmarkerna" "Stanislawa d'Asps sista vilja" "Spindeln"