Förtjänstfulla examensarbeten – serie

Denna studie är en ideologisk analys av fenomenet exkluderande design, det vill säga platser och föremål som medvetet gjorts svåra eller omöjliga att använda eller vistas på i syfte att bli av med vissa människor som exempelvis hemlösa eller fattiga missbrukare. Författaren menar att exkluderande design döljer maktrelationer, påverkar människors åsikter och beteenden genom sin fysiska utformning samt ingår i en hegemoni som delar in människor i tillräckliga och otillräckliga konsumenter. De otillräckliga demoniseras, stämplas som lata, oansvariga och rentav farliga för att sedan avlägsnas. Detta är en del i en större samhällsutveckling som påverkas av starka ekonomiska krafter och som enligt författaren leder till en ekonomisk rensning av moderna västerländska städer.

För de ungdomar som har vuxit upp med internet är nätet en plats där de umgås och visar upp sig själva. I den polymedia ekologi som tekniken och internet medfört, erbjuds ungdomar ett sätt att underhålla olika relationer och visa upp olika identiteter. I den här studien undersöks hur unga tjejer interagerar med sin omgivning på sociala medier och hur de upplever det näthat som förekommer där. En central fråga i studien är hur det näthat de möter påverkar deras identitetsskapande och deras syn på sig själva och andra. Undersökningen som bygger på fem gruppintervjuer med totalt femton högstadietjejer, visar att det i tjejernas agerande finns ett reflexivt tänkande om deras eget beteende som kan benämnas socio-digital nätverksreflexivitet. Begreppet beskriver det breda konsekvenstänkande som rör de relationer, kontexter och bekräftelser som tjejerna såg som centrala delar i sina interaktioner och konversationer på sociala medier. De gav också uttryck för en underliggande rädsla för att stigmatiseras, vilken bottnar i en djupt rotad genusordning och föreställning om hur kvinnan skall agera och se ut. Sådana föreställningar är hela tiden närvarande i tjejernas sätt att positionera sig själva inför sina publiker på sociala medier, men även i deras uppfattningar om sig själv, sitt utseende, sin kropp och vad det innebär att vara tjej idag.

Parollen Kämpa Malmö har kommit att symbolisera en kamp mot rasism, fascism och nazism. Det var i samband med det uppmärksammade överfallet den 8 mars 2014, där sex personer attackerades och misshandlades på öppen gata i centrala Malmö, som parollen började användas och spridas. Kämpa Malmö – Antifascism är självförsvar blev namnet på den demonstration som anordnades för att uppmärksamma händelsen, där uppemot 10 000 personer deltog. Därefter blev Kämpa Malmö en kanal för ett politiskt engagemang som fick stor spridning framförallt i de digitala medierna. I och med den medieteknologiska utvecklingen har förutsättningarna för politiska samtal och aktiviteter förändrats. Medierna har kommit att bli en integrerad del i människors vardagsliv och politiskt engagemang bedrivs idag i stor utsträckning online. Med utgångspunkt i hashtaggen #kämpamalmö undersöker den här studien politiska uttryck och politiskt engagemang i en medialiserad tid. Syftet är att undersöka mobiliseringsprocessen inom Kämpa Malmö, och med det nå bredare förståelse för de förändrade förutsättningarna för politiskt deltagande. Hur och varför sker en mobilisering? Hur kan vi förstå de individuella och kollektiva uttryck som manifesteras inom Kämpa Malmö?

Denna studie belyser det nya medborgarengagemanget och de förändrade förutsättningarna för det demokratiska samtalet i dagens senmoderna samhälle. Genom att analysera Facebookgemenskapen Matfuskets konstruktioner av onaturlig och naturlig mat visar författaren hur dessa kan förstås som ett uttryck för en ny ekologisk ideologi vilken skapar och formar ett nytt motdemokratiskt medborgarengagemang. Det nya medborgarengagemanget har potential att introducera en ny demokratisk era, men studien visar också att medborgarengagemangets främsta politiska makt ligger i en reaktiv konsumentmakt. Därigenom resonerar och problematiserar författaren de sociala mediernas möjligheter men också begränsningar som politisk arena och uttryck för det nya medborgarengagemanget.

Berättar medierna verkligen sanningen om invandringen? Enligt SOM-institutets mätning från 2013 tror en majoritet av svenska folket att så inte är fallet. Det utbredda misstroendet mot de svenska medierna sammanfaller med att allt fler verkar välja bort de traditionella massmedierna till förmån för alternativa nyhetskanaler, bloggar och diskussionsforum. Detta har skapat en grogrund för en nätbaserad rörelse som vänder sig mot vad man uppfattar vara en massmedial mörkläggning av migrationsfrågor. Något som ur ett medie- och kommunikationsvetenskapligt perspektiv aktualiserar frågor om demokrati, yttrandefrihet, pressetik och källkritisk förmåga. I syfte att analysera den utbredda diskursen om medial mörkläggning tar den här studien avstamp i en diskussionstråd på nätforumet Flashback. I den mediekritiska tråden ”början på ett mediakrig om mångkulturen” florerar sedan starten 2011 en mörkläggningsdiskurs som gör gällande att de traditionella medierna systematiskt mörklägger ”sanningen om invandringen”. Studien finner att mörkläggningsdiskursen inordnar den mediala migrationsdebattens aktörer i två läger, sanningssägare och mörkläggare. Diskursens antagonister utgörs av mörkläggarna, som betecknar en politisk och medial elit som anses relativisera, dölja och bortförklara sanningen. Sanningssägarna utgör diskursens protagonister, denna grupp anses inneha en rationell, vetenskaplig och förnuftstyrd världsåskådning som gör det möjligt att berätta sanningen i migrationsfrågor. Sanningssägarna och mörkläggarna utgör konfliktlinjerna i det så kallade ”mediakriget om mångkulturen”, ett krig som ytterst handlar om vem som har den hegemoniska makten över den mediala migrationsdebatten. Genom idén om det stundande ”mediakriget” åskådliggör studiens analys att den hegemoniska makten alltid präglas av instabilitet eftersom hegemonins yttre gränser måste omförhandlas för att behålla sin status och legitimitet. Sanningssägarna utmanar den mörkläggande hegemonin genom att åberopa kontrollen över begreppet Sanningen. Sanningen kan enligt diskursens premisser aldrig åberopas av mörkläggande eliten eftersom att det motsäger den antagonism som konstituerar diskursen. Samtidigt kan mörkläggarna inte heller ignorera eller ifrågasätta anklagelserna som riktas mot dem eftersom att även det bekräftar den konstituerande antagonismen. Därmed ställs journalistiken inför en rävsax där alternativet står mellan att kliva rakt i fällan eller hoppa över till den sanningssägande sidan. Den tredje vägen verkar inte vara möjlig.

Denna studie undersöker det populära datorspelet Counter-strike och hur spelarnas involvering i hur spelet utvecklas och används kan förstås med hjälp av Henry Jenkins inflytelserika teori om mediekonvergens. Författaren diskuterar huruvida användarnas skapande av kunskapsdatabaser på internet, involvering i avstängningar av fuskare och möjligheten att skapa egna rum för spelande är en del i en demokratiserande process där datorspelen ligger i framkant. Frågan är dock om denna utveckling förebådar en framtid där medborgarna kommer bli mer involverade, eller om det bara är en marknadens rökridå?

Subjektiv historieingång har blivit allt populärare. Både på omedierat och medierat plan går trenden till att själv vilja veta hur det kändes att leva förr. Det svenska TV-programmet Historieätarna är inte den första medieringen av nutidsmänniskor som iscensätter det förflutna genom att återuppleva historisk vardag, men det utgör ett nytt exempel genom sitt mål att både underhålla och förmedla kunskap. Denna studie ansluter sig dock inte till diskussionen om huruvida subjektivt återupplevande av det förflutna kan generera historisk kunskap eller inte, utan belyser hur historisk autenticitet skapas för en TV-publik. Inte enbart programledarna återupplever nämligen historien på det mest subjektiva viset, genom sina kroppar, utan även TV-publiken. De äckelkänslor som den historiska maten i programmet framkallar är så starka och direkta sinnesintryck att även TV-tittarna får egna kroppsliga reaktioner i form av exempelvis skratt eller kväljningar. I och med att alla, nutida som dåtida människor upplever äckel i samma mån och på grund av den lockelse äckel utgör kan denna studie bidra till att ge inblick i det västerländska samhällets civilisationsprocess och visa att äckelkänslor ägnar sig bättre än någon annan subjektiv upplevelse för att mediera känslor och låta TV-tittarna själva återuppleva historien.