Visar resultat för..."Törnrosa Ingrid Sjöstrand"

Några jäntskinn är dom inte! Men vad är dom då?    Den saken undersöker hela klassen i sju år, mellan 10 och 17. I katedern står feerna, moderna och shinglade och tillämpar den nyinlärda pedagogiken.    Flickorna är helt nya. Stilen är fri från flärd och snobberi och gulligheter, hellre strikt herrskjorta med slips.    Världen finns inte, annat än i joggraboken. Krigets framfart sköter papporna med knappnålar på kartan. Den nya tyska flickans föredrag på svenskatimmen om varför hon kommit hit avbryts av fröken. Det där kan ju inte vara sant.    Det egna finns inte heller, på riktigt. Egna tankar? Nä nä, hitta inte på något! Va sa du? Sexualitet? Det ordet får du allt slå opp i Främmande ord!

»Så snart konungen dragit bort, skickade änkedrottningen sin sonhustru (Törnrosa) och hennes båda barn (Morgonrodnad och Dag) till ett lustslott som låg djupt inne i en skog, så att drottningen där skulle kunna tillfredsställa sitt ohyggliga begär efter människokött, utan att någon märkte det. Kort därpå for hon själv dit, och en afton sade hon till sin hovmästare: ’I morgon vill jag ha lilla Morgonrodnad till middag.’ – ’Men Ers Majestät, betänk!’ invände hovmästaren. – ’Gör som jag sagt!’ skrek drottningen i vredesmod, ’och kom ihåg att steken ska tillagas med skarpsås!’« (Törnrosasagan i Perraults samling Gåsmors sagor) Så går det för vår framtid i den visa sagan.    De grånade flickorna avrundar sina liv i ett klassmöte. Vi får veta hur det har gått för dem.    Genom berättelserna, skratten, gråten, ligger också något återhållet. Vad är det de håller tillbaka?    – Jag drömmer om en svart blomma som håller på att växa mej över huvudet. Men jag kan aldrig se hur den ser ut…, säjer Titti. Måla den åt mej, Varja!    – Bara du kan måla din sorg –    – Men jag kan inte. Jag är bara dess kruka.