»Jag ger mig upp mot toppen av Hunneberg på en bred asfaltsväg. Det är väldigt välordnat allting. Här finns informationstavlor så fort man undrar något och tydligt utmärkta stigar. Jag går till torpet Löne: alla byggnader utom jordkällaren är borta, men man håller efter gräs och äng. När jag fortsätter mot Grinnsjö talar en skylt om att jag går igenom Öjemossens naturreservat. Här befinner du dig på bergets lägsta punkt, står det.Jag är född och uppvuxen i Västergötland och har i stort sett aldrig bott någon annanstans, så det är klart att jag älskar landskapet. Men jag tycker att det här borde vara oemotståndligt för vem som helst: bergets lägsta punkt. Matterhorn är 4478 meter högt. Ja, men hur lågt är det? undrar västgöten.» Erik Andersson tycker om att gå runt saker. Han har gått runt Kungsholmen och Södermalm; han har gått runt i Dublin, Kalmar och Philadelphia; men allra bäst trivs han när han får gå runt på den västgötska landsbygden. Han tycker om att åka ut och han tycker om att komma hem. För att liksom både äta kakan och ha den kvar bestämde han sig för att enbart besöka de socknar i Västergötland som heter någonting med hem — öppet som i Varnhem och Gudhem, eller mera dolt som i Lerum, Hajom och Våmb. De är femtio stycken allt som allt, och han har kringströvat dem under loppet av några år och samvetsgrant nedtecknat sina upplevelser av var och en. Fram tonar bilden av en landsbygd som kan tyckas bestå mest av åkrar och skog, men som i själva verket är mångskiftande och bjuder på stillsam dramatik och en och annan överraskning. Erik Andersson debuterade som översättare 1984 och har sedan dess givit ut sextio översättningar av irländska, engelska, skotska och amerikanska författare. De mest omfattande arbetena har han beskrivit i två böcker: "Översättarens anmärkningar" (om Tolkiens Ringarnas herre) och "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" (om Joyces Ulysses). Han har också skrivit en novellsamling, en essäsamling och fem romaner. De båda senaste romanerna skildrar möten med främmande kulturer: "Västergötland i Den larmande hopens dal" (2008) och "Centralasien i Indialänderna" (2015).

»Jag ger mig upp mot toppen av Hunneberg på en bred asfaltsväg. Det är väldigt välordnat allting. Här finns informationstavlor så fort man undrar något och tydligt utmärkta stigar. Jag går till torpet Löne: alla byggnader utom jordkällaren är borta, men man håller efter gräs och äng. När jag fortsätter mot Grinnsjö talar en skylt om att jag går igenom Öjemossens naturreservat. Här befinner du dig på bergets lägsta punkt, står det.Jag är född och uppvuxen i Västergötland och har i stort sett aldrig bott någon annanstans, så det är klart att jag älskar landskapet. Men jag tycker att det här borde vara oemotståndligt för vem som helst: bergets lägsta punkt. Matterhorn är 4478 meter högt. Ja, men hur lågt är det? undrar västgöten.» Erik Andersson tycker om att gå runt saker. Han har gått runt Kungsholmen och Södermalm; han har gått runt i Dublin, Kalmar och Philadelphia; men allra bäst trivs han när han får gå runt på den västgötska landsbygden. Han tycker om att åka ut och han tycker om att komma hem. För att liksom både äta kakan och ha den kvar bestämde han sig för att enbart besöka de socknar i Västergötland som heter någonting med hem — öppet som i Varnhem och Gudhem, eller mera dolt som i Lerum, Hajom och Våmb. De är femtio stycken allt som allt, och han har kringströvat dem under loppet av några år och samvetsgrant nedtecknat sina upplevelser av var och en. Fram tonar bilden av en landsbygd som kan tyckas bestå mest av åkrar och skog, men som i själva verket är mångskiftande och bjuder på stillsam dramatik och en och annan överraskning. Erik Andersson debuterade som översättare 1984 och har sedan dess givit ut sextio översättningar av irländska, engelska, skotska och amerikanska författare. De mest omfattande arbetena har han beskrivit i två böcker: "Översättarens anmärkningar" (om Tolkiens Ringarnas herre) och "Dag ut och dag in med en dag i Dublin" (om Joyces Ulysses). Han har också skrivit en novellsamling, en essäsamling och fem romaner. De båda senaste romanerna skildrar möten med främmande kulturer: "Västergötland i Den larmande hopens dal" (2008) och "Centralasien i Indialänderna" (2015).