Lydia växer upp på 70-talet i en barnaskara på sju. Det är trångt om plats i denna udda familj i det blå huset mitt i backen, där modern vill vara korrekt och fadern aldrig lyckas behålla ett arbete. Lydia ser och funderar mycket, och tar fantasin och drömmen till hjälp som flykt undan ett ostrukturerat familjeliv och en förvirrande verklighet. Men i sporten får hennes ovanliga självkänsla och framåtanda utlopp: hon spelar fotboll och är en lovande löpartalang.

Beate Grimsrud berättar Lydias historia i en serie självlysande tablåer. Hon vrider och vänder på dem med ett förundrat språk så att också läsaren upplever dem med Lydias blick. Den osentimentala berättarrösten är bärare av mycket osagt, av en dold smärta, men förmedlar också en härligt underfundig och drastisk humor.

Lydia växer upp på 70-talet i en barnaskara på sju. Det är trångt om plats i denna udda familj i det blå huset mitt i backen, där modern vill vara korrekt och fadern aldrig lyckas behålla ett arbete. Lydia ser och funderar mycket, och tar fantasin och drömmen till hjälp som flykt undan ett ostrukturerat familjeliv och en förvirrande verklighet. Men i sporten får hennes ovanliga självkänsla och framåtanda utlopp: hon spelar fotboll och är en lovande löpartalang.

Beate Grimsrud berättar Lydias historia i en serie självlysande tablåer. Hon vrider och vänder på dem med ett förundrat språk så att också läsaren upplever dem med Lydias blick. Den osentimentala berättarrösten är bärare av mycket osagt, av en dold smärta, men förmedlar också en härligt underfundig och drastisk humor.

Lydia växer upp på 70-talet i en barnaskara på sju. Det är trångt om plats i denna udda familj i det blå huset mitt i backen, där modern vill vara korrekt och fadern aldrig lyckas behålla ett arbete. Lydia ser och funderar mycket, och tar fantasin och drömmen till hjälp som flykt undan ett ostrukturerat familjeliv och en förvirrande verklighet. Men i sporten får hennes ovanliga självkänsla och framåtanda utlopp: hon spelar fotboll och är en lovande löpartalang.

Beate Grimsrud berättar Lydias historia i en serie självlysande tablåer. Hon vrider och vänder på dem med ett förundrat språk så att också läsaren upplever dem med Lydias blick. Den osentimentala berättarrösten är bärare av mycket osagt, av en dold smärta, men förmedlar också en härligt underfundig och drastisk humor.