I Beate Grimsruds roman möter vi fyra människor i yngre medelåldern: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker förstå vad det innebär att vara vuxen och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet denna vinter och vår på Södermalm i Stockholm. Beate Grimsrud fortsätter här att vidga berättandets gränser, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.

I dag går hon till polisen om läkarna inte tror henne. De tror henne inte. Det syns inget barn på ultraljudet. Det syns inget på proverna. Men kvinnan är visare än tekniken, äldre och säkrare.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel åt att få plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte så kul.

Det är dom det kryllar av som jag är förbannad på. Man måste umgås med dom, man stöter på dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.

Sedan kom en period då jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid på saker och nu samlade jag på bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.

Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.

I Beate Grimsruds roman möter vi fyra människor i yngre medelåldern: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker förstå vad det innebär att vara vuxen och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet denna vinter och vår på Södermalm i Stockholm. Beate Grimsrud fortsätter här att vidga berättandets gränser, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.

I dag går hon till polisen om läkarna inte tror henne. De tror henne inte. Det syns inget barn på ultraljudet. Det syns inget på proverna. Men kvinnan är visare än tekniken, äldre och säkrare.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel åt att få plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte så kul.

Det är dom det kryllar av som jag är förbannad på. Man måste umgås med dom, man stöter på dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.

Sedan kom en period då jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid på saker och nu samlade jag på bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.

Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.

I Beate Grimsruds roman möter vi fyra människor i yngre medelåldern: Siri, André, Louise och Tomas. De försöker förstå vad det innebär att vara vuxen och kastas mellan stark samhörighet och stark ensamhet denna vinter och vår på Södermalm i Stockholm. Beate Grimsrud fortsätter här att vidga berättandets gränser, med sin egensinniga blandning av realism och poesi, av absurd humor och filosoferande allvar.

I dag går hon till polisen om läkarna inte tror henne. De tror henne inte. Det syns inget barn på ultraljudet. Det syns inget på proverna. Men kvinnan är visare än tekniken, äldre och säkrare.

Han tänkte förr att allt nog blev bättre när man blev vuxen. Nu har han varit vuxen ett bra tag. Och? Han gladde sig som barn till exempel åt att få plocka varorna i mataffären helt fritt och helt själv. Inte så kul.

Det är dom det kryllar av som jag är förbannad på. Man måste umgås med dom, man stöter på dom överallt. Dom gifta, mammorna och papporna, dom heterosexuella, dom sinnesfriska. Man blir helt enkelt trött.

Sedan kom en period då jag bara fotade bakhuvuden. Jag samlade ju alltid på saker och nu samlade jag på bakhuvuden. Dom är ju inte uttrycksfulla som ansikten och det var det anonyma jag tyckte om. Dom kunde vara jag allihop.

Rymden ett jätteöra. Det är den det berättas för.