Lövjekarlens vandringar – serie

Året är 1657. Prästens hustru dör i barnsäng och ryktena börjar spridas samma natt. Det pratas om klor och sylvassa tänder, som har slitit upp moderns mage från insidan, om horn och en kropp täckt av hårda förkolnade fjäll. Prästfrun har fött djävulens avkomma, sägs det. Men barnet som den unge lövjekarlen hittar i skogen denna natt liknar inte beskrivningen alls. Flickan har sammetsmjuka, röda lockar och nyfikna bärnstensgula ögon. Lövjekarlen tar med sig flickan på sina vandringar och lär henne allt han kan om örter och läkeväxter. Han visar henne vägen till älvornas rike och bjuder upp henne till dans när de hör Näckens spel. Ju äldre hans Teresa blir, desto klarare blir det för dem båda att deras vägar har korsats förut, i en annan värld, en annan tid. En gång har de varit älskare, men vad väntar dem i detta liv? Medan de försöker komma underfund med sina känslor, drar häxjägarna allt närmare och snart måste lövjekarlen och Teresa fly för sina liv.

Olycklig och sorgsen har han planlöst vandrat omkring. Gjort allt för att gömma undan minnena efter Teresa djupt inne i sitt hjärta. Men ett hjärta tål inte hur mycket som helst innan det tynar bort av längtan och till slut bestämmer sig lövjekarlen för att vända stegen hemåt, till stugan vid Byskeälven där han en gång har fått vara lycklig. Denna vandring behöver han inte göra ensam, oväntat har han fått med sig den unge prästsonen Assar. Tillsammans träder de in i älvornas rike, dansar och älskar under midsommarnattens blå himmel. Men när vintern kommer dras lövjekarlen återigen in i mörkret. På nytt ger han sig ut på vandring, en vandring som han tror ska bli hans sista. Han återvänder till sin stuga, ensam, utan drömmar, utan hopp och förlikar sig med att få tillbringa resten av sitt liv i ensamhet. Men en dag knackar det på hans dörr och förvånat ser han in i ett par bärnstensgula ögon. Kanske är hoppet ännu inte ute. Kanske finns det ännu hopp för honom att få komma hem.