"Någon gång skall det ljusna är liksom en rad av [Browallius] tidigare verk en allmogeskildring. Den har deras tyngd och fasthet i människoskildringen, men skiljer sig ändå från dem. [...] Boken kretsar kring frågan om vad det är som kan ge en människa tillförsikt att leva. Det är från den synpunkten hon granskar de människoöden, som sammanflätats i berättelsen. Det är en hel rad faktorer som sorgfälligt avvägs mot varandra: pengar, makt och myndighet, trivsel eller vantrivsel i äktenskapet och i arbetet, den livsinställning, som barndomserfarenheterna ger, rena slumpen. Berättelsen får sin säregna rytm av en rad dubbla lyckoomkastningar: vad som gagnar den ene av två unga män, som står i mittpunkten för författarinnans intresse, tycks alltid skada den andre. Slutet blir därför både tragiskt och hoppfullt."

Ur Ord och bild från 1942, om Irja Browallius Någon gång skall det ljusna som gavs ut första gången 1941.

"Någon gång skall det ljusna är liksom en rad av [Browallius] tidigare verk en allmogeskildring. Den har deras tyngd och fasthet i människoskildringen, men skiljer sig ändå från dem. [...] Boken kretsar kring frågan om vad det är som kan ge en människa tillförsikt att leva. Det är från den synpunkten hon granskar de människoöden, som sammanflätats i berättelsen. Det är en hel rad faktorer som sorgfälligt avvägs mot varandra: pengar, makt och myndighet, trivsel eller vantrivsel i äktenskapet och i arbetet, den livsinställning, som barndomserfarenheterna ger, rena slumpen. Berättelsen får sin säregna rytm av en rad dubbla lyckoomkastningar: vad som gagnar den ene av två unga män, som står i mittpunkten för författarinnans intresse, tycks alltid skada den andre. Slutet blir därför både tragiskt och hoppfullt."

Ur Ord och bild från 1942, om Irja Browallius Någon gång skall det ljusna som gavs ut första gången 1941.

"Någon gång skall det ljusna är liksom en rad av [Browallius] tidigare verk en allmogeskildring. Den har deras tyngd och fasthet i människoskildringen, men skiljer sig ändå från dem. [...] Boken kretsar kring frågan om vad det är som kan ge en människa tillförsikt att leva. Det är från den synpunkten hon granskar de människoöden, som sammanflätats i berättelsen. Det är en hel rad faktorer som sorgfälligt avvägs mot varandra: pengar, makt och myndighet, trivsel eller vantrivsel i äktenskapet och i arbetet, den livsinställning, som barndomserfarenheterna ger, rena slumpen. Berättelsen får sin säregna rytm av en rad dubbla lyckoomkastningar: vad som gagnar den ene av två unga män, som står i mittpunkten för författarinnans intresse, tycks alltid skada den andre. Slutet blir därför både tragiskt och hoppfullt."

Ur Ord och bild från 1942, om Irja Browallius Någon gång skall det ljusna som gavs ut första gången 1941.