Den kungliga vägen II hjälper med att förstå den ortodoxa tron i vår samtid. Vad är trons kärna? Vad är den gudomliga uppenbarelsens ursprung och fullkomning? Vad är en människa? Här får läsaren goda pedagogiska svar. Boken är kateketisk, men fördjupar den del av katekesen som är apologetisk; den försvarar den sanna tron och kontrasterar den mot diverse ideologier och avdrifter. På så sätt hamnar boken i kontinuitet till den process som från början fick kyrkan att utveckla sin teologiska formulering, nämligen det ständigt uppkommande behovet att försvara den uppenbarade tron. Vi får en fördjupning av del I och en fortsättning längs den välbeprövade, raka kungliga vägen, förbi farorna som är utspridda både åt vänster och höger. Nikodemus pekar ut både de interna farorna – falska läror som ogräs på vägkanten, och de externa – världens ofullkomliga och misslyckade ideologier. Båda kan leda till att man avviker från vägen. Det som i del I var en mer svepande och allmän analys får nu en mer detaljerad, idéhistoriskt gedigen och kontextuell karaktär som placerar ortodoxin i vår nordiska värld. På så sätt belyser Nikodemus vägen åt oss även i vår tids dimmiga landskap, med den ortodoxa Traditionens andliga erfarenhet och urskiljning.

Den kungliga vägen II hjälper med att förstå den ortodoxa tron i vår samtid. Vad är trons kärna? Vad är den gudomliga uppenbarelsens ursprung och fullkomning? Vad är en människa? Här får läsaren goda pedagogiska svar. Boken är kateketisk, men fördjupar den del av katekesen som är apologetisk; den försvarar den sanna tron och kontrasterar den mot diverse ideologier och avdrifter. På så sätt hamnar boken i kontinuitet till den process som från början fick kyrkan att utveckla sin teologiska formulering, nämligen det ständigt uppkommande behovet att försvara den uppenbarade tron. Vi får en fördjupning av del I och en fortsättning längs den välbeprövade, raka kungliga vägen, förbi farorna som är utspridda både åt vänster och höger. Nikodemus pekar ut både de interna farorna – falska läror som ogräs på vägkanten, och de externa – världens ofullkomliga och misslyckade ideologier. Båda kan leda till att man avviker från vägen. Det som i del I var en mer svepande och allmän analys får nu en mer detaljerad, idéhistoriskt gedigen och kontextuell karaktär som placerar ortodoxin i vår nordiska värld. På så sätt belyser Nikodemus vägen åt oss även i vår tids dimmiga landskap, med den ortodoxa Traditionens andliga erfarenhet och urskiljning.