Visar resultat för..."Janine John Hedberg"

”Åtta ungdomar lämnar sina studier och sitt liv i ett samhälle där utvecklingen enligt deras mening har avvikit från den mänskliga rytmen och där samhällsmaskineriet vill pressa människor in i en ny och för henne främmande form … vill beskriva människans oro, hennes storhetsdrömmar och desperata försök att ge sig själv allt större betydelse och den fångenskap eller desorientering detta kan leda henne till och som bokens gestalter försöker att undfly. Men han beskriver också kluvenheten som finns inom varje individ. Människans ständiga strävan till medvetenhet och självkontroll sida vid sida med djurisk sinnlighet, kamplust och fruktan. I romanen finns inget belagt med tabu. Den kommer att stöta många. Andra finner den kanske allvarlig och äkta i tonen.” ”Det fattas en dimension hos människorna i John Hedbergs och Inger Alfvéns romaner och författarna vill ha det så. De vill skildra torftigheten och glädjelösheten hos människodjuret, som består av kropp och själ men också ande: John Hedberg uttrycker det så här i Janine: ´Vi skulle ha tillgång till en gud nu, Vicki, och ett paradis efter detta, men det tillhör utvecklingens tidigare manipulationer. Dina enda möjligheter fanns på jorden, i dina sinnen och deras upplevelser av livet … det finns inte längre någon helig ande vi kan anbefalla dig till. Det kristna skulle varit något här på jorden mellan oss. Nu är allt för sent, och vi är alla skuld till det.” Birgit Cars, Östgöta-C. “Behovet av att fly är ett av de stora litterära motiven genom alla tider, gestaltat i otaliga förklädnader … Janine är en allegori om ungdomar som gör ett klassiskt experiment, drar sig undan livets krav till en paradisö … en tar livet av sig, några vänder tillbaka i panik … bara två av de nio är lyckliga tillsammans och dessa blir i slutet av boken offer för ett svartsjukemord. Sensmoral: Det går inte att fly samtiden och världen … alla är vi oåterkalleligt programmerade av samhällsmaskineriet.” Ruth Halldén, DN. “Också över den momentana lyckan kastar elektronhjärnan sin skugga. Trots att ungdomarna vill glömma det gamla maskinstyrda samhället är de under dess bann… personliga aggressioner och självhävdelsebegär träder fram på nytt … lyckodrömmen blir ingen räddning … utlöser i stället en katastrof. Och härigenom får boken ett skärande disackord. Den förespeglar en utväg som visar sig vara en återvändningsgränd … människan är vanmäktig inför sin egen skapelse. Hon är datamaskinernas slav. Bokens främsta förtjänst är språket som är mjukt, klart och smidigt. Det har ett eget liv som fängslar… en utpräglad sensualism utmärker beskrivningen av kroppar och könsakter som blir nästan fysiskt förnimbara. En tydlig dramatik och brutal påtaglighet kännetecknar den slutliga katastrofen.” Knut Lagrup, Östersunds Posten.