Den stora gruvstrejken

Sju hundra meter under jord bröt de kolet. Krypande, knäande, liggande på rygg hackade de. Somliga ställen var bastuheta, på andra håll skvalade ett iskallt regn från otäta förtimringar. Risken för ras var konstant, den förrädiska gruvgasen förorsakade förgiftningar och ibland svåra explosioner. Så hade de arbetat i sekler, vaxbleka under koldammet, förvärkta, deformerade, präglade av gruvan och armodet.

Till gruvbyn Tvåhundrafyrtio i norra Frankrikes koldistrikt kom den unge Etienne Lantier och tog arbete. Hans socialistiska idéer fick fäste bland befolkningen då bolaget ytterligare skruvade ned sina njugga villkor. Den stora strejken bröt ut.

Etienne bor hos familjen Maheul och får bevittna hur den bryts ned av strejken. Fattigdomen övergår i nöd, driver till tiggeri, stöld, mord. Familjen är med och stormar gruvorna, vandaliserar, skändar; drabbas av svältdöd, gruvras, kravallpolisens kulor. En revolutionär fanatiker åstadkommer katastrofen som slår Etienne personligen. Hans förkvävda kärlekssaga och bittra rivalskap får ett fruktansvärt brutalt slut.

Gruvfolket återgår till sitt omänskliga arbete, till synes resignerade men fast beslutna att störta sina herrar när de rustat sig bättre. Nästa gång.

Emile Zola befäster i Den stora gruvstrejken (1885) den naturalistiska stilen som än idag känns stark och äkta. Hans socialistiska intresse är koncentrerat kring människans möjligheter att utveckla sig själv och omdana samhället. Romanen hör till de stora inom arbetardiktningen.