Visar resultat för..."leif bornvik"

Om du rotar lite i dom så hittar du en människa.

Redan när du passerat fyrtio hamnar du i riskzonen för att bli kallad gubbjävel. Risken ökar exponentiellt ju äldre du blir. När du börjar röra dig gubbigt stelt och fårorna i ansiktet påminner om ett floddelta är du direktkvalificerad.

Humoristiskt och med allvar i botten gör författaren ett nedslag i gubbars tankar om livet, kärleken och döden och deras trevande och ofta valhänta försök till närhet. De som växte upp i en tid då pojkar inte fick gråta. Varje kapitel är träffsäkert illustrerat av konstnären Titti Winbladh.

Reijo hade ett uttryck för det som sker med oss därinne i värmen. Han kallade det sanningsbastu. När vi satt där i vår nakenhet, svettiga och möra i kroppen, så löste värmen upp knutar i våra själsliv, sa han, och att vi borde få in i våra arma skallar att basta var en livsstil, ett sätt att överleva. Sanningsbastu krävde absolut ärlighet. Kroppen var blottad, själen följde efter. Så sa han och jag trodde honom.

Leif Bornvik debuterade 2017 med den självbiografiska romanen Kvarlämnat på perrongen . En spännande, stundtals mörk, men ändå humoristisk livshistoria.  

Titti Winbladh, konstnär och bildpedagog Titti studerade vid Konstfack åren 1960-1964. Hennes verk är presenterade på separatutställningar och på Liljevalchs vårsalong.

En berörande, fängslande men också humoristisk berättelse om en liten killes resa till yngling och så småningom till att bli vuxen. Om en moderlös, sökande tonåring som växte upp i en udda och ofta kaotisk familjemiljö.

Han visste varför han hade fått utöka sin tur och frågade hur det stod till med min mamma. Det gjorde han varje dag.

Inte så bra, sa jag.

Finns det liv finns det hopp, sa Lennart.

Om jag hade vågat hade jag bett honom sluta med det där uttrycket. Liv fanns det men inte så mycket hopp. Det kunde ju inte Lennart veta och jag förstod att han bara ville muntra upp mig. Om jag fick flytta hem igen skulle han få en halvtimmes kortare körtid varje dag. Det var väl det han tänkte på också. Men någon tanke på att berätta för honom hur det egentligen var med mamma det hade jag inte.

Revanschlustan blev författarens drivkraft men framgången hade ett pris. Som den sanna historien om den lille pojken och hans dröm att bli flygare - och som till slut blev chefspilot på det stora flygbolaget. Vid pensioneringen bekände han att han aldrig kommit över sin flygrädsla bemästrat, men inte kommit över den. Att komma tillbaka till det man en gång lämnade och våga se det som blev "kvar på perrongen" det är att bemästra sin rädsla för att öppna det undanträngda.

Så säger läsarna:

TACK för den resan, skönt att få åka med ett tag, känner igen mig i mycket, Jag har gråtit och skrattat, men mest är jag förundrad över drivet i din berättarkonst.

Din bok är en fantastisk prestation. Du har ett härligt språk och förhåller dig snyggt lite distanserad till det svåraste. Men med humor och känslighet får du skickligt med läsaren i hur ditt liv gestaltade sig.

Jag läser och läser och får ingenting gjort... jag måste packa så jag får slita mig från boken. Fängslande är ett ord bara. Så välskriven.

Vilken förmåga du har att beskriva människor och miljöer så att läsaren ser dem framför sig, och vilket flyt historien har."

Vilken underbar bok du har skrivit ! Bra flyt, bra historia, extra spännande eftersom den är 'på riktigt'.