Anders Isaksson – författare

Han hette Ebbe Carlsson och var en man med många egenskaper, socialt begåvad, charmig, humoristisk, drastisk, homosexuell, vänfast, kärlekstörstande, hemlighetsfull, pratsam och manipulativ. Hans mål var att kunna allt och känna alla i den värld där han rörde sig, i regeringskansliet, i journalistiken, i bokbranschen, i säkerhetspolisen och i kanotsporten. När han fyllde fyrtio på hösten 1987 trängdes de alla i hans lägenhet vid Tantolunden i Stockholm och på ett inspelat band kunde de höra statsminister Ingvar Carlssons hyllning till jubilaren. Ebbe var en man för sig, centrum i ett nät av mäktiga och betydelsefulla vänner på höga poster.Men Ebbe visste redan då att hans tid var utmätt, att han snart skulle dö i aids. Han hade en teori om vem som mördade statsminister Olof Palme och han ville gå till historien som mannen som löste mordgåtan. Under några intensiva månader drog han in statsråd och höga ämbetsmän i möte efter möte om sina teorier, smugglade in avlyssningsutrustning och var på väg att bygga upp en privat säkerhetspolis i ett kontor på Renstiernas gata när nyheten om hans aktiviteter briserade i Expressen i slutet av maj 1988, fyra månader före riksdagsvalet. Justitieminister Anna-Greta Leijon tvingades avgå och Ebbe gick till historien, inte som Ebbe Carlsson utan som Ebbe Carlsson-affären. Hur kunde Ebbe få ett sådant manöverutrymme? Varför ställde rikspolischefen både tjänstebil och livvakt till hans förfogande? Därför att alla trodde att Ebbe agerade på uppdrag från landets högsta politiska ledning, konstaterar Anders Isaksson i sin bok om Ebbe Carlssons uppgång och fall. Historien om Ebbes framfart är på så vis också en modern moralitet om feghet, anpasslighet, vänskapskorruption och flykt från ansvar i toppen på det offentliga Sverige, både bland ämbetsmän, politiska tjänstemän och statsråd. Det var anpassligheten till den högsta politiska maktens förmodade önskningar som skapade förutsättningarna för Ebbe Carlsson-affären.

Historien om revolutionen 1809 och Sveriges räddning under några spänningsfyllda vårveckor är ett drama med både romantiska, tragiska, absurda och farsartade inslag.     På våren 1809 var Sverige ett land i krig, i kaos och i upplösning. Ryssland hade erövrat Finland, tagit övre Norrland och landsatt trupper i Roslagen. Gustav IV Adolf satt fängslad och landet styrdes av en provisorisk regering. Med överstelöjtnanten Georg Adlersparre som befälhavare marscherade Västra armén mot Stockholm för att tvinga de styrande att inkalla en riksdag. På vägen mötte han sitt livs kärlek och fick ja på sitt frieri.     Riksdagen valde ny kung och antog en ny grundlag den 6 juni, nu Sveriges nationaldag. Och ett år senare blev den franske marskalken Jean Baptiste Bernadotte ny kronprins.

Har vi fortfarande folkstyre i vårt land? Journalisten och författaren Anders Isaksson diskuterar vad som händer när politiken förvandlas från ett förtroendeuppdrag till ett yrke. Börd, släktskap och äktenskap med rätt personer har blivit en merit i sig själv.     Så var det förstås inte tänkt när demokratin växte fram som en motsats till de tidigare århundradenas stånds- och fåtalsvälde. När den politiska societeten växer sig stark kan den liknas vid en politisk klass, ja rentav en politisk adel, som gjort stat och kommun till sin egen försörjningsbas. Anders Isaksson ger i denna omtumlande debattbok exempel ur vår svenska verklighet och visar på vägar att förstärka det demokratiska inslaget.

Politisk slugger, socialdemokratisk streber, pamp, ärketaktiker, kohandlare, folkhemsbyggare, samförståndsprofet, landsfader. Per Albin Hansson, mannen som byggde folkhemmet och blev Per Albin med hela det svenska folket, beskrevs på många sätt under sin långa, slingrande karriär från ung och röd revolutionär till trygg och älskad landsfader. I Vägen mot folkhemmet – del ett i den stora biografin över Sveriges största politiker under 1900-talet – skildras hans målmedvetna väg mot makten.

Kungafamiljen beredde sig att fly landet, generalerna fruktade att de värnpliktiga soldaterna skulle göra myteri, hungrande människor stormade livsmedelsbutikerna i städerna. Åren 1917 och 1918 är de mest dramatiska i svensk 1900-talshistoria. Den socialdemokratiska ledningen skakades av inre motsättningar och under några spänningsfyllda veckor på våren 1917 balanserade Sverige på randen till en socialistisk revolution. Per Albin Hansson, den blivande landsfadern, ville proklamera storstrejk, störta monarkin och ersätta riksdagen med en nationalförsamling.I Revolutionären – del två i den första breda skildringen av Per Albins liv – tecknas hans väg från revolutionism till reformism under dessa både för honom själv och Sverige så avgörande år. Han blir nu en rikskänd politiker, krossar sin ärkefiende Zäta Höglund i valet 1917, väljs in i riksdagen och utnämns till Social-Demokratens chefredaktör. Och han lämnar Sigrid och de två barnen för att gifta sig med Lisa, den andra kvinnan i hans liv.

När statsminister Hjalmar Branting dog i februari 1925 ratades Per Albin Hansson som efterträdare trots att han var ställföreträdande partiledare. När den socialdemokratiska regeringen avgick året därpå utestängdes han från partiets huvudorgan Social-Demokraten och fick inte ens citeras i dess spalter.“Förr eller senare ska jag bli partiledare”, sade han till en god vän, men få trodde att han skulle lyckas. För tidens politiska förståsigpåare hade den knubbige skåningen passerat krönet på sin karriär Zäta Höglund – fienderna i partiapparaten var långt fler än vännerna och motgångarna mer uppseendeväckande än framgångarna. Slitningarna mellan hans båda familjer ställdes dessutom på sin spets när sonen Per Gunnar dog mitt under valrörelsen 1924.

I Partiledaren – tredje delen av Anders Isakssons stora biografi över Per Albin Hansson – skildras hans mödosamma väg mot ledarskapet, intrigerna som var nära att fälla honom och motståndet mot hans förslag att ersätta läran om klasskampen med idén om folkhemmet.

“P.A. Hanssons död hårt slag för folket: KONUNGEN I TÅRAR när budskapet nådde Drottningholm”Till denna nyhet vaknade svenska folket på söndagsmorgonen den 6 oktober 1946. Radion spelade sorgemusik, alla idrottsevenemang inleddes med en tyst minut, över hela landet vajade flaggorna på halv stång. Folkhemmets fader var död. För samtiden framstod Per Albins Hanssons liv som en saga. Han började sin politiska bana som socialistisk revolutionär och slutade som en fridens man i regeringskansliet. Under 1930-talets sociala spänningar och andra världskrigets påfrestningar förvandlades hans vision om folkhemmet till verklighet och grunden till det moderna Sverige lades. Sverige blev medelvägens land, det demokratiska folkhemmet som i en orolig värld gav folket arbete, trygghet och välstånd. Men vägen dit var lång, kantad av dramatik och hårda strider. I Landsfadern – den fjärde och avslutande delen i Anders Isakssons skildring av Per Albins liv – får vi följa hans sega kamp om makten över det socialdemokratiska partiet, intrigerna och förtalet som nästan knäckte honom. Först med kohandeln 1933 öppnades vägen mot folkhemmet och han blev både partiets och landets oomstridde ledare.