Några människor i Stockholm i slutet av 70-talet. De utforskar sig själva, söker sin egen plats i helheten. Efter egna kartor.

"...Ingen kvinna hade givit honom frihet, fått honom att känna lukten av hav och vidder. Alla kvinnor var grottkvinnor, de ville ha sin egen lilla eldstad inne i boet, de vakade ängsligt över vad han tog sig för och försökte med alla medel hindra att han försvann ur sikte då och då. Men Elisabeth andades frihet..."

Anders Mörk ger sig in i ett förhållande som kommer att avslöja hans egen kluvenhet, hans behov av både trygghet och frihet. Hans syster, Eivor, blir upphunnen av sitt förflutna, och ser ingen utväg. Men ibland finns helt oväntade lösningar:

"...Hon var trettiosex år och hon hade aldrig upplevt en stund av sådant fullkomligt välbefinnande. Hon hörde Björns röst, hon såg sig tankfullt omkring i sitt rum och kände att hon skulle lämna detta ide, denna grotta, detta misslyckandets slagfält och dessa ensamhetens öknar utan saknad. Hon skulle mjukt glida in i en gemenskap, hon var redan inne i den, utan att behöva ge upp något av sig själv och utan att behöva törna ihop med andras skrovlor och taggtråd. Egentligen fanns det ändlösa utrymmen för människor i deras relationer."

Några människor i Stockholm i slutet av 70-talet. De utforskar sig själva, söker sin egen plats i helheten. Efter egna kartor.

"...Ingen kvinna hade givit honom frihet, fått honom att känna lukten av hav och vidder. Alla kvinnor var grottkvinnor, de ville ha sin egen lilla eldstad inne i boet, de vakade ängsligt över vad han tog sig för och försökte med alla medel hindra att han försvann ur sikte då och då. Men Elisabeth andades frihet..."

Anders Mörk ger sig in i ett förhållande som kommer att avslöja hans egen kluvenhet, hans behov av både trygghet och frihet. Hans syster, Eivor, blir upphunnen av sitt förflutna, och ser ingen utväg. Men ibland finns helt oväntade lösningar:

"...Hon var trettiosex år och hon hade aldrig upplevt en stund av sådant fullkomligt välbefinnande. Hon hörde Björns röst, hon såg sig tankfullt omkring i sitt rum och kände att hon skulle lämna detta ide, denna grotta, detta misslyckandets slagfält och dessa ensamhetens öknar utan saknad. Hon skulle mjukt glida in i en gemenskap, hon var redan inne i den, utan att behöva ge upp något av sig själv och utan att behöva törna ihop med andras skrovlor och taggtråd. Egentligen fanns det ändlösa utrymmen för människor i deras relationer."