Gustave Flauberts berömda roman Madame Bovary publicerades på franska år 1857 och har sedan dess översatts till svenska vid ett flertal tillfällen. Den första översättningen, som gjordes av Ernst Lundquist, lät vänta på sig och kom inte ut förrän 1883, och då var det svenska mottagandet ljumt. I Aftonbladet (1884a) ansåg en anonym recensent att ”man knappt behöfver gifva ut sina pengar för att ära känna ett ointressant stycke verklighet”. Inte heller Stockholms Dagblad trodde att romanen skulle få någon större framgång i Sverige, men betecknade översättningen som ”förträfflig”, även om de många utelämningarna var ”att drifva omsorgen om andras väl något för långt”. I den här studien har jag valt att jämföra sex av översättningarna: Lundquist, Ahlman, Söderbergh, Janzon, Åkerhielm och Bodegård. Anledningen till att jag valt bort Strömberg, Gunnarsson och Banck är att dessa översättningar verkar vara revideringar av äldre utgåvor. Även Åkerhielm, Söderbergh och Ahlman innehåller här och där konstruktioner som skulle kunna tyda på influenser av tidigare översättningar, men alla de utvalda översättningarna är tillräckligt självständiga för att kunna karakteriseras som äkta nyöversättningar och har även behandlats som sådana av recensenterna. Särskilt nyskapande är förstås Lundquist, som gjort den första översättningen, men även Bodegård är nyskapande och tar ett helt nytt grepp på texten.

Gustave Flauberts berömda roman Madame Bovary publicerades på franska år 1857 och har sedan dess översatts till svenska vid ett flertal tillfällen. Den första översättningen, som gjordes av Ernst Lundquist, lät vänta på sig och kom inte ut förrän 1883, och då var det svenska mottagandet ljumt. I Aftonbladet (1884a) ansåg en anonym recensent att ”man knappt behöfver gifva ut sina pengar för att ära känna ett ointressant stycke verklighet”. Inte heller Stockholms Dagblad trodde att romanen skulle få någon större framgång i Sverige, men betecknade översättningen som ”förträfflig”, även om de många utelämningarna var ”att drifva omsorgen om andras väl något för långt”. I den här studien har jag valt att jämföra sex av översättningarna: Lundquist, Ahlman, Söderbergh, Janzon, Åkerhielm och Bodegård. Anledningen till att jag valt bort Strömberg, Gunnarsson och Banck är att dessa översättningar verkar vara revideringar av äldre utgåvor. Även Åkerhielm, Söderbergh och Ahlman innehåller här och där konstruktioner som skulle kunna tyda på influenser av tidigare översättningar, men alla de utvalda översättningarna är tillräckligt självständiga för att kunna karakteriseras som äkta nyöversättningar och har även behandlats som sådana av recensenterna. Särskilt nyskapande är förstås Lundquist, som gjort den första översättningen, men även Bodegård är nyskapande och tar ett helt nytt grepp på texten.