Svenska katolska akademiens handlingar – serie

Johannes-prologen består av de första 18 verserna av Johannes-evangeliet, vars berömda inledningsord lyder: "I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud." Få texter har utövat ett större inflytande på Västerlandets tänkande och andliga liv, och för den kristna teologien och filosofien är den däri presenterade läran om Logos, det gudomliga Ordet, genom vilket allting är skapat, Ordet som vart kött i Jesus Kristus, helt och hållet grundläggande. Johannes-prologens teologiska betydelse framgår också därav att den, eller för att vara exakt dess fjorton första verser, normalt reciteras i slutet av varje traditionellt firad katolsk mässa. Föreliggande översättning omfattar den inledande delen av S:t Thomas ab Aquinos synnerligen omfattande kommentar till Johannes-evangeliet. Just det parti som här översatts har av den kände thomistiske filosofen Josef Pieper kallats "den mest storstilade formulering av Logos-läran som finns i den västerländska teologin" och har av den ledande Thomas-forskaren och Thomas-biografen James Weisheipl framhållits som oöverträffad bland Thomas´ många verk om Den Heliga Skrift.

De olika protestantiska kyrkorna och sekterna, som alla direkt eller indirekt avsöndrat sig från den Romersk-Katolska Kyrkan, erkänner inte att Hon på uppdrag av Jesus Kristus har att undervisa människorna om tron, d.v.s. att det "direkta" rättesnöret för tron är Kyrkans undervisning eller magisterium, vilket i sin tur baserar sig på såväl Skriften som Traditionen som "indirekta" rättesnören för tron eller "troskällor". Istället har man alltsedan Martin Luthers dagar inom protestantismen velat göra gällande principen om "sola scriptura", "skriften allena", vilken i praktiken innebär att den enskildes samvete och personliga tolkning av skriften görs normerande för tron och moralen. Inte undra på att det idag finns tusentals olika protestantiska kyrkor och sekter, stiftade av olika heresiarker med motstridiga uppfattningar i även de mest grundläggande teologiska och moraliska frågor. I denna skrift presenteras 21 övertygande argument mot läran om "sola scriptura", vilka sammantaget levererar en formidabel kritik av denna lära och fullständigt undergräver dess och därmed också protestantismens trovärdighet.

Olof Haraldsson eller S:t Olof (995-1030) var konung av Norge 1015-1028 och är ett av Nordens äldsta och mest omhuldade helgon. Han omvände sig i ganska unga år till kristendomen i Normandie under en vikingafärd och verkade sedan kraftfullt för Norges kristnande, men fick efter nederlaget i slaget vid Helge å gå i landsflykt och led slutligen martyrdöden i det berömda slaget vid Stiklastad 1030 i samband med ett försök att återta sitt rike. I denna koncisa biografi över helgonkonungen, författad av fil. kand. Ingela Persson, framhålls särskilt hans kamp mot den norröna hedendomens mörker och de många mirakel och helbrägdagörelser som förknippas med hans namn och kult. För att söka helgonets hjälp mot krämpor och andra bekymmer beger sig än i våra dagar pilgrimer till hans kultplatser, t.ex. det av ett katolskt skimmer fortfarande omgärdade S:t Olof i Skåne, som genom den skånska allmogens envetna devotion för 'Sante Olof' lyckades överleva reformationens och upplysningstidens försök att kväsa helgonkulterna. Häftet innehåller ett antal illustrationer i färg.

Få människor i vår tid ägnar sin själ, dess eviga väl och sin Skapare någon djupare tanke och omsorg. Så oförståndiga har människorna inte alltid varit, och än idag inser förstås många att man för att rädda sin själ och närma sig Gud och vinna Hans vänskap måste bedja - men hur gör man? I denna bok presenteras insikter och råd i detta ämne från en annan tid, men med en giltighet som överskrider tidsepokerna, i form av en tillförlitlig katolsk undervisning om bönen och dess olika stadier, från vanlig enkel bön med ord till mystikens höjdpunkt, unio mystica och det andliga äktenskapet med Gud. Boken författades 1778 av fader Pierre-Joseph de Clorivière, S.J. (1735-1820) på förfrågan av de fromma eremiterna på Mont-Valérien i Paris, vilkas biktfader han var, och erbjuder läsaren en på den karmelitiska och ignatianska spiritualiteten grundad, klar och koncis framställning av hur man går till väga för att göra framsteg i bönelivet och övervinna de olika svårigheter man där som oftast möter. I ett längre förord presenteras dessutom fader Clorivières händelse- och lärorika levnadshistoria. Så här heter det i detta förord: Vem skall då läsa denna bok? För präster och ordensfolk, som vill förkovra sig i det andliga livet och även kunna ge kvalificerad vägledning till andra härom, utgör den utan tvekan en verklig guldgruva. Dess enkelhet, rättframhet och frihet från tyngande lärda utläggningar gör den också särskilt lämpad för alla kristtrogna som tar sin tro på allvar och därför vill fördjupa sitt böneliv och skrida framåt på helgelsens långa och ofta slingriga och törneströdda stig. Det är i själva verket svårt att se hur någon som önskar komma närmare Gud skulle kunna undgå att dra nytta av den oskattbara vägledning och de många insiktsfulla råd om det andliga livet som här ges på så gott som varenda sida. Ja, om man vill ta denna bok som vägvisare i sitt böneliv, torde man vilja läsa den inte endast en gång, utan gång på gång för att finna ny näring och hjälp allteftersom man på vägen hem till Gud möter nya vägskäl och vindlande passager.

Att Martin Luther inledde en ny epok i Västerlandets likaväl som kristendomens historia den 31 oktober 1517, då han enligt Melanchthon på kyrkporten till slottskyrkan i Wittenberg uppspikade sina 95 teser mot avlaten, är något som mer eller mindre kommit att ingå i det allmänna medvetandet. Att han härigenom skapade en skickelsediger splittring i kristenheten och blev fader till en utveckling som utmynnat i den sekularism, relativism, subjektivism och nihilism som idag håller vår kultur i ett järngrepp är det kanske inte lika många som tänker på. Hade Luther kunnat hejdas och denna utveckling ha kvävts i sin linda? En som försökte och också kanske skulle ha kunnat lyckas i detta värv, om inte döden så snart bortryckt honom, var påven Leo X, som i sina två bullor mot Luther, varningsbullan "Exsurge Domine" (1520) och bannbullan "Decet Romanum Pontificem" (1521), vilka här för första gången översatts till svenska språket, bl.a. identifierar 41 fel i Luthers läror och så här kärnfullt klargör varför dessa fel står i strid mot Kristi och Kyrkans eviga lära och visdom: "Ty ur dessa samma fel...följer uppenbart att samma Kyrka, som styrs av den Helige Ande, felar eller alltid har felat." I ett förord av översättaren Erik Persson diskuteras kortfattat bakgrunden till de bägge bullorna och den lutherska heresien liksom konsekvenserna av denna. I ett appendix återges den tridentinska trosbekännelsen, vari skiljelinjerna mellan katolsk lära och luthersk heresi tydligt klargörs. Detta är den andra korrigerade och förbättrade upplagan av denna skrift.

Få människor i vår tid ägnar sin själ, dess eviga väl och sin Skapare någon djupare tanke och omsorg. Så oförståndiga har människorna inte alltid varit, och än idag inser förstås många att man för att rädda sin själ och närma sig Gud och vinna Hans vänskap måste bedja - men hur gör man? I denna bok presenteras insikter och råd i detta ämne från en annan tid, men med en giltighet som överskrider tidsepokerna, i form av en tillförlitlig katolsk undervisning om bönen och dess olika stadier, från vanlig enkel bön med ord till mystikens höjdpunkt, unio mystica och det andliga äktenskapet med Gud. Boken författades 1778 av fader Pierre-Joseph de Clorivière, S.J. (1735-1820) på förfrågan av de fromma eremiterna på Mont-Valérien i Paris, vilkas biktfader han var, och erbjuder läsaren en på den karmelitiska och ignatianska spiritualiteten grundad, klar och koncis framställning av hur man går till väga för att göra framsteg i bönelivet och övervinna de olika svårigheter man där som oftast möter. I ett längre förord presenteras dessutom fader Clorivières händelse- och lärorika levnadshistoria. Så här heter det i detta förord: Vem skall då läsa denna bok? För präster och ordensfolk, som vill förkovra sig i det andliga livet och även kunna ge kvalificerad vägledning till andra härom, utgör den utan tvekan en verklig guldgruva. Dess enkelhet, rättframhet och frihet från tyngande lärda utläggningar gör den också särskilt lämpad för alla kristtrogna som tar sin tro på allvar och därför vill fördjupa sitt böneliv och skrida framåt på helgelsens långa och ofta slingriga och törneströdda stig. Det är i själva verket svårt att se hur någon som önskar komma närmare Gud skulle kunna undgå att dra nytta av den oskattbara vägledning och de många insiktsfulla råd om det andliga livet som här ges på så gott som varenda sida. Ja, om man vill ta denna bok som vägvisare i sitt böneliv, torde man vilja läsa den inte endast en gång, utan gång på gång för att finna ny näring och hjälp allteftersom man på vägen hem till Gud möter nya vägskäl och vindlande passager.