Design brukar förknippas med att producera nya saker; design lägger till och lägger sig i. Men eftersom mänskliga aktiviteter idag ofta våldsamt begränsar andra varelsers liv blir en viktig fråga: Hur kan design också innefatta kreativa sätt att lämna plats, att låta vara? I den här avhandlingen använder jag begreppet nåd (att aktivt inte göra det en skulle kunna göra) för att frikoppla skapande designhandlingar från våldsam kraft och passivitet från resignation. För att utforska spänningsfältet mellan design och nåd utför jag praktiska designexperiment och använder teoretiska verktyg från Michel Serres, Patricia MacCormack, Simone Weil och från kritiska djurstudier. Undersökningen rör sig i skärningspunkten mellan människa-djurrelationer och ett framväxande designlandskap jag kallar negativ design. Designexperimenten omkonfigurerar vardagliga situationer där människor konsumerar andra djur: vid matbordet, på fiskebryggan och i snabbköpet. Experimenten drivs av prototyper som varsamt blandar liv och representation, aktivism och undersökning. I former av placebon, pauser, gift och pakter bidrar prototyperna till en växande palett av generativa nej och inten inom design. Fyra konceptuella karaktärer, amänskliga operatorer, aktiverar och kommunicerar experimenten: Fiskskådaren Bully fångar fisk på bild istället för på krok, Addict tar hjälp av kötthypnos för att sluta äta djur, Allergic gör sig fysiskt inkompatibel med rött kött och Odysseus spärrar sig själv från inköp av animaliska produkter, flygresor och bensin. Genom att lossa banden mellan människor och andra djur kritiserar och berikar designexperimenten fyra centrala begrepp inom samtida mer-än-mänsklig design: ihoptrassling, närhet, hybriditet och omsorg. För att kunna växla mellan att stå i nära solidaritet med och att nådigt låta vara behöver en designers repertoar, hävdar jag, även omfatta relationella urtrasslingar, uppmärksam tvekan, uttrycksfulla inkompatibiliteter och omsorgsfulla självbegränsningar. Design and Grace berör en öm punkt i hjärtat av design: friktionen mellan att föreslå och att påtvinga. Avhandlingen erbjuder produktiva exempel och nyanserade begrepp som kan hjälpa designer och designforskare att med precision föreställa sig och formge livsviktiga, effektiva och vackra nej och inten.

Licentiatuppsatsen belyser en ständigt närvarande men samtidigt svårgreppad del av slöjdundervisningen, nämligen estetiska uttryck i slöjdens arbetsprocesser. Estetiska uttryck kan vara en resurs för lärande och som resurs kan estetiska uttryck inspirera, vägleda och vara meningsskapande visar. Med stöd av teoretiska begrepp från de posthumanistiska fälten menar Elisabet Jagell att estetiska uttryck kan ses som en aktör som skapar erbjudanden i samhandlande med elever och övriga aktörer i slöjdundervisning. Licentiatprojektet bygger på två studier: en där en guide presenterar en svarvad skål i en slöjdutställning och en undervisningsstudie med 8-9 år gamla elever. Elisabet Jagell har varit doktorand i Fobos forskarskola 2020-2024, med anställning på Konstfack. Hon har en bakgrund som grundskollärare och slöjdlärare, och arbetar även som lärarutbildare vid Uppsala universitet Där fortsätter doktorandstudierna från hösten 2024. Hennes forskningsintresse är estetiska uttryck och lärande i slöjd.

This dissertation makes design perceptible as a source of concern, part of the extractivist logic. Through two projects, “Walking with Minerals” and “Critical Clay,” Lilja have invited participants to encounter mineral matter in more nuanced ways rather than just as passive resources to be exploited. Drawing from the feminist posthumanities, geology, and agential realism, Lilja introduces "diffractive practices of design"—a relational approach examining mineral matter and materials’ complex entanglements that extend beyond human-centered perspectives. Petra Lilja has been a doctoral student at Konstfack and KTH 2019-2024. Coming from an industrial design education, her practice sits in the borderlands of art, craft and technology, with a focus on exploring design’s role in reconfiguring ethical and material relationships in shared processes of more-than-human world-making.

Architecture has traditionally focused on human-centred practices, emphasising control over construction processes and creating internal environments that separate humans from their external surroundings. The growing interest in posthuman theories introduces the concept of nonhuman agency into this predominantly human-centric field. This research seeks to explore the potential tensions between traditional design practices, such as architecture, and the impacts of nonhuman agency on associated design and construction processes. Building on experimental design research at the intersection of art, design and architecture, this research seeks to contribute to posthuman design discourse by critically examining the implications of occultural and degrowth themes through the design of a specific building located in the woods of Småland. The building is a method to explore the emerging design program of the research: human-nonhuman control relationships.

Design brukar förknippas med att producera nya saker; design lägger till och lägger sig i. Men eftersom mänskliga aktiviteter idag ofta våldsamt begränsar andra varelsers liv blir en viktig fråga: Hur kan design också innefatta kreativa sätt att lämna plats, att låta vara? I den här avhandlingen använder jag begreppet nåd (att aktivt inte göra det en skulle kunna göra) för att frikoppla skapande designhandlingar från våldsam kraft och passivitet från resignation. För att utforska spänningsfältet mellan design och nåd utför jag praktiska designexperiment och använder teoretiska verktyg från Michel Serres, Patricia MacCormack, Simone Weil och från kritiska djurstudier. Undersökningen rör sig i skärningspunkten mellan människa-djurrelationer och ett framväxande designlandskap jag kallar negativ design. Designexperimenten omkonfigurerar vardagliga situationer där människor konsumerar andra djur: vid matbordet, på fiskebryggan och i snabbköpet. Experimenten drivs av prototyper som varsamt blandar liv och representation, aktivism och undersökning. I former av placebon, pauser, gift och pakter bidrar prototyperna till en växande palett av generativa nej och inten inom design. Fyra konceptuella karaktärer, amänskliga operatorer, aktiverar och kommunicerar experimenten: Fiskskådaren Bully fångar fisk på bild istället för på krok, Addict tar hjälp av kötthypnos för att sluta äta djur, Allergic gör sig fysiskt inkompatibel med rött kött och Odysseus spärrar sig själv från inköp av animaliska produkter, flygresor och bensin. Genom att lossa banden mellan människor och andra djur kritiserar och berikar designexperimenten fyra centrala begrepp inom samtida mer-än-mänsklig design: ihoptrassling, närhet, hybriditet och omsorg. För att kunna växla mellan att stå i nära solidaritet med och att nådigt låta vara behöver en designers repertoar, hävdar jag, även omfatta relationella urtrasslingar, uppmärksam tvekan, uttrycksfulla inkompatibiliteter och omsorgsfulla självbegränsningar. Design and Grace berör en öm punkt i hjärtat av design: friktionen mellan att föreslå och att påtvinga. Avhandlingen erbjuder produktiva exempel och nyanserade begrepp som kan hjälpa designer och designforskare att med precision föreställa sig och formge livsviktiga, effektiva och vackra nej och inten.

Licentiatuppsatsen belyser en ständigt närvarande men samtidigt svårgreppad del av slöjdundervisningen, nämligen estetiska uttryck i slöjdens arbetsprocesser. Estetiska uttryck kan vara en resurs för lärande och som resurs kan estetiska uttryck inspirera, vägleda och vara meningsskapande visar. Med stöd av teoretiska begrepp från de posthumanistiska fälten menar Elisabet Jagell att estetiska uttryck kan ses som en aktör som skapar erbjudanden i samhandlande med elever och övriga aktörer i slöjdundervisning. Licentiatprojektet bygger på två studier: en där en guide presenterar en svarvad skål i en slöjdutställning och en undervisningsstudie med 8-9 år gamla elever. Elisabet Jagell har varit doktorand i Fobos forskarskola 2020-2024, med anställning på Konstfack. Hon har en bakgrund som grundskollärare och slöjdlärare, och arbetar även som lärarutbildare vid Uppsala universitet Där fortsätter doktorandstudierna från hösten 2024. Hennes forskningsintresse är estetiska uttryck och lärande i slöjd.

This dissertation makes design perceptible as a source of concern, part of the extractivist logic. Through two projects, “Walking with Minerals” and “Critical Clay,” Lilja have invited participants to encounter mineral matter in more nuanced ways rather than just as passive resources to be exploited. Drawing from the feminist posthumanities, geology, and agential realism, Lilja introduces "diffractive practices of design"—a relational approach examining mineral matter and materials’ complex entanglements that extend beyond human-centered perspectives. Petra Lilja has been a doctoral student at Konstfack and KTH 2019-2024. Coming from an industrial design education, her practice sits in the borderlands of art, craft and technology, with a focus on exploring design’s role in reconfiguring ethical and material relationships in shared processes of more-than-human world-making.

Architecture has traditionally focused on human-centred practices, emphasising control over construction processes and creating internal environments that separate humans from their external surroundings. The growing interest in posthuman theories introduces the concept of nonhuman agency into this predominantly human-centric field. This research seeks to explore the potential tensions between traditional design practices, such as architecture, and the impacts of nonhuman agency on associated design and construction processes. Building on experimental design research at the intersection of art, design and architecture, this research seeks to contribute to posthuman design discourse by critically examining the implications of occultural and degrowth themes through the design of a specific building located in the woods of Småland. The building is a method to explore the emerging design program of the research: human-nonhuman control relationships.