Novel – serie

DEN HELIGA DOFTEN Jag vet inte vad hastighetsmätaren visar, men jag vet att jag har gasen i botten och kör fort, för fort. Med hög hastighet kör jag mot norr, mot Vardö. Och bortom Vardö finns det ingenting utom is och hav, inget samhälle. Så sägs det och så mycket vet jag. Varför jag beger mig dit och varför jag kör så fort vet bara vi två: jag och Gud. Nu är det inte långt kvar, snart är jag där. Att vara där har sedan en tid varit min önskan. Och nu är det dags. Det är natt men mörkret är inte nattmörker. Nätterna i den här delen av världen liknar inte nätterna hemma hos oss: det är som om man har skymt solen med en svart säck, och så ser omgivningen ut. Alla träd och kullar till höger och vänster om mig passerar som en hjord av bufflar när jag kör. Strax efter Kirkenes får jag syn på en polisbil med blinkande blåljus. ”Oj, nu åker jag fast!” tänker jag och blir rädd. Jag är inte rädd för att bli av med körkortet heller inte rädd för fortkörningsböter. Min rädsla är något helt annat och … Som sagt vill jag inte att någon annan får veta om det. Med en sådan rädsla blinkar jag höger, saktar ner, kör fram till polisbilen och stannar vid vägkanten. De är tre. Utan att presentera sig och utan att säga något öppnar de förardörren och sliter ut mig. Jag har aldrig tidigare varit med om något sådant. Jag menar att jag inte hade någon aning om att man även här skulle behandlas så. Samtidigt antar jag att det är på grund av fortkörningen de sliter ut mig, varför jag känner mig en aning klokare än Kafkas herr K. Jag blir lite lugnare och tröstar mig själv med att det inte gör något om jag blir av med körkortet eller bötfälls för fortkörning. Bilen blir kvar. Tankarna om att nå målet Vardö är kvar. Jag får sätta mig i polisbilens baksäte mellan två poliser, och just när dörrarna stängs märker jag att ögonlocken sluts. När jag öppnar ögonen är jag sängliggande och klädd i sjukhusrock. Det står en kvinna vid sänggaveln. – Jag är läkare, säger hon. Berätta vart du var på väg. Jag svarar inte. ”Nu är jag inte klokare än Kafkas herr K, till och med mycket värre ute än han”, tänker jag, eftersom allt tyder på att det inte var fortkörningen som jag åkte fast för. Jag begriper ingenting och fruktar att min rädsla skall märkas. Alltså rädslan som jag inte vill att någon ska veta om. Kvinnan som påstår att hon är läkare upprepar frågan: – Vart var du på väg? Jag tiger. Tyst väntar jag, en väntan eller önskan att hon ska glömma sin uppgift. Det gör hon inte. Hon frågar återigen: – Tänker du inte säga vart du var på väg? – Vet inte, säger jag utan att våga titta på henne. Hon envisas. – Jag vill veta om du var på väg till Vardö eller inte. Ordet Vardö får mig att rysa och känna mig nervös. – Varför … varför vill du veta vart jag var på väg? Jag har inte sett det där stället, inte ens i drömmen … Jag har bara sett det på kartan. – Alltså var det dit du var på väg? – För Guds skull, fråga mig inte, sa jag. – Vad hade du tänkt göra däruppe, ute i världen? – Jag sa ju att jag inte vet något … Snälla, sluta plåga mig … Inte ens poliserna frågade mig, varför frågar du? Jag är ute efter mig själv … det är min ensak. Vad vill du? – Jag vill… veta varför du var på väg till Vardö. – Lämna mig i fred, är du snäll. – Du ville åka dit för att du skulle … – Nej, snälla, säg inget. Jag vet inget. – Men jag vet … – Varför frågar du mig då, om du vet det? Kvinnan gör som jag säger. Hon frågar inget mer. Men hon plockar upp ett halvt ark papper ur fickan på sin läkarrock. Ett sådant pappersark som tycks vara hemgjort. – Läs det här, säger hon och räcker mig arket. Jag tar inte emot papperet och låtsas att jag blir sur och ledsen av hennes envisa frågor, men jag ser ändå vad det står: Goda människor, om ni någon dag hittar min kalla, tunga och livlösa kropp här i norra världen i Vardö, ber jag att ni kremerar min kropp och sprider askan med vinden så att den försvinner till intet. Ingen grav, ingen gravsten så att ingen blir ledsen eller tårögd. Varken existensen eller minnesbilden av den är värt det. Ängsligt tittar jag på kvinnan och märker att hon ser oroligt och frågande på mig som om hon ville säga: ”Är inte den här texten ett bevis på att du tänkte begå självmord?” Jag säger ingenting, jag är stum. Jag vet att det som står på papperet är min önskan. Men jag är säker på att jag inte har berättat det för någon. Därför känner jag mig förrådd. I så fall måste det vara Guds verk. Den krokiga handstilen är definitivt inte min, men jag säger inte att jag inte har skrivit det. Jag avslöjar inte att det som står på papperet är mina tankar och min önskan. Jag grubblar tyst och kan inte fatta att mina tankar har blivit nedskrivna av någon annan. Läkaren tittar på papperet och mumlar: – Kan du inte tala om vad det här betyder? Jag talar inte om för henne vad det betyder. Jag känner mig besegrad, fullständigt misslyckad. Jag orkar inte längre be henne sluta fråga. Jag är tyst. Jag skäms. Jag känner mig skyldig, feg och väldigt svag. I min sorg över mig själv börjar jag gråta innerligt och bittert. Kvinnan rycker i mig: – Vad händer? Har du en mardröm? Jag svarar inte min fru heller som ligger bredvid mig. Jag skäms, jag känner mig skyldig och förbannad och jag reser mig ur sängen. Efter en klunk vatten släpar jag mig till soffan i vardagsrummet, tänder en cigarett och har svårt att frigöra mig från allt detta. Jag får en riktig rädsla och precis som de gamla kejsarna Neabukadnesar, Astyages och Caligula börjar också jag att bli rädd för min dröm. Jag grubblar djupt och jag säger till mig själv att ”Nu är tiden inne, nu är det dags att skriva ner de här orden”, och sedan får jag inte en blund i ögonen den natten. På morgonen känner jag att ångesten har blivit starkare och tyngre. Även min fru måste ha märkt det. – Glöm inte att du ska till läkaren i dag, missa inte tiden. Och säg att du har sovit väldigt dåligt i natt så får du kanske sömntabletter, säger hon innan hon går till arbetet. Jag går till psykologen. Jag blir vänligt bemött, försiktigt som vid alla föregående besök. Innan hon ställer alla de vanliga frågorna om aptiten, sömnen, otäcka tankar och så vidare börjar hon med dagens fråga: – Hur känner du dig i dag? Jag försöker förklara hur jag känner mig i dag, men egentligen vet jag inte vad jag ska förklara för henne. Fundersamt men tomt fastnar min blick i golvet. – Som jag förstår det känner du dig inte så bra i dag, säger hon och fortsätter: Det syns att du är trött och hängig. – Nej, jag känner mig inte bra alls, erkänner jag. Jag har sovit dåligt i natt. – Du har kanske sömnsvårigheter? – Inte alltid, men när jag tänker på det idiotiska i allt … när jag ser och hör allt konstigt och störande får jag svårt att sova. – Konstigt och störande? Vad då till exempel? – Till exempel många … Ja du vet, solen går ju inte ned innan den har sett en massa konstiga och störande händelser på jorden. – Ja ja, men hände det något speciellt igår kväll eller under natten så att du sov dåligt? – Igår kväll … Såsom författaren skriver: I dag dog mamma. Eller kanske igår, jag vet inte. Men igår var det Fadimes begravningsceremoni … Fadime Shahindals alltså. De hade en bild av henne bredvid kistan. Jag minns tydligt att mamma också hade mörkbrunt hår. Om Fadime hade varit lite ljusare, lite längre och lite fylligare skulle hon vara alldeles lik min mamma. Än i dag vet jag inte vad som var förklaringen till att mamma dog. Och det är länge sedan. – Jag läste det i tidningen, det är fruktansvärt … Men du sa att din mamma dog för länge sedan. Dyker din mamma ofta upp i dina tankar? – Var gång jag ser en kvinna som liknar mamma … men jag kommer som sagt inte ihåg så mycket av mamma. – Jag vill gärna att du berättar det du minns om din mamma. Om det inte gör dig ledsen, förstås … – Det jag har kvar av mamma … är inte så mycket: De mörkbruna slingorna och luggen (mamma var en sådan kvinna som inte täckte håret), hennes näsborrar (mammas näsa var rätt stor, men proportionell) och hennes bröst (mammas bröst var stora, runda och alltid fyllda med vit mjölk). Det är bara de minnesbilderna jag har kvar efter mammas död. Men det allra värdefullaste, skönaste och heligaste som hon lämnade efter sig åt mig var något helt annat. Det var doften av hennes bröst. Om mamma av någon andlig orsak reser sig ur graven i dag kanske jag inte känner igen henne, men på doften av hennes bröst skulle jag lätt och säkert kunna säga att det var mamma. Och igår … Igår när Fadimes begravningsceremoni ägde rum levde minnebilderna av mamma upp igen. Jag märker att psykologen betraktar mig med entusiasm och med ett varmt leende: – Vänta nu! Du talar om lugg och slingor, bröst och mjölk … Du talar om din mammas näsborrar. Kommer du verkligen ihåg när du blev ammad? Hur gammal var du då? – Vet inte, säger jag. På den tiden hade jag ingen aning om de vuxnas klokheter eller dumheter. Så jag vet inte hur gammal jag var. Jag vet inte hur många tänder jag hade fått. Men mammas bröst kommer jag väl ihåg, jag känner fortfarande doften av dem. – Hur då? frågar hon och vill höra mer. – Mamma arbetade både inomhus och utomhus. Hon tog mig med sig var hon än jobbade. Jag minns att hon brukade lägga mig på en filt någonstans i vingården och syssla med sitt arbete. Efter en stund kom hon till mig med svettig panna och talade ömt till mig: – Kom fort, min lilla gosse, nu håller brösten på att läcka. Jag tyckte mycket om att höra mamma säga det, särskild de sex sista orden. Jag önskade och trodde att jag alltid skulle få höra det. Mamma tog fram en balja full med friskt kallt vatten, böjde sig över den, tog fram tuttarna (när mamma tog fram dem för mig kallade pappa dem så), sköljde dem och satte sig bekvämt. Jag skyndade mig fram, lade mig i hennes famn, tog ett av brösten i munnen och det andra lekte jag med. I sådana stunder kunde jag se mammas bröst, mammas näsborrar och den ljusblå himlen. De klara vattendropparna på mammas bröst såg ut som små tindrande stjärnor mitt på dagen. Jag vet inte varför men mamma brukade inte torka av brösten. Liggande i mammas famn fick jag se hennes näsborrar. Inuti var de ljusröda av solljus … mamma hade inget näshår. Mest av alla mammas kroppsdelar gillade jag brösten. Mammas bröst var som Guds namn. Jag menar att de var stora och … runda. (Och nu förstår jag att på den tiden såg jag mammas bröst på mitt sätt, pappa på sitt eget sätt och andra män på ett helt annat sätt, tror jag.) Mammas bröstvårtor var stora som körsbär och runtom var de mörka och lika stora som min mun. När jag frågade mamma varför de var så mörka svarade hon att det var en markering för min mun. Markeringen för min mun … Jag minns inte smaken av mammas mjölk. Men doften glömmer jag aldrig. Doften som jag aldrig har sett och aldrig upplevt sedan dess. Nej … Det går inte att beskriva med ord. Men de begravde mamma med brösten och deras heliga doft. – Och du menar alltså … ja, jag förstår dig … mumlar psykologen halvhögt, nästan för sig själv. Jag ser att hon blir lite sentimental, lite nedstämd och frågar nästan utan anledning: – Du har alltså aldrig upplevt något liknande? – Nej, svarade jag. En gång försökte jag … Hur ska jag förklara? En tid efter mammas död, jag vet inte hur länge, hade vi en grannflicka som hette Bodil, de kallade henne Bodé. När hon var klar med dagens arbete och kom till gården var jag också där. Lyckligtvis eller olyckligtvis. Hon var lika lång som mamma. Jag märkte att hon hade lika stora bröst som mamma, jag såg att hon hade svettig panna också, precis som mamma, och då bad jag henne att hon skulle skölja sitt bröst och lägga det i min mun som mamma alltid hade gjort. Men grannflickan Bodil blev rasande och skrek åt mig: ”– Dra åt helvete, din horunge! Var har du lärt dig sådant snusk? ”Då visste jag inte vad horunge betydde och inte heller visste jag varför hon blev så arg. Men sedan den dagen fattade jag att det inte går, att det absolut inte går att be en flicka eller en kvinna om hennes bröst. Jag förstod att det var skamligt. Än i dag är det en gåta för mig att doften av mammas bröst kan finnas hos en annan kvinna. Jag märker att min barnsliga önskehistoria låter fascinerande för psykologen, men hon verkar ändå ha svårt att fatta den. Med samma entusiasm ler hon och förklarar: – Du är egendomligt klarsynt om allt detta. Det du minns och berättar från den åldern är unikt, och det är inte många som kan berätta sådana minnesbilder. – Vet inte, säger jag och suckar. Hur mycket jag än berättar om mammas bröst får jag aldrig nog. Inte ens om jag berättar lika mycket som en bok räcker det. Och det gäller ju inte bara mig. Långt senare fick jag höra att vissa poeter också har talat om mammas bröst. Och jag hörde rykten om att trubadurer hade sjungit om mammas bröst. Långt senare berättade man som sagt allt detta för mig. Men mamma dog för länge sedan. När de firade ner hennes kista i graven, när den första spaden med färsk jord kastades ner över kistan förstod jag att mamma nu var instängd i djupet och aldrig skulle komma ut igen. Jag förstod vad jag hade förlorat. Alla som var där ville jorda mamma, men jag gjorde det inte. Jag gjorde något annat. Med hjärtat full av sorg, med halsen full av gråt och ögonen fyllda av tårar gick jag därifrån. Och just då märkte jag att jag blev vuxen, att jag blev klok. Jag kunde inte längre tänka som ett barn att döden var långt borta, att mamma var odödlig. Jag blev klok, men ändå utan att förstå och veta varför. – Utan att alltså förstå och veta varför din mamma dog? Jag tystnar. Tveksamt frågar psykologen, som om hon vill komma fram till något annat: – Tog du inte reda på varför din mamma dog längre fram? – Jag vet inte. Jag vill och vågar inte heller veta det. Långt senare sa en grannkvinna till mig ... hon visste mycket om mamma. En dag talade jag med henne om doften av mammas bröst … precis som nu, och då sa hon: ”– Det var just brösten som var anledningen till att din mamma dog.” – Men frågade du aldrig din pappa på vad sätt din mamma …? – Nej, jag frågade aldrig pappa. När jag var barn lämnade mamma mig och dog. När jag blev stor ville jag inte ta avstånd från pappa. Därför frågade jag aldrig pappa, och än i dag har jag aldrig frågat honom. – Tror du att det skulle kännas bättre om du visste vad som var orsaken? – Kanske, kanske inte. Jag vet inte. – Men tror du att … som jag förstår kan någonting likt Fadimes fall ligga bakom hennes död. Eller vad vet du? – Jag vill inte veta vad det kan vara. Det jag vet är att varken pappa eller morfar greps för hennes död. Myndigheterna fick inte heller veta något. Men jag vill inte att vi talar om det här. – All right, då talar vi inte om det. Psykologen bokar en ny tid. Förutom Paroxetin Ratiopharm skriver hon ut en ny förpackning Propavan. Författare: Hesenê Metê Översättare från kurdiska: Rewsen Tunc Hesenê Metê är född 1957 i Diyarbekir i norra delen av Kurdistan. Sedan 1983 bor han i Sverige. Han är utbildad grafiker vid KTH. Som författare utgav han debutboken Smirnoff 1991. Han är mest känd för sina noveller, även om två av hans längre noveller har betecknats som romaner av kritiker. Smirnoff, 1991, novellsamling Labirenta Cinan, 1994, lång novell Epilog, 1998, novellsamling Tofan, 2000, lång novel Gername, 2005, reseskildring Gotinên gunehkar, 2007, lång novel. Översättningar: 1. Keça kapîtan / Kaptenens dotter, av Aleksandr Pusjkin, bokförlaget WELAT, 1988 2. Mirina karmend / Tjänstemanens död, av Anton Tjechov, bokförlaget WELAT, 1989 3. Merivên reben / Arma människor, av Fjodor Dostojevski, bokförlaget WELAT, 1991 4. Jiyana rastîn / Det sanna livet, av Göran Tunström, Apec Tryck & Förlag, 2003, Utgivna noveller: 1. Ardû, bokförlaget WELAT, 1990 2. Smîrnoff, bokförlaget WELAT, 1991 3. Labîrenta cinan, bokförlaget WELAT, 1994 4. Epîlog, bokförlaget NÛDEM, 1998 5. Tofan, bokförlaget APEC, 2000 6. Gername, bokförlaget, APEC, 2005 7. Gotinên gunehkar, bokförlaget AVESTA, 2007 Alla är på kurdiska och har utgivits i Sverige och publicerats i en andra upplaga i Istanbul av förlaget AVESTA. Turkiska översättningar av två av de nämnda böckerna har också publicerats i Istanbul. Och boken Tofan översattes på arabiska publicerades i Damascus för två år sedan.