William Dalrymple is one of Britain’s great historians and the bestselling author of the Wolfson Prize-winning White Mughals, The Last Mughal, which won the Duff Cooper Prize, and the Hemingway and Kapuscinski Prize-winning Return of a King. A frequent broadcaster, he has written and presented three television series, one of which won the Grierson Award for Best Documentary Series at BAFTA. He has also won the Thomas Cook Travel Book Award, the Sunday Times Young British Writer of the Year Award, the Foreign Correspondent of the Year at the FPA Media Awards, and been awarded five honorary doctorates. He is a fellow of the Royal Society of Literature, the Royal Asiatic Society and the Royal Society of Edinburgh, and has held visiting fellowships at Princeton and Brown. He writes regularly for the New York Review of Books, the New Yorker and the Guardian. In 2018 he was presented with the prestigious President’s Medal by the British Academy for his outstanding literary achievement and for co-founding the Jaipur Literature Festival. William lives with his wife and three children on a farm outside Delhi.

An energetic pageturner that marches from the counting house on to the battlefield, exploding patriotic myths along the way

1. 2/5

   Utdragna slagbeskrivningar utan analys

   Den handlar mindre om det brittiska ostindiska kompaniet, och mer "kungar och krig" i Indien under 1700-talet. Tradiga genomgångar, slag-för-slag, om hur många man som marscherade var, med hur många kanoner, elefanter och kameler. Hur mycket som plundrades och hur mycket det är värt i dagens valuta (kanske 95% av alla fotnoter är valutakonverteringar), och hur den förlorande sidan torterades. När boken inte beskriver själva slagen så handlar den i huvudsak om vilken brorson som förråder vilken lokal nawab, med omfattande citat ur korrespondens och dagböcker som sällan tillför något. Ofta följs ett utdrag som täcker en halv-hel sida av två-tre meningar av författaren, som sedan följs av ytterligare ett sammanhangslöst helsidesutdrag ur någon dagbok. Den enda "analys" som författaren bidrar med är att förklara vilka av personerna som är goda och onda. Efter ca 300 sidor började jag skumma igenom genomgångarna av slag och intriger, i hopp om att ett avslutande kapitel skulle behandla EIC:s "fall". Men sepoyupproret, parlamentets indragande av kompaniets monopol, hur Victoria blir kejsarinna av Indien, och allt annat 1803-1874 sammanfattas på de två avslutande sidorna av huvudtexten ss. 390-391. Den följande epilogen på fem sidor utgör det enda analytiska i boken. (Sista ca 100 sidorna är noter, referenser och register.)

   LL

   22 augusti 2021