Han hette Ebbe Carlsson och var en man med många egenskaper, socialt begåvad, charmig, humoristisk, drastisk, homosexuell, vänfast, kärlekstörstande, hemlighetsfull, pratsam och manipulativ. Hans mål var att kunna allt och känna alla i den värld där han rörde sig, i regeringskansliet, i journalistiken, i bokbranschen, i säkerhetspolisen och i kanotsporten. När han fyllde fyrtio på hösten 1987 trängdes de alla i hans lägenhet vid Tantolunden i Stockholm och på ett inspelat band kunde de höra statsminister Ingvar Carlssons hyllning till jubilaren. Ebbe var en man för sig, centrum i ett nät av mäktiga och betydelsefulla vänner på höga poster.Men Ebbe visste redan då att hans tid var utmätt, att han snart skulle dö i aids. Han hade en teori om vem som mördade statsminister Olof Palme och han ville gå till historien som mannen som löste mordgåtan. Under några intensiva månader drog han in statsråd och höga ämbetsmän i möte efter möte om sina teorier, smugglade in avlyssningsutrustning och var på väg att bygga upp en privat säkerhetspolis i ett kontor på Renstiernas gata när nyheten om hans aktiviteter briserade i Expressen i slutet av maj 1988, fyra månader före riksdagsvalet. Justitieminister Anna-Greta Leijon tvingades avgå och Ebbe gick till historien, inte som Ebbe Carlsson utan som Ebbe Carlsson-affären. Hur kunde Ebbe få ett sådant manöverutrymme? Varför ställde rikspolischefen både tjänstebil och livvakt till hans förfogande? Därför att alla trodde att Ebbe agerade på uppdrag från landets högsta politiska ledning, konstaterar Anders Isaksson i sin bok om Ebbe Carlssons uppgång och fall. Historien om Ebbes framfart är på så vis också en modern moralitet om feghet, anpasslighet, vänskapskorruption och flykt från ansvar i toppen på det offentliga Sverige, både bland ämbetsmän, politiska tjänstemän och statsråd. Det var anpassligheten till den högsta politiska maktens förmodade önskningar som skapade förutsättningarna för Ebbe Carlsson-affären.

Han hette Ebbe Carlsson och var en man med många egenskaper, socialt begåvad, charmig, humoristisk, drastisk, homosexuell, vänfast, kärlekstörstande, hemlighetsfull, pratsam och manipulativ. Hans mål var att kunna allt och känna alla i den värld där han rörde sig, i regeringskansliet, i journalistiken, i bokbranschen, i säkerhetspolisen och i kanotsporten. När han fyllde fyrtio på hösten 1987 trängdes de alla i hans lägenhet vid Tantolunden i Stockholm och på ett inspelat band kunde de höra statsminister Ingvar Carlssons hyllning till jubilaren. Ebbe var en man för sig, centrum i ett nät av mäktiga och betydelsefulla vänner på höga poster.Men Ebbe visste redan då att hans tid var utmätt, att han snart skulle dö i aids. Han hade en teori om vem som mördade statsminister Olof Palme och han ville gå till historien som mannen som löste mordgåtan. Under några intensiva månader drog han in statsråd och höga ämbetsmän i möte efter möte om sina teorier, smugglade in avlyssningsutrustning och var på väg att bygga upp en privat säkerhetspolis i ett kontor på Renstiernas gata när nyheten om hans aktiviteter briserade i Expressen i slutet av maj 1988, fyra månader före riksdagsvalet. Justitieminister Anna-Greta Leijon tvingades avgå och Ebbe gick till historien, inte som Ebbe Carlsson utan som Ebbe Carlsson-affären. Hur kunde Ebbe få ett sådant manöverutrymme? Varför ställde rikspolischefen både tjänstebil och livvakt till hans förfogande? Därför att alla trodde att Ebbe agerade på uppdrag från landets högsta politiska ledning, konstaterar Anders Isaksson i sin bok om Ebbe Carlssons uppgång och fall. Historien om Ebbes framfart är på så vis också en modern moralitet om feghet, anpasslighet, vänskapskorruption och flykt från ansvar i toppen på det offentliga Sverige, både bland ämbetsmän, politiska tjänstemän och statsråd. Det var anpassligheten till den högsta politiska maktens förmodade önskningar som skapade förutsättningarna för Ebbe Carlsson-affären.