August Strindbergs samlade verk POD – serie

Röda rummet, som kom ut för första gången 1879, blev Strindbergs stora genombrott som prosaförfattare. "Med ett enda slag var Strindberg Sveriges mest diskuterade författare" har en av våra litteraturhistoriker skrivit. Och alltsedan dess har Röda rummet, med sin salta och fräna ordkonst, med sina berömda Stockholmsskildringar, med sina satirer från ämbetsmannavärlden och med sina humoristiska interiörer från konstnärernas och bohemernas värld fängslat ständigt nya generationer av läsare - ett av de odödliga verken i svensk litteratur.

Svenska öden och äventyr I är den första samlingen av Strindbergs berättelser med motiv ur svensk historia. Det enkla folkets liv återges i denna märkliga svit novellistiska bilder. Med impressionistisk stil men också realistisk konkretion ger Strindberg liv åt den svenska historien och hans berättelser har i mycket format vår uppfattning om de historiska epokerna.

Denna del av nationalupplagan innehåller drygt 40 prosatexter som Strindberg skrev under 1880-talet för tidningar, tidskrifter och antologier både i Sverige och utomlands. Dessutom ingår några texter av privat natur som inte var avsedda för publicering. En del av texterna omtrycks här för första gången, och ett mindre antal är tidigare otryckta.Texterna är av varierande slag. I den självbiografiska Kvarstadsresan ger Strindberg i den fiktiva dagbokens form sin skildring av Giftasprocessen. I Fabler prövar han en för honom ny genre och dess satiriska möjligheter. I den ursprungligen på franska skrivna Societeten i Stockholm presenteras Sveriges politiska och konstnärliga liv för internationell publik. I volymen ingår också författarens resereportage från Italien och från den utopiska familistären i franska Guise. Den litteräre debattören och polemikern Strindberg framträder i essäerna Om realism och Den litterära reaktionen i Sverige. Vännen Carl Larsson porträtteras i en stort upplagd essä. I andra artiklar skriver Strindberg personligt och engagerat om författarkolleger som Voltaire, Leopold, Björnson och Gjellerup.Volymen innehåller en omfattande kommentar, som utreder texternas många gånger komplicerade tillkomsthistoria och sätter in dem i deras biografiska och tidshistoriska sammanhang. De många allusionerna i texterna avslöjas och de talrika citaten i dem identifieras i ordförklaringarna. Kommentaren är dessutom försedd med en mängd illustrationer.

Mångsysslaren Carlsson, bördig från Värmland, lider inte av någon hämmande självkritik, vilket bäddar för dråpligheter när han tar tjänst som dräng på en gård i Stockholms skärgård, en miljö han inte är bekant med. Han är dock driftig och lyckas erövra en position som hemmansägare när han gifter sig med sin uppdragsgivare änkan Flod, vilket inte ses med blida ögon av Gusten, den förbigångne sonen i huset.Hemsöborna är Strindbergs mest älskade bok. Han skrev den på hösten 1887 medan han bodde i Lindau i Bayern. När romanen publicerades lagom till jul samma år blev den en omedelbar kritikersuccé; den språkligt virtuosa berättelsen hälsades som författarens överraskande och efterlängtade återkomst till skönlitteraturen. Albert Bonnier förklarade för Carl Larsson, när han bad konstnären att illustrera omslaget, att Strindbergs nya roman var »något af det allra bästa han nånsin gjort». Det hindrade inte att Bonnier såg sig tvingad att censurera en del »grofva» avsnitt; detta upprörde Strindberg kraftigt och bidrog till att han själv var missnöjd med romanen. I denna volym har Strindbergs text upprättats i enlighet med originalmanuskriptet.Strindberg betraktade Hemsöborna som brödskriveri. Sedan Giftas och Tjänstekvinnans son ansågs Strindberg i vissa kretsar som en osedlig ungdomens förförare, och förläggarna ville inte trycka hans verk. Därför valde Strindberg romanformen och skärgårdsmotivet; han var tvungen att skriva en populär bok som kunde inbringa förtjänst. Hemsöborna löste Strindbergs akuta penningbehov, men det skulle dröja några år in på 1900-talet innan romanen blev en stor försäljningsframgång och en klassiker.

I början av sin författarbana satsade Strindberg framför allt på dramatiken. I tjugoårsåldern skrev han en rad skådespel i olika genrer. Fritänkaren (1869), Det sjunkande Hellas (1869) och Hermione (1870), som ingår i denna volym, är de första bevarade av hans ca 60 dramer. Fritänkaren är ett trevande försök till ideologiskt nutidsdrama där religionen står i centrum. Det är skrivet med starkt personligt engagemang och kan ses som en förövning till mycket i Strindbergs senare dramatik. Det sjunkande Hellas är en ambitiös satsning av den unge författaren på en traditionell genre, det klassicerande historiska dramat på vers. Skådespelet omarbetades till Hermione som erhöll hedersomnämnande av Svenska Akademien.Volymen innehåller också en presentation av nationalupplagan och en redovisning av de redigeringsprinciper som används i denna.

Denna del innehåller Strindbergs eget urval av ungdomsprosa före Röda rummet. Novellerna i Från Fjärdingen och Svartbäcken har med tiden kommit att framstå som klassiska skildringar av studentlivet i Uppsala på 1860- och 70-talen. I denna del av Samlade Verk återfinns också andra ungdomsnoveller och en rad friska skärgårdsskisser - med vilka Strindberg förnyade skärgårdsskildringen - och inte minst hans första större satsning på ett verk i denna miljö: En berättelse från Stockholms skärgård. Denna berättelse, som aldrig fullbordades och som inte blev tryckt förrän långt efter hans död, ingår nu i hans samlade verk som ett tidigt förebud till Hemsöborna, Skärkarlsliv och I havsbandet.

Denna del av Samlade Verk innehåller tre av Strindbergs ungdomsdramer från 1870-talet: I Rom, med vilket han debuterade anonymt på Dramaten 1870, handlar om den på sin tid världsberömde danske skulptören Bertel Thorvaldsen; Den fredlöse som har handlingen förlagd till Island omkring år 1100 renderade Strindberg ett personligt stipendium av kungen, Karl XV, sedan det spelats på samma scen 1871; Anno fyrtiåtta som författades vid mitten av 70-talet (förmodligen något av åren 1876 eller 1877) speglar de politiska oroligheterna i Stockholm omedelbart efter februarirevolutionen i Paris 1848. I det svärmiska versdramat I Rom behandlar Strindberg konstnärsproblem som delvis var hans egna. I det "fornnordiska" skådespelet Den fredlöse som han arbetade om radikalt (både den ursprungliga versionen från 1871 och den slutgiltiga från 1881 avtrycks i volymen; den förra har aldrig tidigare varit publicerad) inkarnerade han sig enligt egen utsago i alla de fem huvudpersonerna. Komedin Anno fyrtiåtta föregriper i flera avseenden, inte minst ifråga om satiren över Stockholms borgerskap, Strindbergs genombrottsroman Röda rummet några år senare.

"Chinesiskan är för mig blifven som kråkan, nyttig till mången god ting! Få se om det inte var den jag var född till!" skrev Strindberg i ett brev hösten 1878. Då hade han från och med det föregående året, i samband med ett katalogiseringsuppdrag på Kungliga biblioteket, börjat studera kinesiska och snart blivit självutnämnd expert på språket, landet samt svenska relationer med Kina och de "tartariska länderna". Han författade artiklar och uppsatser i ämnet - även en avhandling på franska som lästes upp i Académie des Inscriptions et Belles-Lettres i Paris -, efter hand med allt större fokus på "De Svenska Fångarnes öden efter Slaget vid Pultava" och deras lärda bedrifter.I Kulturhistoriska Studier (1881) samlade Strindberg sina "asiatiska" studier jämte konst- och teaterkritik samt några kulturhistoriska uppsatser från det gångna decenniet.Denna volym av Samlade Verk innehåller Strindbergs antologi samt ett antal andra kulturhistoriska studier från samma period, bl.a. den franska avhandlingen "Notice sur les Relations de la Suède avec la Chine et les pays Tartares" etc. och en livfull skildring av författarens äventyr i svenska arkiv, "På vandring efter spåren till en svensk kulturhistoria". Vidare återges i bild Strindbergs kinesiska skrift Hao yüeh wu ( Den fina månen tjuter ), tryckt i ett exemplar 1877.Volymen innehåller en omfattande kommentar som utreder texternas många gånger komplicerade tillkomsthistoria och sätter in dem i deras tidshistoriska sammanhang.

Det nya riket, som kom ut 1882, är en dräpande satir, skriven i det festligaste humör av en ung författare som har mycket otalt med samhället. Kungahus och akademier, officiella institutioner, adel, ridderskap och "entreprenörer" får schavottera i denna bok, som har blivit en förebild för svensk samhällskritik ända in i våra dagar.

De tio berättelser med motiv ur svensk historia från Erik XIV:s till Gustav III:s tid som samlats i denna volym tillkom under åren 1883-1904. Med lysande stilkonst, realistisk detaljrikedom och psykologisk inlevelse återger Strindberg här såväl det enkla folkets vardagstillvaro som politiska intriger och hovliv. Den uppsluppna samhällssatiren i De lycksaliges ö, skildringen av ett tragiskt kvinnoöde i häxprocessernas tidevarv i En häxa, den spännande berättelsen om magister Törners och "tattarens" kamp på liv och död i Tschandala, de provocerande porträtten av Karl XII (Vid likvakan i Tistedalen), Fredrik I (Stråmannen) och Gustav III (En kunglig resolution) hör alla till höjdpunkterna i modern svensk prosa.

Strindberg är även en betydande lyriker. Med Dikter på vers och prosa (1883) och Sömngångarnätter på vakna dagar (1884) åstadkom han en slagkraftig, både formellt och innehållsligt radikal lyrik som utmanade anhängarna av den idealistiska poesin. Dikter innehåller skarpa och roliga satirer med häftiga personangrepp men också mjuka kärleks- och skärgårdsdikter och en del ungdomsdikter. Den provokativt vardagliga vokabulären och den medvetet knaggliga eller fria versen i samlingen innebar att Strindberg gjorde en banbrytande insats. I diktcykeln Sömngångarnätter skapade han en stor, personligt hållen tankedikt som tillhör de verkligt centrala Strindbergstexterna. Dikter som Lokes Smädelser, Esplanadsystemet, Lördagskväll - alla i Dikter på vers och prosa - inledningsdikten till Sömngångarnätter ("Vid avenue de Neuilly") och delar av "nätterna" tillhör sedan länge den svenska lyrikens klassiker.Denna volym av Samlade Verk innehåller förutom de båda diktsamlingarna också "Strödda dikter" från perioden 1869-91 och "Övriga dikter m.m.". Dikterna i volymen kommenteras utförligt både i essäer och ordförklaringar.

"Förlåt!!!!! Söndag morgon! Jag vill, jag vill vara galen! Nu har jag talat om allt! [- - -] Vad har jag talat om? - Jag älskar Er!!!!"Så inleder Strindberg det kanske mest berömda av alla svenska kärleksbrev. Det ingår i brevromanen Han och hon som består av ett hundratal brev från 1875-76, växlade mellan framför allt Strindberg och Siri von Essen, gift Wrangel. Strindberg sammanställde romanen 1886 som en del av självbiografin Tjänstekvinnans son. Den speglar Strindbergs och Siri von Essens dramatiska kärlekshistoria från det att han började umgås i den wrangelska familjen sommaren 1875 till det att hon bröt upp från hemmet något år senare.Han och hon utgavs aldrig under Strindbergs livstid. Sedan flera förläggare refuserat boken på grund av dess intima karaktär använde Strindberg i stället breven som underlag för den självbiografiska äktenskapsromanen En dåres försvarstal, som han författade 1887-88.I Nationalupplagan är Han och hon försedd med ingående kommentarer som bland annat kartlägger den biografiska bakgrunden.

"Jag har färdiga liggande en serie nya Vivisektioner. Råa mer än någonsin men fulla af nya tankar och upptäckter", skrev Strindberg i ett brev i oktober 1894. "Min ståndpunkt", fortsatte han, "skulle kunna kallas: individualistens (= katederanarkistens)".Vivisektionerna hade författats på franska under senare hälften av året. De var inledningsvis tänkta som "kapitlet om Menniskan" i det naturfilosofiska verket Antibarbarus, men Strindberg beslöt att i stället försöka publicera dem - tillsammans med några äldre vivisektioner från 1887 - under titeln "Vivisections" ( Vivisektioner ) som en del i sin kampanj för att erövra Paris hösten 1894. Boken färdigställdes aldrig för publicering, men några av essäerna trycktes i fransk press. Georges Loiseau, som hjälpte Strindberg att språkligt bearbeta vivisektionerna, beskrev dem som "essäer om Mannen och om Kvinnan, om tillvaron och om konsten", som "personlig satir, upplevda små berättelser, psykologi, fysiologi" och "paradoxala fantasier ända till att ge nödvändiga anvisningar för att bygga en enmans-flygmaskin".I denna volym, Vivisektioner II, samlas för första gången alla Strindbergs kända 1890-talsvivisektioner, bland andra Jag, Vad är det moderna?, Framtidens Människa, Förvirrade Sinnesintryck och Nya Konstformer! eller Slumpen i det konstnärliga skapandet. I volymen ingår också en rad övriga texter från samma tid.

Denna volym av Samlade Verk innehåller några av Strindbergs märkligaste verk, Antibarbarus, Sylva Sylvarum och Jardin des Plantes, i vilka han kritiserar den förhärskande naturvetenskapen och prövar egna lösningar på grundläggande frågeställningar inom kemi, botanik, kosmologi, optik m.m.En samtida recensent karakteriserade Strindbergs naturvetenskapliga skrifter med orden: "i hela världsalltet finnes nu intet, om hvilket den mannen ej har sin absolut egenhändiga uppfattning, stick i stäf mot hvarje annan normal människas" (Thorild Wulff J:r). Strindbergs kreativitet förnekar sig dock inte. Olof Lagercrantz skrev om Jardin des Plantes och Sylva Sylvarum: "Det är den mest patetiska kontrast mellan dessa små broschyrer på dåligt papper och den gyllene fantasikraft som tar sig uttryck i dem."De i volymen ingående verken planlades från slutet av 1880-talet och författades under 1893-1896, en ofta kaotisk tid i Strindbergs liv när han bodde på olika platser i Europa.Två tidigare otryckta verk återges: den svenska manuskriptversionen av Antibarbarus I (som publicerades i tysk översättning i Berlin 1894) och Antibarbarus II.Volymen är försedd med en innehållsrik kommentar och ett generöst bildmaterial; bland annat återges ett urval av Strindbergs experimentfotografier i färg.

Kronbruden (1901) är ett av Strindbergs säregnaste skådespel. Tiden är Karl XV:s regering på 1860-talet. I den storsvenska miljön kring Siljan i Dalarna utspelas en ung kvinnas tragedi. I lönndom föder hon ett barn, som hon i en impulshandling kväver till döds för att kunna gifta sig som "kronbrud" (med bevarad oskuld). Men gärningen upptäcks och hon får sitt straff.Strindberg har i en följd av intensiva scener fångat tidsanda, folkligt uttryckssätt och lokalfärg. Slutakten höjer sig till en storslagen vision.I Svanevit (1901) är det den nyförälskade Strindberg, som i folkvisornas och de medeltida riddardikternas symboler klär in sin kärlek till den unga skådespelerskan Harriet Bosse, som skulle bli hans maka i maj 1901. Pjäsen blev en av de största framgångarna på hans egen teater, Intima Teatern, där den uppfördes inte mindre än 152 gånger alltifrån hösten 1908. Men då med hans sista kärlek, Fanny Falkner, i titelrollen.