Beate Grimsrud – författare

I "Jag föreslår att vi vaknar" möter vi Vilde som har drabbats av en obotlig sjukdom. Vännen O finns hela tiden vid hennes sida, tätt intill de kritiska ögonblicken som kan bli de sista. Nära finns också barndomens norska Dovrefjäll och en magisk penna.

Beate Grimsruds roman borrar djupt i existensens grundvillkor. I ett tillstånd av väntan och skräck, av tillfällig lättnad och väntan igen rör den sig över berg och dalar. "Jag föreslår att vi vaknar" är också en berättelse om kärlek,vänskap och gemenskap, skriven med den egensinniga energi som har gjort Beate Grimsrud till en av Nordens mest älskade författare.

Syskonen i Jag smyger förbi en yxa har blivit vuxna. Lydia har lyckats med den där drömmen hon hade, att bli en framgångsrik sprinter. Men det är inte det den här berättelsen handlar om. Den utspelar sig på en liten ort i nordliga skogstrakter, dit Lydia och hennes bror Anders har kallats. Deras nittonårige lillebror Jon är försvunnen i fjällen. Larm har gått ut, och en hel bygd verkar engagerad i skallgångsletandet. Eller är de så engagerade egentligen? Gör de rätt, letar de i rätt riktning och varför kommer de med lugnande fraser när sekunderna tickar och dagarna går? Verkligheten börjar svaja för syskonen; för Anders som känner ansvar som storebror men inte lyckas hålla ihop sig själv under den starka pressen, och för Lydia som upplever sitt livs svåraste lopp i anspänningen att kämpa och inte ge upp hoppet att Jon ska bli funnen. Det här är en roman om syskonskap, om att vara tätt bunden till andra och samtidigt röra sig bort från varandra. Om barndom och vuxenhet. Den har en spännande realistisk intrig - vad har hänt, hur kommer det att gå? - samtidigt som händelserna som alltid hos Beate Grimsrud rör sig lika mycket på ett inre som ett yttre plan. Minnesbilder och barndomsscener vävs in i nuet, och i takt med att pressen och osäkerheten ökar får också det som sker där uppe i fjällbyn en skruvad och förvirrande karaktär.

Beate Grimsrud har gjort sig känd för sitt originella och överraskande sätt att berätta. En recensent beskrev det som att hon kan ”vända på meningen mitt i en mening, peka åt ett håll men gå åt ett annat”. Grimsrud blandar lek och allvar i sitt språk, och hon kastar ett oväntat ljus över vardagens och verklighetens natur.Har någon sett mig någon annanstans? präglas av lekfullhet och existentiella tankeäventyr. Berättelsen är en slags drömspelshistoria, som tar sin början en kväll då en författare går på teater. En akrobat och hans nycirkustrupp sätter igång bildflödet hos författaren, och redan under pausen och på vägen hem händer märkliga ting. Hon möter en av sina egna romanfigurer som är besvärande påstridig, och en förvirrad strängteoretiker, en forskare i kvantfysik som ska återkomma med sina häpnadsväckande påståenden. Under nattens lopp möter hon också Sisyfos, Raskolnikov från Dostojevskijs roman Brott och straff, och den namnlöse huvudpersonen i Hamsuns Svält. Alla ställer de frågor från sin egen tid till vår, ställer till det och blandar sig i hennes liv. Genom drömmarnas möten och minnen skär dessutom ständigt telefonsignaler, samtal där obekanta röster vill få henne att köpa det ena eller andra eller svara på underliga konsumentundersökningar.Många är de samtidiga världar som finns att tillgå denna natt. Det är halsbrytande roligt mitt i allvaret, en poetisk slap-stick, där frågorna om vårt sätt att leva ställs på sin spets.

”Jag sitter i dansrestaurangen, den innersta lilla skräplådan i själen. Lådan med glittrande saker vunna i en tuggummiautomat. Dansrestaurangen som en tuggummiautomat för vuxna. Vinglig och billig, och vinsterna som kan råka ligga i plastkulorna, även de är tragiskt värdelösa. Jag blir sorgsen vid tanken, för det är inte sant. Det kanske finns någon kärlek att krama ur dem, var skulle den annars finnas. Och när jag går ut, glad eller ledsen, har hela bilden vänt, det är resten av världen som är en hög värdelösa vinster. Bussar, tidningar, brevlådor, glasögonaffärer, sportväskor med skära ränder och portföljer fyllda med handlingar om ett enat Europa.”

En ung kvinna på resa med sin bror.Hon stannar i en främmande stad,där finns en dansrestaurang,en sångerska, en stor varm man…

Lydia växer upp på 70-talet i en barnaskara på sju. Det är trångt om plats i denna udda familj i det blå huset mitt i backen, där modern vill vara korrekt och fadern aldrig lyckas behålla ett arbete. Lydia ser och funderar mycket, och tar fantasin och drömmen till hjälp som flykt undan ett ostrukturerat familjeliv och en förvirrande verklighet. Men i sporten får hennes ovanliga självkänsla och framåtanda utlopp: hon spelar fotboll och är en lovande löpartalang.

Beate Grimsrud berättar Lydias historia i en serie självlysande tablåer. Hon vrider och vänder på dem med ett förundrat språk så att också läsaren upplever dem med Lydias blick. Den osentimentala berättarrösten är bärare av mycket osagt, av en dold smärta, men förmedlar också en härligt underfundig och drastisk humor.

I Beate Grimsruds nya roman möter vi fyra människor i yngre medelåldern: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker förstå vad det innebär att vara vuxen och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet denna vinter och vår på Södermalm i Stockholm. Beate Grimsrud fortsätter här att vidga berättandets gränser, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.

I dag går hon till polisen om läkarna inte tror henne. De tror henne inte. Det syns inget barn på ultraljudet. Det syns inget på proverna. Men kvinnan är visare än tekniken, äldre och säkrare.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel åt att få plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte så kul.

Det är dom det kryllar av som jag är förbannad på. Man måste umgås med dom, man stöter på dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.

Sedan kom en period då jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid på saker och nu samlade jag på bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.

Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.

"... centrum i hennes texter tycks vandra, i sidled och djupled. Utåt blottar de hastigt någon liten detalj i en tredimensionell textkropp som hela tiden sakta svänger runt. Det kan vara en yta, en färg, som strålar mot betraktaren, med stark, nästan sexuell attraktion: en rosa filt eller ett rosa snöre, ett brunt omslagspapper runt ett födelsedagspaket, en färgad kvinnas mörka hud och ljusa mun, en maskros gula reflex i ett ansikte. Detta blir till magiska signaler människorna emellan."

Det finns gränser för vad jag inte förstår är något så ovanligt som en norsk debut på svenska. Beate Grimsruds språk är egensinnigt och oförutsägbart, det är upptäckande och nyfiket, fyllt av dramatik, poesi och humor.

Det finns gränser för vad jag inte förstår publicerades första gången 1989.

I "Jag föreslår att vi vaknar" möter vi Vilde som har drabbats av en obotlig sjukdom. Vännen O finns hela tiden vid hennes sida, tätt intill de kritiska ögonblicken som kan bli de sista. Nära finns också barndomens norska Dovrefjäll och en magisk penna.

Beate Grimsruds roman borrar djupt i existensens grundvillkor. I ett tillstånd av väntan och skräck, av tillfällig lättnad och väntan igen rör den sig över berg och dalar. "Jag föreslår att vi vaknar" är också en berättelse om kärlek,vänskap och gemenskap, skriven med den egensinniga energi som har gjort Beate Grimsrud till en av Nordens mest älskade författare.

Har någon sett mig någon annanstans? (2007) är en drömspelshistoria som har sin början i ett teaterbesök, en lekfull föreställning där akrobaten och akrobatens mor sätter igång bildflödet hos författaren. Redan under pausen och på vägen hem händer märkliga ting. Hon möter Anders, en av hennes egna romanfigurer, som är besvärande påstridig, och en förvirrad strängteoretiker, som ska återkomma med sina påståenden om verklighetens natur. Sisyfos, Raskolnikov och den Namnlöse från romanen Svält är andra figurer som ställer frågor och ställer till det i denna poetiska och existentiella berättelse om alla de samtidiga världar som finns att tillgå under författarens natt. Detta är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.abforlag.se/pod

Lydia och Anders har kallats upp till en liten ort i norr. Deras nittonårige bror Jon är försvunnen i fjällen. Rikslarm har gått ut och hela bygden verkar engagerad i skallgångsletandet, men sekunderna tickar och dagarna går och verkligheten börjar svaja för syskonen.Vad är det som finns i skogen barn? (2002) är en fristående fortsättning på den uppmärksammade barndomsskildringen Jag smyger förbi en yxa (1999). En roman om att vara tätt bundna till varandra och samtidigt röra sig bort, om barndom, vuxenhet och ensamhet. En fjällthriller där det inre förloppet är lika oförutsägbart som det yttre.

Det här är en print-on-demand-utgåva. Läs mer på www.albertbonniersforlag.se/pod

En roman om skörhet och styrka. Om författaren Eli som lever med sin psykos, utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

Jag är ensam i lägenheten. I staden. I landet. På jorden. I världen. Allt mänskligt liv är släckt och bara jag finns kvar, och de andra som just nu är bältade runt om på världens alla mentalsjukhus. Maten är kvar i kylskåpet. Bilarna står kvar på parkeringen. Pengarna finns kvar på banken. Hästarna finns kvar i hagen. Medicinerna finns kvar på sjukhusen. Pillren kvar i sina burkar. Skolorna kvar utan sina elever. Böckerna kvar utan sina läsare. Blommorna kvar i blomsteraffären. Solen kvar på himlen. Regnet kvar i molnet. Snart ringer väckarklockor på hela norra halvklotet. Det finns ingen som stänger av dem. Jag skulle kunna driva allting vidare. Men kommer inte loss. Det är tjocka spännbälten. Jag har inte en chans. Jag är beroende av dem som inte längre finns. Jag är det som blir kvar om alla andra försvann. Jag har språket kvar i munnen. Ljud i strupen. Men inte tillgång till några öron. Jag ropar igen. Vet inte vad annat jag ska göra. Jag har mål i mun men till ingen nytta. Kommer jag att be min sista bön högt, eller tyst inom mig?

Eli bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte… Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen. Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

En roman om skörhet och styrka. Om författaren Eli som lever med sin psykos, utvecklas och kämpar. Med sitt magiskt lysande språk öppnar Beate Grimsrud dörren till en fascinerande och gripande värld.

Jag är ensam i lägenheten. I staden. I landet. På jorden. I världen. Allt mänskligt liv är släckt och bara jag finns kvar, och de andra som just nu är bältade runt om på världens alla mentalsjukhus. Maten är kvar i kylskåpet. Bilarna står kvar på parkeringen. Pengarna finns kvar på banken. Hästarna finns kvar i hagen. Medicinerna finns kvar på sjukhusen. Pillren kvar i sina burkar. Skolorna kvar utan sina elever. Böckerna kvar utan sina läsare. Blommorna kvar i blomsteraffären. Solen kvar på himlen. Regnet kvar i molnet. Snart ringer väckarklockor på hela norra halvklotet. Det finns ingen som stänger av dem. Jag skulle kunna driva allting vidare. Men kommer inte loss. Det är tjocka spännbälten. Jag har inte en chans. Jag är beroende av dem som inte längre finns. Jag är det som blir kvar om alla andra försvann. Jag har språket kvar i munnen. Ljud i strupen. Men inte tillgång till några öron. Jag ropar igen. Vet inte vad annat jag ska göra. Jag har mål i mun men till ingen nytta. Kommer jag att be min sista bön högt, eller tyst inom mig?

Eli bor ensam i sin lägenhet, och ändå inte… Espen, Emil och Erik finns också där. Deras röster har följt henne hela livet. Så småningom kommer också prins Eugen. Hennes terapeut kommer också, för att hjälpa henne att klara vardagen och vanligheten. Hon är periodvis inlagd på psykiatrisk avdelning, och i vården möter hon både omhändertagande och oförståelse. Elis vilja att leva och skapa är stor, men rösterna inom henne bråkar och stör. Ändå skriver hon hela tiden, gör film, reser och framträder på uppläsningar. Som författare röner hon framgång efter framgång, medan kampen mot sjukdomen pågår.

I Beate Grimsruds roman möter vi fyra människor i yngre medelåldern: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker förstå vad det innebär att vara vuxen och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet denna vinter och vår på Södermalm i Stockholm. Beate Grimsrud fortsätter här att vidga berättandets gränser, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.

I dag går hon till polisen om läkarna inte tror henne. De tror henne inte. Det syns inget barn på ultraljudet. Det syns inget på proverna. Men kvinnan är visare än tekniken, äldre och säkrare.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel åt att få plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte så kul.

Det är dom det kryllar av som jag är förbannad på. Man måste umgås med dom, man stöter på dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.

Sedan kom en period då jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid på saker och nu samlade jag på bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.

Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.