Det är tidigt 1950-tal, i brytningen mellan efterkrigstid och det nya folkhemmet som växer fram. Vi får lära känna flickan Oske, som är den självklara medelpunkten på gården i Håkhult, något som hon inte själv är medveten om. Genom Oskes alla äventyr får vi även följa arbetet, glädjen, vardagsslitet och en stor familjesorg på den lilla skogsgården i sydöstra Småland. Läs och grips av barnet Oske. Hon är en livsnjutare och överlevare.

Friheten som barnen hade, trots alla sysslor, gav dem känslan av att "all tid alltid fanns". Det stora människomyller som fanns då, där alla, på gott och ont visste allt om alla, var verkligen ett skyddsnät. Mitt i vardagsslitet, tillsammans med de vuxna omkring sig, hittar de värmen och innerligheten, omtänksamheten och medmänskligheten. Boken skildrar på ett levande sätt hur livet kunde te sig, med hårt slit i svett, kyla och smuts, men också glädjeämnen både i arbetet och de små sakerna i livet.

I denna tredje del av serien, tar BrittMarie oss åter in i den värld vi lärt känna, av vardag och äventyr i Oskes liv.Hösten och vintern bjuder på spännande händelser med såväl födelsedagsfest för gårdens stordräng Hugo, som berättelser om släkten från valloner och folkungar, till älgjakt och alla julens förberedelser. Sett genom en liten flickas ögon blir relationerna människor emellan, inte bara familj och vänner, utan mot alla hon möter och känner, en återkommande påminnelse om samhällets skillnader, bara någr få årtionden tillbaks.

– Och du som är så stor Erik, borde väl begripa när ni hittar på något som kan va farligt! Pappa håller förmaningstal vid eftermiddagskaffet. Farmor suckar högljutt och både Hugo och Stina ser allvarsamt på ungarna där de sitter, slokörade, vid köksbordet. – Snälla Farmor, kan jag få lite kaffe, piper Ulla. Lite bara, med mycket mjölk i, lägger hon till med sitt tandgluggsleende. Stina häller upp i Ullas kopp, samtidigt som även hon suckar högt. Hon klappar Ulla på huvudet. – Men, pappa …, börjar Erik lamt. Han vet att han inte har mycket att komma med till sitt försvar. Bara att de hade roligt, om det nu är ett försvar. – Men han slog sig ju inte, som tur väl var, lägger Oske till och försöker blidka pappa med ett vagt leende. Det var bara den ena skidan som bröts. Här, i fjärde delen av serien om den småländska bonnatösen Oske, fortsätter BrittMarie Konradsson att skildra ”hur det var den gången”. DÅ, under efterkrigstidens första årtionde. Oske och hennes vänner älskar äventyr och är fyllda av spännande idéer om vad som ska göras efter skoldagarnas slut. Den här gången får vi möta Oske och hennes syskon när hemmet sakta förändras, nu när pappa möter den unga Lottie. Det blir björkedragning! Och när det skallrar i husets fönster under bröllopsfesten, då undrar alla vad som händer. Ett s t o r t äventyr – en resa ända till Amerika och till de en gång utvandrade släktingarna. Här berättas om nöd och slit bland släktens guldgrävare och Oske får lära sig ett nytt språk. Familjen drabbas också av sjukdom och stor sorg. Och i tidningen står det om ”kvicksilverförgiftning”. Trots detta finns det alltid små glädjeämnen som binder samman dagarna till lyckliga tider. Och på den lilla skogsgården finns ju alla de människor och djur som Oske älskar. Barnen blir något år äldre och kärleken börjar smyga sig in bland dem.

Det är tidigt 1950-tal, i brytningen mellan efterkrigstid och det nya folkhemmet som växer fram. Vi får lära känna flickan Oske, som är den självklara medelpunkten på gården i Håkhult, något som hon inte själv är medveten om. Genom Oskes alla äventyr får vi även följa arbetet, glädjen, vardagsslitet och en stor familjesorg på den lilla skogsgården i sydöstra Småland. Läs och grips av barnet Oske. Hon är en livsnjutare och överlevare.

Friheten som barnen hade, trots alla sysslor, gav dem känslan av att "all tid alltid fanns". Det stora människomyller som fanns då, där alla, på gott och ont visste allt om alla, var verkligen ett skyddsnät. Mitt i vardagsslitet, tillsammans med de vuxna omkring sig, hittar de värmen och innerligheten, omtänksamheten och medmänskligheten. Boken skildrar på ett levande sätt hur livet kunde te sig, med hårt slit i svett, kyla och smuts, men också glädjeämnen både i arbetet och de små sakerna i livet.

I denna tredje del av serien, tar BrittMarie oss åter in i den värld vi lärt känna, av vardag och äventyr i Oskes liv.Hösten och vintern bjuder på spännande händelser med såväl födelsedagsfest för gårdens stordräng Hugo, som berättelser om släkten från valloner och folkungar, till älgjakt och alla julens förberedelser. Sett genom en liten flickas ögon blir relationerna människor emellan, inte bara familj och vänner, utan mot alla hon möter och känner, en återkommande påminnelse om samhällets skillnader, bara någr få årtionden tillbaks.

– Och du som är så stor Erik, borde väl begripa när ni hittar på något som kan va farligt! Pappa håller förmaningstal vid eftermiddagskaffet. Farmor suckar högljutt och både Hugo och Stina ser allvarsamt på ungarna där de sitter, slokörade, vid köksbordet. – Snälla Farmor, kan jag få lite kaffe, piper Ulla. Lite bara, med mycket mjölk i, lägger hon till med sitt tandgluggsleende. Stina häller upp i Ullas kopp, samtidigt som även hon suckar högt. Hon klappar Ulla på huvudet. – Men, pappa …, börjar Erik lamt. Han vet att han inte har mycket att komma med till sitt försvar. Bara att de hade roligt, om det nu är ett försvar. – Men han slog sig ju inte, som tur väl var, lägger Oske till och försöker blidka pappa med ett vagt leende. Det var bara den ena skidan som bröts. Här, i fjärde delen av serien om den småländska bonnatösen Oske, fortsätter BrittMarie Konradsson att skildra ”hur det var den gången”. DÅ, under efterkrigstidens första årtionde. Oske och hennes vänner älskar äventyr och är fyllda av spännande idéer om vad som ska göras efter skoldagarnas slut. Den här gången får vi möta Oske och hennes syskon när hemmet sakta förändras, nu när pappa möter den unga Lottie. Det blir björkedragning! Och när det skallrar i husets fönster under bröllopsfesten, då undrar alla vad som händer. Ett s t o r t äventyr – en resa ända till Amerika och till de en gång utvandrade släktingarna. Här berättas om nöd och slit bland släktens guldgrävare och Oske får lära sig ett nytt språk. Familjen drabbas också av sjukdom och stor sorg. Och i tidningen står det om ”kvicksilverförgiftning”. Trots detta finns det alltid små glädjeämnen som binder samman dagarna till lyckliga tider. Och på den lilla skogsgården finns ju alla de människor och djur som Oske älskar. Barnen blir något år äldre och kärleken börjar smyga sig in bland dem.