”Ibland föreställer jag mig, att Peter kommer tillbaka: Jag drömmer om det om nätterna ibland. Jag hör hans steg i trappan, när han springer fort och tar två steg i taget, och så står han i dörren lite andfådd. Och jag blir så där gränslöst glad, förstår du, som man bara blir i drömmen numera. Ja, och så vaknar jag och allt är borta.”

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen Vid byar och älgstigar och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. Pjäsen Den stora boten utkom för första gången 1943.

Handlingen i Irja Browallius Eldvakt är förlagd till ett svenskt järnbruk på 1830-talet. Där finns å ena sidan fattiga, hunsade, utsläpade, försupna arbetare, fromt och undergivet övertygade om att det var tillvarons mening att herrgårdsfolket fick ha, ta och befalla. Å andra sidan finns patron själv, egentligen inte en elak man men bergfast övertygad om att hans underlydande var av en annan materia än han och hans likar och sålunda både kunde och borde behandlas som djur.

Mellan dessa skikt rör sig bokens huvudperson, springpojken, sedermera bokhållaren och förvaltaren Malcolm Hank – den oäkta sonen till brukspatron som ser skillnaderna i villkor men accepterar dem som en naturlig sak, och själv endast är besluten att arbeta sig över på den rätta sidan.

Eldvakt är också en skildring av bruksfolkets och inte minst herrskapens privatliv. På Hållsjöhyttes granngård Nådaforsen bor patron Stålin, som maktlös måste se hur hans vackra, romantiskt förljugna fru blir Hållsjöhyttepatrons älskarinna. Han har också en dotter, Lena, föremål för Malcolms finaste känslor. I herrgårdsköket, där den argsinta hushållerskan Hedda regerar, tjänar smeddottern Lova, vars öde också kom att bli intimt förknippat med Malcolm. Det hela inramas av mustiga, färgmättade bilder av vardagsliv och kalas, från hytta, brukskontor och herrgårdssalar.

Torparflickan Elida växer upp under mycket knappa och hårda förhållanden. Så får hon chansen att bli piga hos den rike handelsmannen i byn och blir först hans älskarinna, sedan hans hustru.

Men kärleken till en ungdomsvän blossar åter upp och de förvecklingar som uppstår får en katastrofal avslutning.

Elida från gårdar utkom första gången 1938.

I grannskapet av Skruke ligger den gård där största delen av handlingen i ”En fågel i handen” utspelas, vilket betyder att Irja Browallius än en gång återvänt till den trakt och den miljö där hon vunnit sitt litterära mästerskap.

I prästgården tjänar den duktiga och vackra Ingeborg, Långa, som hon för det mesta kallas på grund av sin storväxthet. Hon har till hälften lovat bort sig till Adel, en beskedlig, strävsam och tystlåten bonde, som visserligen inte kan skryta med yttre skönhet eller elegans, men som lockar med egen gård och pengar på banken. Men hjärtat talar ett annat språk och när Kalle, smeden, kommer fräsande på sin motorcykel med ett segervisst leende på läpparna behövs det inte mycken övertalning för att Långa skall glömma sina löften till Adel.

Det går Långa som det gått så många flickor före henne i valet mellan två män. När kärlekens blomningstid är förliden får hon ta skeden i vackra handen och svälja förtreten. Inför utsikten att stå där som ensam övergiven mor fattar Långa med kall beräkning men inte utan hemlig oro beslutet att pracka sitt blivande barn på den omisstänksamme Adel, låta honom tro att han är dess far och med falska mynt köpa sig trygghet och anständighet. Men problemet är inte löst med att Långa skaffat en far till sitt barn.

Livet måste gå vidare och det förflutnas skugga förtätas så småningom till ett mörker där brottet ligger på lur. Med oöverträffad konstnärlig gestaltningsförmåga och en rikedom på fina iakttagelser för Irja Browallius fram detta drama till dess slutliga klimax.

Novellerna i Irja Browallius Från vår till höst och andra berättelser har hämtats ur hennes efterlämnade manuskript och tillsammans ger dessa berättelser ett tvärsnitt genom Browallius författarskap. De daterar sig från 1930-talet fram till hennes död. Här finns mörkt drastiska historier om hårt och glädjelöst slit, isolering och egoism. Särskilt i bilderna av barn och åldringar lyser det av författarinnans kunskap och förståelse. Ofta är berättelserna förlagda till Närkes landsbygd, men ett par av dem är historier om människor uppe på söder i Stockholm. Antingen Irja Browallius skildrar storstadsmänniskor eller bönder, utmärks dock hennes berättarkonst av människokunskap, djup medkänsla och spelande humor.

Ann-Kristin, fosterbarn till hyggliga men rådlösa föräldrar, kommer på ungdomsvårdsskola när hennes trotsattityder tagit sig direkt vådliga former. Skolan uppfattar hon som ett fängelse, trotset växer och slår ut i öppen revolt. Hon hamnar på en annan, strängare anstalt för svårare fall. Men kontakten med dessa kamrater, som är ännu mera missanpassade, får Ann-Kristin att börja rannsaka sig själv och räcka en hjälpande hand. Hon hör till de få som har utvecklingsmöjligheter åt rätt håll; för många av de andra är förutsättningarna till återinpassning i samhället så dåliga att inga metoder hjälper.

Instängd utkom första gången 1967 och är en fristående fortsättning på Skur på gröna knoppar (1965). Irja Browallius har studerat dessa skolor på ort och ställe. Hon har drivits av medkänsla med ungdomarna men hon har bemödat sig om att inte dramatisera eller sentimentalisera sitt stoff, om den personal som har det oftast otacksamma arbetet att uppfostra och vägleda ungdomarna berättar hon lika rättvist och övertygande. Som psykolog har hon sällan varit bättre än här, speciellt i sin analys av Ann-Kristin och hennes förhållande till skolomgivningen och till minnena av hemmet och fostermodern. Det kommer säkert att ta tid att lösa upp den knut som heter Ann-Kristin men när romanen slutar har man en känsla av att det kommer att lyckas till slut.

Viola har tidigare varit förlovad med en predikant och tycker sig ännu efter hans död leva i obruten andlig gemenskap med honom. När en vän från hennes tidigare ungdom kommer till hennes gård dröjer det dock inte länge förrän Lages friska manlighet – och arbetsduglighet – åtminstone för en tid vänder hennes håg från det himmelska till det jordiska. Men det dramatiska, självupptagna och omedvetet maktlystna i hennes religiositet kräver sitt. Hon börjar alltmer intensivt ta del i församlingens andliga liv och lyckas så småningom genom makten av sin personlighet driva upp det till rent extatisk karaktär. Sin man lyckas hon dock inte få med sig i ”heligheten”, som han kallar det. Själv uppfattar Viola deras förhållande som frukten av syndig lusta, och makarna glider alltmera isär.

Jord och himmel spelar i den närkingska bygd som Irja Browallius har gjort till sin egen litterära provins. Med Browallius ord skildras den så upplevt och äkta att den står lika verklig för hennes läsare som för henne själv. Konflikten mellan frikyrklig religiositet och världslighet och dess dramatiska tillspetsning inom ett äktenskap ramas in av en fyllig och medryckande skildring av bygdens och naturens liv.

Jord och himmel visar Irja Browallius på höjden av sitt konstnärskap – som en av våra bästa författare.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

Josef Fabioni är italienare och gipsmakare, och vid mitten av sin levnadsbana har han kommit till Stockholm på rymmarstråt från Norge, där han lämnat hustru och barn. Här finner han en ny livskamrat, Kristina, får en ny familj och driver framgångsrikt kommersen med sina gipskatter på Söder, nära tullen, bland positivhalare, arbetare och sjömän.

Han är en konstnärsnatur, men inte för den skull utan bekymmer. Medan Josef arbetar med sina formar och lyssnar till fåglarna i gårdslönen, medan barnen stojar kring honom, är han inte så sorglös som det kan se ut. Skuggorna från det förflutna faller över hans väg, hans samvete plågar honom, och en dag tar det förgångna kroppslig gestalt. Skenbart ler lyckan mot honom, men samvetets röst låter sig inte tystas. I gipsmakaren Josef Fabioni har Irja Browallius tecknat ett fascinerande människoporträtt, vars öden väcker intresse och bjuder åtskilligt av spänning och insyn i människolivets både ljusare och mörkare sidor.

Aline är lyxkvinnan, vars alla tankar kretsar kring henne själv och hennes nöjen, hemmafrun, som perfekt dirigerar hus och hem, make, barn och tjänare utan att i själva verket ägna dem mer än ett förstrött intresse. Hennes liv är en virvel av hatt- och klänningsprövningar, middagar, supéer och ytliga nöjen. Men hos Aline finns också en längtan efter kärlek och ömhet, som hennes hektiska liv inte kan tillfredsställa.

Oskar är den framgångsrike affärsmannen, som ständigt är sysselsatt med nya projekt och som delvis använder arbetet för att komma undan de halvt omedvetna krav som hans djupare livsproblem pockande uppställer. Han har en känsla av att det är något som är fel i förhållandet till hustrun, fastän han inte kan klargöra vad det är. Men när han får reda på att Aline, efter ett ganska billigt äventyr, kastat sig i armarna på en av hans affärsvänner, ställs problemet på sin spets.

Karusellen är en skarpsynt, underhållande roman om ett modernt äktenskap i en nyrik medelklassfamilj på 1940-talet, där lyxfrun Aline står i centrum, vacker, bortskämd och självisk. Romanen är en avslöjande, med djup inlevelse utförd realistisk studie av den då moderna och fördomsfria kvinnan.

Ljuva barndomstid har ett barn till huvudperson, en liten flicka som Irja Browallius har alldeles särskilda förutsättningar för att känna – hon har själv uppgivit att Emmy Gumpert är ett lätt förklätt självporträtt.

Hennes första diffusa, vackert fångade minnesbilder kommer från en stad i ett främmande, men ändå närbesläktat land, från en stad som faderns skådespelaryrke lett familjen till. Senare flyttar de tillbaka till hemlandet och den lilla idyllen vid Skinnarviksbergen i Stockholm, där morfadern var gipsgjutare. Här målar Browallius upp ett svunnet fattigsöder vid 1900-talets början, på samma gång pittoreskt, idylliskt och under förfall. Trots otaliga flyttar och uppslitande familjetragedier tycks vägarna ständigt leda tillbaka till dessa små stugor. Det är i upplevelsen av denna särpräglade miljö och under intryck av läsning som den vuxna kvinnans karaktär börjar mejslas fram – till stunden kommer då Emmy inser att hon inte längre är ett barn.

”Hon visste knappast själv, varför hon talat om denna sak, som hon ändå aldrig ämnade genomföra. När hon gick hem efteråt, tänkte hon på detta. Att hon naturligtvis aldrig skulle genomdriva eller pocka. Var det ändå så säkert? Varför behövde hon vara sympatisk och uppoffrande i en värld, som var ganska hård och hänsynslös?”

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen Vid byar och älgstigar och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. Familjeromanen Marméns, om skilsmässobarnet Kajsa och hennes otrogna och förskingrande far Gustaf, utkom för första gången 1940.

Mot gryningen är en intensiv, våldsam och atmosfärrik ockupationsroman som kretsar kring konstnären Peter Horsts måleriskola och människorna runt den. Där finns motståndsmannen Michael, vars familj mördats vid invasionen, och arbetarflickan Betty som på sin fritid agerar modell på skolan. Där finns även Horsts luttrade fru Sonja, och den försupna målaren Semmel som försörjer sig genom att anmäla motståndsmän till den hemliga polisen.

Under ockupationsmaktens och den hemliga polisens terror dras dessa människor obönhörligen in i politikens nät för att långsamt få sin vardag krossad. Samtidigt spirar kärleken – om än både en obesvarad och förbjuden sådan.

"Någon gång skall det ljusna är liksom en rad av [Browallius] tidigare verk en allmogeskildring. Den har deras tyngd och fasthet i människoskildringen, men skiljer sig ändå från dem. [...] Boken kretsar kring frågan om vad det är som kan ge en människa tillförsikt att leva. Det är från den synpunkten hon granskar de människoöden, som sammanflätats i berättelsen. Det är en hel rad faktorer som sorgfälligt avvägs mot varandra: pengar, makt och myndighet, trivsel eller vantrivsel i äktenskapet och i arbetet, den livsinställning, som barndomserfarenheterna ger, rena slumpen. Berättelsen får sin säregna rytm av en rad dubbla lyckoomkastningar: vad som gagnar den ene av två unga män, som står i mittpunkten för författarinnans intresse, tycks alltid skada den andre. Slutet blir därför både tragiskt och hoppfullt."

Ur Ord och bild från 1942, om Irja Browallius Någon gång skall det ljusna som gavs ut första gången 1941.

Birgit är född ”oäkta” och hennes mor har tidigt behövt ackordera ut henne för att klara sitt eget strävsamma liv. I den slarviga men fantasifulla och känslorika Sarhild fann Birgit en fostermor som hon klängde sig fast vid med barnets hela häftiga ömhetsbehov. Men även Sarhild övergav henne och Birgits värld störtade samman.

Hos de nya fosterföräldrarna Johan och Gerda på Kvistahult finner Birgit ett tryggt hem, men hon har svårt att inordna sig i gemenskapen. Birgit är ett krångligt och misstroget barn, vis av skadan, och alla hennes drömmar går ut på att få återförenas med Sarhild. Däremot värjer hon sig mot att hennes riktiga mor på nytt skulle få ta hand om henne. Drömmarna blir svikna och när Birgit kommer upp i puberteten befinner hon sig i en mer övergiven situation än någonsin – kan hon knyta nya känsloband när hon så ivrigt klipper det förflutnas?

Paradisets dagg (1957) handlar om moderskärlekens betydelse och romanen är i allt väsentligt en skildring av förhållandet mellan mor och barn. Modern är en fattig bondflicka som råkat ut för den gamla historien att under sin stadsvistelse bli med barn och bli övergiven av älskaren när barnet väntas. Men det är segt virke i Sivan Karlsson: hon återvänder till familjen och trotsande fientlighet och onda tungor föder hon sitt barn och drar fram sig och sin flicka med hårt arbete. Hon får ta den tjänst som bjuds och den är inte precis den bästa, hon tvingas att tid efter annan lämna ifrån sig sin flicka men hon släpper henne aldrig helt och hon ger inte upp.

Med suverän psykologisk hand, utan åthävor och med obönhörligt sanningskrav, visar Irja Browallius hur den primitiva men livsdugliga modern bemästrar sitt strävsamma öde och hur det lilla barnet formas till människa medan hon slits mellan olika vårdarinnor och fosterhem. Detta dubbelporträtt är infogat i en av Irja Browallius mest levande bygdeskildringar där varje figur, varje episod avtecknar sig med mästerlig trovärdighet mot bakgrunden av genuin svensk bondebygd.

”Jag reser med skådespelarna. Adjö, mor”, skrev Emil på lappen och lade den på köksbordet. Några timmar senare satt han på tåget på väg mot sitt liv som skådespelare, på väg mot framgång. Men konstens bana är törnbeströdd, vilket Emil snart tvingas inse. Länge tilldelas han endast små roller men så småningom gör sig hans begåvning gällande och när han möter Francine, den underbara, berömda aktrisen, mognar han hastigt, blir en fullödig konstnär och får sin efterlängtade framgång.

Men när framgången drar med sig oväntade komplikationer står Emil handfallen. Han känner inte den lyckokänsla han hade väntat sig, och han finner inte längre någon tjusning i ryktbarheten, inte någon oemotståndlig längtan att omsvärmas av beundrarinnor.

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen.

Plats på scenen! utkom för första gången 1936.

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen ”Vid byar och älgstigar” och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. I romaner som ”Synden på Skruke” (1937) och ”Elida från gårdar” (1938) visar hon sin levande gestaltningsförmåga och sin ingående kännedom om allmogen och dess liv – det romanmotiv som också blev henne kärast.

Ringar på vattnet utkom för första gången 1942 och är en realistisk skildring av en ung lärarinnas möte med landsbygden, en konfrontation mellan bildade och bondefolk, mellan staden och glesbygden – bland byskvaller, rangliga skolhus och släktfejder.

Den trettiofemåriga lärarinnan Cordelia gifter sig med verkmästaren Janne Fredriksson, mer av praktiska skäl än av kärlek. När de inte får några barn beslutar sig det omaka paret för att adoptera en liten flicka, Ann-Kristin, som Cordelia ägnar hela sitt innestängda ömhetsbehov.

Men trots all omtanke blir flickan en främmande fågel som föräldrarna inte har någon hand med. Med åren blir hon verkligt problematisk, en av många rastlösa, trotsiga, självförstörande ungdomar som har det svårt att inpassa sig i hemmet och samhället.

Irja Browallius tecknar här ett utomordentligt porträtt av en missanpassad ung människa. Hon träffar även de övriga personerna i denna bygdeskildring på kornet. Hennes roman är ett stycke realistisk berättarkonst, och bakom författarinnans strävan efter objektivitet förnimmer man hela tiden hennes starka medkänsla.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

Det börjar med att bonden på Skruke gård begår äktenskapsbrott med en kringresande kvinna och hon föder honom en son ungefär samtidigt som hans strävsamma hustru även hon får en son. I de slitningar och sorger som denna tragedi medför växer bokens huvudperson, dottern Agnes, upp. Hon är av naturen en arbetsam och duktig ung kvinna, men faderns oroliga blod flyter också i hennes ådror – katastrofen upprepas och följderna härav väller med lavinartad styrka fram över Skruke gård. Mycket är det som måste hända innan Agnes kommer till klarhet med sitt liv, innan fädernegården blir räddad och innan den ärvda synden blir sonad.

Med denna mäktiga bok har Irja Browallius befäst sin berättartalang. Här visar hon sin levande gestaltningsförmåga och sin ingående kännedom om allmogen och dess liv – det romanmotiv som också blivit henne kärast.

Irja Browallius har i denna samling noveller återvänt till den trakt i södra Närke som hon tidigare levandegjort i sina stora bygderomaner, och det är med glädje man återknyter bekantskapen med dess människor. För det är människor hennes berättelser handlar om. Människor som för ett strävt och arbetsamt liv ofta i stor fattigdom, där lyckan någon gång kan glimta till och sprida värme. Hon berättar om mannen och hustrun som tagit emot ett fosterbarn och plötsligt finner att de måste lämna det ifrån sig till en främmande stadsdam, och om den gamla gumman i sin avsides belägna stuga, där enda avbrottet i ensamheten och tristessen är budet med prästens julgåva, eller pojken som börjat skolan och kämpar sin kamp mot fattigdom och snålhet för att få behålla den vackra ABC-boken.

Irja Browallius berättar rättframt och otvunget, men under det knappa, med den isländska sagan besläktade språket, finner man mänsklig värme och humor, en djup förståelse för dessa människors öden och en intensiv inlevelse i deras vardag. Det kan glittra till av humor när hon berättar om någon gammal krutgubbe, men också mörkna i tragik när hon skriver om hur gamla människor glöms när de blivit ensamma och orkeslösa. Med några ord tecknar hon hur skogens regnvåta höstfärger lyser i gult och rött, eller det kalla vinterdiset sänker sig över potatisfälten. Och de enkla vardagsmänniskorna stiger fram i hennes skildring och får en allmänmänsklig storhet.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

”Det var, som om denna känsla, att han velat henne ont, att han verkligen hade gjort henne sådana skamliga förslag, hade ökat hans ondska och hans samvetskval. Det var, som om han sökt tröst och lisa i denna hantering, hanteringen att sprida ut onda rykten, bära dem vidare och förkovra dem.”

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen Vid byar och älgstigar och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. Triangeldramat Två slår den tredje är en psykologisk brottmålsroman och utkom för första gången 1939.

Irja Browallius var en mångsidig författarinna men alldeles speciellt var hon hemmastadd i ett stycke genuin mellansvensk landsbygd nånstans i Närke, som genom hennes märkliga berättarförmåga blivit lika levande för vår inre syn som någon verklig minnesbild. I brännpunkten för denna skildring därifrån ligger gården Blacka, där bonden regerar med hård hand medan hans hustru sitter förlamad på sin kammare. Det är framför allt yngste sonen Elof som känner av bondens tyranni och som får göra hårt dränggöra utan tack eller lön. Men det är gott virke i pojken och han låter sig inte kväsas. När fadern efter ett gräl omkommer genom en olyckshändelse får sonen ta hand om gårdens skötsel i samråd med den ofärdiga modern.

Det blir inget lätt göra och ynglingen ställs inför problem som han ännu är långt ifrån vuxen. Fadern släpper inte greppet om honom ens efter döden och förföljer honom med dunkla samvetsförebråelser, de bortgifta systrarna och deras män falkar kring gården och arvet, det går knappast en dag utan att han måste grubbla sig igenom ett avgörande eller hävda sig med uppbjudande av alla sina unga krafter. Mitt i allt detta vaknar han också till man och trevar sig fram till erotisk mognad i sitt kärleksförhållande till den söta tjänsteflickan på gården.

Denna utvecklingshistoria skildras av Irja Browallius med en enastående säkerhet i karaktärsteckningen. Utan att tillgripa några melodramatiska händelser lyckas hon göra sin berättelse oavbrutet fängslande och in i det sista oviss. De mänskliga gestalterna gör hon omärkligt levande genom att lägga smådrag till smådrag och på samma sätt växer trakten fram och blir verklighet: den lilla gården med dess hus och träd, åkrarna, hagarna, årstidernas växling med fint iakttagna händelser i växternas och djurens värld. Det är en roman med must och tyngd men samtidigt en bok med dofter, ljud och atmosfär, en bok som befäster Irja Browallius rangplats som en av våra säkraste berättare.

I många av sina böcker har Irja Browallius återvänt till ett alldeles bestämt stycke av den svenska landsbygden, en trakt i Mellansverige, där livet och människorna förblivit tämligen oberörda av den moderna utvecklingen. Hon har kommit dessa människor sällsynt nära och därigenom kunnat skapa några av svensk litteraturs sannaste och djupast gående bygdeskildringar.

Ut ur lustgården för oss åter till denna närkeska landsända och denna gång är själva trakten huvudpersonen. 1940- och 50-talet är en tid som utmärks av utvandringen till städerna, svårigheterna med arbetskraft, de små gårdarnas hopplösa konkurrens med de industriellt drivna storgodsen, åkerbrukets alltmera minskade lönsamhet med påföljd att de med blod, svett och tårar av fäderna brutna tegarna slutligen måste förvandlas till skogsplanteringar. En tid då gamla slingriga vägar ersätts av betongstråk, bilbanor läggs ner skolor dras in. En tid då människorna långsamt förändras jämsides med sin livsform i bilismens, radions och televisionens tecken.

Några stretar emot utvecklingen, andra låter sig villigt brytas ur den gamla gemenskapen. De äldre sitter där de sitter, tills allt rasar samman kring dem. Men bland de unga märks konflikten tydligare och ger upphov till mänskliga dramer. Endast med fanatisk arbetsamhet slår sig Joel igenom svårigheterna och blir storbonde. Evert dras till staden, men den vackre, erotiskt äventyrlige Paul stannar hos den dråpligt skildrade farsgubben. Barnvaktardottern Lilly lockas till utbrytning av sin mystiske äldre beundrare från staden, men den i ett religiöst hem strängt hållna Edit blir kvar och vinner småningom sin Joel och slutligen också hans kärlek. Ödena tvinnas i varandra och man följer dem med aldrig sviktande intresse.

Med små medel och utan alla åthärvor har Irja Browallius skapat ett stort romankonstverk, som i allt bär sanningens prägel och som griper genom sin förståelse, sin varma, osentimentala medkänsla.

Trots att Irja Browallius var infödd stockholmska debuterade hon 1934 med en samling folklivsberättelser från Närke. På ett för en stadsbo enastående sätt har hon kunnat sätta sig in i svenskt folkliv. Hon har levt med sina närkingar i helg och söcken och sett på dem med humor och förståelse, men också med en genomträngande blick som blottat deras mest karaktäristiska sidor. Resultatet har blivit en rad berättelser som på ett ypperligt sätt återger folkligt liv och tänkesätt – särskilt oemotståndliga är hennes lysande barnberättelser.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

Trots att Birgit – lilla Sippa – bara är fem år, har hon redan lärt känna flera olika fosterhem innan hon sluts i Sarhilds varma, moderliga famn. Men Sarhild är slarvig, hennes man dricker och kanske stjäl han också – byskvallret har inte mycket gott att säga om folket i stugan uppe i skogen. Att lilla Sippa är lycklig, värmd av Sarhilds givmilda kärlek, trygg i hennes glada, fantasirika värld, betyder ingenting den dag, då det onda skvallret nått sitt mål och Sippa skall skiljas från sin älskade fostermor. Att ett barns trygghet krossas obarmhärtigt av den ordentliga beskäftigheten uppfattas inte som en tragedi utan som rättvisans gång av de kloka i byn.

Berättelsen om den lilla Sippa är ett av Irja Browallius starkaste, mognaste verk. Med fina, enkla medel målar hon bilden av Sippa och hennes värld, engagerar läsaren fullkomligt i detta flicköde. Länge fortsätter de att leva i läsarens minne: den brådmogna flickungen, Sarhild, den glada och oskuldsfulla, som till slut inte orkar slå vakt om sin skyddsling, Sivan, Sippas tveksamma mor, och alla de skarpt etsade representanterna för klokskap och beskäftighet, som bidrar att fullborda tragedin.

”Ibland föreställer jag mig, att Peter kommer tillbaka: Jag drömmer om det om nätterna ibland. Jag hör hans steg i trappan, när han springer fort och tar två steg i taget, och så står han i dörren lite andfådd. Och jag blir så där gränslöst glad, förstår du, som man bara blir i drömmen numera. Ja, och så vaknar jag och allt är borta.”

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen Vid byar och älgstigar och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. Pjäsen Den stora boten utkom för första gången 1943.

Handlingen i Irja Browallius Eldvakt är förlagd till ett svenskt järnbruk på 1830-talet. Där finns å ena sidan fattiga, hunsade, utsläpade, försupna arbetare, fromt och undergivet övertygade om att det var tillvarons mening att herrgårdsfolket fick ha, ta och befalla. Å andra sidan finns patron själv, egentligen inte en elak man men bergfast övertygad om att hans underlydande var av en annan materia än han och hans likar och sålunda både kunde och borde behandlas som djur.

Mellan dessa skikt rör sig bokens huvudperson, springpojken, sedermera bokhållaren och förvaltaren Malcolm Hank – den oäkta sonen till brukspatron som ser skillnaderna i villkor men accepterar dem som en naturlig sak, och själv endast är besluten att arbeta sig över på den rätta sidan.

Eldvakt är också en skildring av bruksfolkets och inte minst herrskapens privatliv. På Hållsjöhyttes granngård Nådaforsen bor patron Stålin, som maktlös måste se hur hans vackra, romantiskt förljugna fru blir Hållsjöhyttepatrons älskarinna. Han har också en dotter, Lena, föremål för Malcolms finaste känslor. I herrgårdsköket, där den argsinta hushållerskan Hedda regerar, tjänar smeddottern Lova, vars öde också kom att bli intimt förknippat med Malcolm. Det hela inramas av mustiga, färgmättade bilder av vardagsliv och kalas, från hytta, brukskontor och herrgårdssalar.

Torparflickan Elida växer upp under mycket knappa och hårda förhållanden. Så får hon chansen att bli piga hos den rike handelsmannen i byn och blir först hans älskarinna, sedan hans hustru.

Men kärleken till en ungdomsvän blossar åter upp och de förvecklingar som uppstår får en katastrofal avslutning.

Elida från gårdar utkom första gången 1938.

I grannskapet av Skruke ligger den gård där största delen av handlingen i ”En fågel i handen” utspelas, vilket betyder att Irja Browallius än en gång återvänt till den trakt och den miljö där hon vunnit sitt litterära mästerskap.

I prästgården tjänar den duktiga och vackra Ingeborg, Långa, som hon för det mesta kallas på grund av sin storväxthet. Hon har till hälften lovat bort sig till Adel, en beskedlig, strävsam och tystlåten bonde, som visserligen inte kan skryta med yttre skönhet eller elegans, men som lockar med egen gård och pengar på banken. Men hjärtat talar ett annat språk och när Kalle, smeden, kommer fräsande på sin motorcykel med ett segervisst leende på läpparna behövs det inte mycken övertalning för att Långa skall glömma sina löften till Adel.

Det går Långa som det gått så många flickor före henne i valet mellan två män. När kärlekens blomningstid är förliden får hon ta skeden i vackra handen och svälja förtreten. Inför utsikten att stå där som ensam övergiven mor fattar Långa med kall beräkning men inte utan hemlig oro beslutet att pracka sitt blivande barn på den omisstänksamme Adel, låta honom tro att han är dess far och med falska mynt köpa sig trygghet och anständighet. Men problemet är inte löst med att Långa skaffat en far till sitt barn.

Livet måste gå vidare och det förflutnas skugga förtätas så småningom till ett mörker där brottet ligger på lur. Med oöverträffad konstnärlig gestaltningsförmåga och en rikedom på fina iakttagelser för Irja Browallius fram detta drama till dess slutliga klimax.

Novellerna i Irja Browallius Från vår till höst och andra berättelser har hämtats ur hennes efterlämnade manuskript och tillsammans ger dessa berättelser ett tvärsnitt genom Browallius författarskap. De daterar sig från 1930-talet fram till hennes död. Här finns mörkt drastiska historier om hårt och glädjelöst slit, isolering och egoism. Särskilt i bilderna av barn och åldringar lyser det av författarinnans kunskap och förståelse. Ofta är berättelserna förlagda till Närkes landsbygd, men ett par av dem är historier om människor uppe på söder i Stockholm. Antingen Irja Browallius skildrar storstadsmänniskor eller bönder, utmärks dock hennes berättarkonst av människokunskap, djup medkänsla och spelande humor.

Ann-Kristin, fosterbarn till hyggliga men rådlösa föräldrar, kommer på ungdomsvårdsskola när hennes trotsattityder tagit sig direkt vådliga former. Skolan uppfattar hon som ett fängelse, trotset växer och slår ut i öppen revolt. Hon hamnar på en annan, strängare anstalt för svårare fall. Men kontakten med dessa kamrater, som är ännu mera missanpassade, får Ann-Kristin att börja rannsaka sig själv och räcka en hjälpande hand. Hon hör till de få som har utvecklingsmöjligheter åt rätt håll; för många av de andra är förutsättningarna till återinpassning i samhället så dåliga att inga metoder hjälper.

Instängd utkom första gången 1967 och är en fristående fortsättning på Skur på gröna knoppar (1965). Irja Browallius har studerat dessa skolor på ort och ställe. Hon har drivits av medkänsla med ungdomarna men hon har bemödat sig om att inte dramatisera eller sentimentalisera sitt stoff, om den personal som har det oftast otacksamma arbetet att uppfostra och vägleda ungdomarna berättar hon lika rättvist och övertygande. Som psykolog har hon sällan varit bättre än här, speciellt i sin analys av Ann-Kristin och hennes förhållande till skolomgivningen och till minnena av hemmet och fostermodern. Det kommer säkert att ta tid att lösa upp den knut som heter Ann-Kristin men när romanen slutar har man en känsla av att det kommer att lyckas till slut.

Viola har tidigare varit förlovad med en predikant och tycker sig ännu efter hans död leva i obruten andlig gemenskap med honom. När en vän från hennes tidigare ungdom kommer till hennes gård dröjer det dock inte länge förrän Lages friska manlighet – och arbetsduglighet – åtminstone för en tid vänder hennes håg från det himmelska till det jordiska. Men det dramatiska, självupptagna och omedvetet maktlystna i hennes religiositet kräver sitt. Hon börjar alltmer intensivt ta del i församlingens andliga liv och lyckas så småningom genom makten av sin personlighet driva upp det till rent extatisk karaktär. Sin man lyckas hon dock inte få med sig i ”heligheten”, som han kallar det. Själv uppfattar Viola deras förhållande som frukten av syndig lusta, och makarna glider alltmera isär.

Jord och himmel spelar i den närkingska bygd som Irja Browallius har gjort till sin egen litterära provins. Med Browallius ord skildras den så upplevt och äkta att den står lika verklig för hennes läsare som för henne själv. Konflikten mellan frikyrklig religiositet och världslighet och dess dramatiska tillspetsning inom ett äktenskap ramas in av en fyllig och medryckande skildring av bygdens och naturens liv.

Jord och himmel visar Irja Browallius på höjden av sitt konstnärskap – som en av våra bästa författare.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

Josef Fabioni är italienare och gipsmakare, och vid mitten av sin levnadsbana har han kommit till Stockholm på rymmarstråt från Norge, där han lämnat hustru och barn. Här finner han en ny livskamrat, Kristina, får en ny familj och driver framgångsrikt kommersen med sina gipskatter på Söder, nära tullen, bland positivhalare, arbetare och sjömän.

Han är en konstnärsnatur, men inte för den skull utan bekymmer. Medan Josef arbetar med sina formar och lyssnar till fåglarna i gårdslönen, medan barnen stojar kring honom, är han inte så sorglös som det kan se ut. Skuggorna från det förflutna faller över hans väg, hans samvete plågar honom, och en dag tar det förgångna kroppslig gestalt. Skenbart ler lyckan mot honom, men samvetets röst låter sig inte tystas. I gipsmakaren Josef Fabioni har Irja Browallius tecknat ett fascinerande människoporträtt, vars öden väcker intresse och bjuder åtskilligt av spänning och insyn i människolivets både ljusare och mörkare sidor.

Aline är lyxkvinnan, vars alla tankar kretsar kring henne själv och hennes nöjen, hemmafrun, som perfekt dirigerar hus och hem, make, barn och tjänare utan att i själva verket ägna dem mer än ett förstrött intresse. Hennes liv är en virvel av hatt- och klänningsprövningar, middagar, supéer och ytliga nöjen. Men hos Aline finns också en längtan efter kärlek och ömhet, som hennes hektiska liv inte kan tillfredsställa.

Oskar är den framgångsrike affärsmannen, som ständigt är sysselsatt med nya projekt och som delvis använder arbetet för att komma undan de halvt omedvetna krav som hans djupare livsproblem pockande uppställer. Han har en känsla av att det är något som är fel i förhållandet till hustrun, fastän han inte kan klargöra vad det är. Men när han får reda på att Aline, efter ett ganska billigt äventyr, kastat sig i armarna på en av hans affärsvänner, ställs problemet på sin spets.

Karusellen är en skarpsynt, underhållande roman om ett modernt äktenskap i en nyrik medelklassfamilj på 1940-talet, där lyxfrun Aline står i centrum, vacker, bortskämd och självisk. Romanen är en avslöjande, med djup inlevelse utförd realistisk studie av den då moderna och fördomsfria kvinnan.

Ljuva barndomstid har ett barn till huvudperson, en liten flicka som Irja Browallius har alldeles särskilda förutsättningar för att känna – hon har själv uppgivit att Emmy Gumpert är ett lätt förklätt självporträtt.

Hennes första diffusa, vackert fångade minnesbilder kommer från en stad i ett främmande, men ändå närbesläktat land, från en stad som faderns skådespelaryrke lett familjen till. Senare flyttar de tillbaka till hemlandet och den lilla idyllen vid Skinnarviksbergen i Stockholm, där morfadern var gipsgjutare. Här målar Browallius upp ett svunnet fattigsöder vid 1900-talets början, på samma gång pittoreskt, idylliskt och under förfall. Trots otaliga flyttar och uppslitande familjetragedier tycks vägarna ständigt leda tillbaka till dessa små stugor. Det är i upplevelsen av denna särpräglade miljö och under intryck av läsning som den vuxna kvinnans karaktär börjar mejslas fram – till stunden kommer då Emmy inser att hon inte längre är ett barn.

”Hon visste knappast själv, varför hon talat om denna sak, som hon ändå aldrig ämnade genomföra. När hon gick hem efteråt, tänkte hon på detta. Att hon naturligtvis aldrig skulle genomdriva eller pocka. Var det ändå så säkert? Varför behövde hon vara sympatisk och uppoffrande i en värld, som var ganska hård och hänsynslös?”

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen Vid byar och älgstigar och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. Familjeromanen Marméns, om skilsmässobarnet Kajsa och hennes otrogna och förskingrande far Gustaf, utkom för första gången 1940.

Mot gryningen är en intensiv, våldsam och atmosfärrik ockupationsroman som kretsar kring konstnären Peter Horsts måleriskola och människorna runt den. Där finns motståndsmannen Michael, vars familj mördats vid invasionen, och arbetarflickan Betty som på sin fritid agerar modell på skolan. Där finns även Horsts luttrade fru Sonja, och den försupna målaren Semmel som försörjer sig genom att anmäla motståndsmän till den hemliga polisen.

Under ockupationsmaktens och den hemliga polisens terror dras dessa människor obönhörligen in i politikens nät för att långsamt få sin vardag krossad. Samtidigt spirar kärleken – om än både en obesvarad och förbjuden sådan.

"Någon gång skall det ljusna är liksom en rad av [Browallius] tidigare verk en allmogeskildring. Den har deras tyngd och fasthet i människoskildringen, men skiljer sig ändå från dem. [...] Boken kretsar kring frågan om vad det är som kan ge en människa tillförsikt att leva. Det är från den synpunkten hon granskar de människoöden, som sammanflätats i berättelsen. Det är en hel rad faktorer som sorgfälligt avvägs mot varandra: pengar, makt och myndighet, trivsel eller vantrivsel i äktenskapet och i arbetet, den livsinställning, som barndomserfarenheterna ger, rena slumpen. Berättelsen får sin säregna rytm av en rad dubbla lyckoomkastningar: vad som gagnar den ene av två unga män, som står i mittpunkten för författarinnans intresse, tycks alltid skada den andre. Slutet blir därför både tragiskt och hoppfullt."

Ur Ord och bild från 1942, om Irja Browallius Någon gång skall det ljusna som gavs ut första gången 1941.

Birgit är född ”oäkta” och hennes mor har tidigt behövt ackordera ut henne för att klara sitt eget strävsamma liv. I den slarviga men fantasifulla och känslorika Sarhild fann Birgit en fostermor som hon klängde sig fast vid med barnets hela häftiga ömhetsbehov. Men även Sarhild övergav henne och Birgits värld störtade samman.

Hos de nya fosterföräldrarna Johan och Gerda på Kvistahult finner Birgit ett tryggt hem, men hon har svårt att inordna sig i gemenskapen. Birgit är ett krångligt och misstroget barn, vis av skadan, och alla hennes drömmar går ut på att få återförenas med Sarhild. Däremot värjer hon sig mot att hennes riktiga mor på nytt skulle få ta hand om henne. Drömmarna blir svikna och när Birgit kommer upp i puberteten befinner hon sig i en mer övergiven situation än någonsin – kan hon knyta nya känsloband när hon så ivrigt klipper det förflutnas?

Paradisets dagg (1957) handlar om moderskärlekens betydelse och romanen är i allt väsentligt en skildring av förhållandet mellan mor och barn. Modern är en fattig bondflicka som råkat ut för den gamla historien att under sin stadsvistelse bli med barn och bli övergiven av älskaren när barnet väntas. Men det är segt virke i Sivan Karlsson: hon återvänder till familjen och trotsande fientlighet och onda tungor föder hon sitt barn och drar fram sig och sin flicka med hårt arbete. Hon får ta den tjänst som bjuds och den är inte precis den bästa, hon tvingas att tid efter annan lämna ifrån sig sin flicka men hon släpper henne aldrig helt och hon ger inte upp.

Med suverän psykologisk hand, utan åthävor och med obönhörligt sanningskrav, visar Irja Browallius hur den primitiva men livsdugliga modern bemästrar sitt strävsamma öde och hur det lilla barnet formas till människa medan hon slits mellan olika vårdarinnor och fosterhem. Detta dubbelporträtt är infogat i en av Irja Browallius mest levande bygdeskildringar där varje figur, varje episod avtecknar sig med mästerlig trovärdighet mot bakgrunden av genuin svensk bondebygd.

”Jag reser med skådespelarna. Adjö, mor”, skrev Emil på lappen och lade den på köksbordet. Några timmar senare satt han på tåget på väg mot sitt liv som skådespelare, på väg mot framgång. Men konstens bana är törnbeströdd, vilket Emil snart tvingas inse. Länge tilldelas han endast små roller men så småningom gör sig hans begåvning gällande och när han möter Francine, den underbara, berömda aktrisen, mognar han hastigt, blir en fullödig konstnär och får sin efterlängtade framgång.

Men när framgången drar med sig oväntade komplikationer står Emil handfallen. Han känner inte den lyckokänsla han hade väntat sig, och han finner inte längre någon tjusning i ryktbarheten, inte någon oemotståndlig längtan att omsvärmas av beundrarinnor.

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen.

Plats på scenen! utkom för första gången 1936.

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen ”Vid byar och älgstigar” och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. I romaner som ”Synden på Skruke” (1937) och ”Elida från gårdar” (1938) visar hon sin levande gestaltningsförmåga och sin ingående kännedom om allmogen och dess liv – det romanmotiv som också blev henne kärast.

Ringar på vattnet utkom för första gången 1942 och är en realistisk skildring av en ung lärarinnas möte med landsbygden, en konfrontation mellan bildade och bondefolk, mellan staden och glesbygden – bland byskvaller, rangliga skolhus och släktfejder.

Den trettiofemåriga lärarinnan Cordelia gifter sig med verkmästaren Janne Fredriksson, mer av praktiska skäl än av kärlek. När de inte får några barn beslutar sig det omaka paret för att adoptera en liten flicka, Ann-Kristin, som Cordelia ägnar hela sitt innestängda ömhetsbehov.

Men trots all omtanke blir flickan en främmande fågel som föräldrarna inte har någon hand med. Med åren blir hon verkligt problematisk, en av många rastlösa, trotsiga, självförstörande ungdomar som har det svårt att inpassa sig i hemmet och samhället.

Irja Browallius tecknar här ett utomordentligt porträtt av en missanpassad ung människa. Hon träffar även de övriga personerna i denna bygdeskildring på kornet. Hennes roman är ett stycke realistisk berättarkonst, och bakom författarinnans strävan efter objektivitet förnimmer man hela tiden hennes starka medkänsla.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

Det börjar med att bonden på Skruke gård begår äktenskapsbrott med en kringresande kvinna och hon föder honom en son ungefär samtidigt som hans strävsamma hustru även hon får en son. I de slitningar och sorger som denna tragedi medför växer bokens huvudperson, dottern Agnes, upp. Hon är av naturen en arbetsam och duktig ung kvinna, men faderns oroliga blod flyter också i hennes ådror – katastrofen upprepas och följderna härav väller med lavinartad styrka fram över Skruke gård. Mycket är det som måste hända innan Agnes kommer till klarhet med sitt liv, innan fädernegården blir räddad och innan den ärvda synden blir sonad.

Med denna mäktiga bok har Irja Browallius befäst sin berättartalang. Här visar hon sin levande gestaltningsförmåga och sin ingående kännedom om allmogen och dess liv – det romanmotiv som också blivit henne kärast.

Irja Browallius har i denna samling noveller återvänt till den trakt i södra Närke som hon tidigare levandegjort i sina stora bygderomaner, och det är med glädje man återknyter bekantskapen med dess människor. För det är människor hennes berättelser handlar om. Människor som för ett strävt och arbetsamt liv ofta i stor fattigdom, där lyckan någon gång kan glimta till och sprida värme. Hon berättar om mannen och hustrun som tagit emot ett fosterbarn och plötsligt finner att de måste lämna det ifrån sig till en främmande stadsdam, och om den gamla gumman i sin avsides belägna stuga, där enda avbrottet i ensamheten och tristessen är budet med prästens julgåva, eller pojken som börjat skolan och kämpar sin kamp mot fattigdom och snålhet för att få behålla den vackra ABC-boken.

Irja Browallius berättar rättframt och otvunget, men under det knappa, med den isländska sagan besläktade språket, finner man mänsklig värme och humor, en djup förståelse för dessa människors öden och en intensiv inlevelse i deras vardag. Det kan glittra till av humor när hon berättar om någon gammal krutgubbe, men också mörkna i tragik när hon skriver om hur gamla människor glöms när de blivit ensamma och orkeslösa. Med några ord tecknar hon hur skogens regnvåta höstfärger lyser i gult och rött, eller det kalla vinterdiset sänker sig över potatisfälten. Och de enkla vardagsmänniskorna stiger fram i hennes skildring och får en allmänmänsklig storhet.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

”Det var, som om denna känsla, att han velat henne ont, att han verkligen hade gjort henne sådana skamliga förslag, hade ökat hans ondska och hans samvetskval. Det var, som om han sökt tröst och lisa i denna hantering, hanteringen att sprida ut onda rykten, bära dem vidare och förkovra dem.”

Irja Browallius (1901–1968) var författare och lärarinna, känd för sina allmogeromaner om den närkingska landsbygden. Hon debuterade 1934 med novellsamlingen Vid byar och älgstigar och hennes stil präglas av verkningsfull, lugn, objektiv realism och ödesbetonad följdriktighet i händelseutvecklingen. Triangeldramat Två slår den tredje är en psykologisk brottmålsroman och utkom för första gången 1939.

Irja Browallius var en mångsidig författarinna men alldeles speciellt var hon hemmastadd i ett stycke genuin mellansvensk landsbygd nånstans i Närke, som genom hennes märkliga berättarförmåga blivit lika levande för vår inre syn som någon verklig minnesbild. I brännpunkten för denna skildring därifrån ligger gården Blacka, där bonden regerar med hård hand medan hans hustru sitter förlamad på sin kammare. Det är framför allt yngste sonen Elof som känner av bondens tyranni och som får göra hårt dränggöra utan tack eller lön. Men det är gott virke i pojken och han låter sig inte kväsas. När fadern efter ett gräl omkommer genom en olyckshändelse får sonen ta hand om gårdens skötsel i samråd med den ofärdiga modern.

Det blir inget lätt göra och ynglingen ställs inför problem som han ännu är långt ifrån vuxen. Fadern släpper inte greppet om honom ens efter döden och förföljer honom med dunkla samvetsförebråelser, de bortgifta systrarna och deras män falkar kring gården och arvet, det går knappast en dag utan att han måste grubbla sig igenom ett avgörande eller hävda sig med uppbjudande av alla sina unga krafter. Mitt i allt detta vaknar han också till man och trevar sig fram till erotisk mognad i sitt kärleksförhållande till den söta tjänsteflickan på gården.

Denna utvecklingshistoria skildras av Irja Browallius med en enastående säkerhet i karaktärsteckningen. Utan att tillgripa några melodramatiska händelser lyckas hon göra sin berättelse oavbrutet fängslande och in i det sista oviss. De mänskliga gestalterna gör hon omärkligt levande genom att lägga smådrag till smådrag och på samma sätt växer trakten fram och blir verklighet: den lilla gården med dess hus och träd, åkrarna, hagarna, årstidernas växling med fint iakttagna händelser i växternas och djurens värld. Det är en roman med must och tyngd men samtidigt en bok med dofter, ljud och atmosfär, en bok som befäster Irja Browallius rangplats som en av våra säkraste berättare.

I många av sina böcker har Irja Browallius återvänt till ett alldeles bestämt stycke av den svenska landsbygden, en trakt i Mellansverige, där livet och människorna förblivit tämligen oberörda av den moderna utvecklingen. Hon har kommit dessa människor sällsynt nära och därigenom kunnat skapa några av svensk litteraturs sannaste och djupast gående bygdeskildringar.

Ut ur lustgården för oss åter till denna närkeska landsända och denna gång är själva trakten huvudpersonen. 1940- och 50-talet är en tid som utmärks av utvandringen till städerna, svårigheterna med arbetskraft, de små gårdarnas hopplösa konkurrens med de industriellt drivna storgodsen, åkerbrukets alltmera minskade lönsamhet med påföljd att de med blod, svett och tårar av fäderna brutna tegarna slutligen måste förvandlas till skogsplanteringar. En tid då gamla slingriga vägar ersätts av betongstråk, bilbanor läggs ner skolor dras in. En tid då människorna långsamt förändras jämsides med sin livsform i bilismens, radions och televisionens tecken.

Några stretar emot utvecklingen, andra låter sig villigt brytas ur den gamla gemenskapen. De äldre sitter där de sitter, tills allt rasar samman kring dem. Men bland de unga märks konflikten tydligare och ger upphov till mänskliga dramer. Endast med fanatisk arbetsamhet slår sig Joel igenom svårigheterna och blir storbonde. Evert dras till staden, men den vackre, erotiskt äventyrlige Paul stannar hos den dråpligt skildrade farsgubben. Barnvaktardottern Lilly lockas till utbrytning av sin mystiske äldre beundrare från staden, men den i ett religiöst hem strängt hållna Edit blir kvar och vinner småningom sin Joel och slutligen också hans kärlek. Ödena tvinnas i varandra och man följer dem med aldrig sviktande intresse.

Med små medel och utan alla åthärvor har Irja Browallius skapat ett stort romankonstverk, som i allt bär sanningens prägel och som griper genom sin förståelse, sin varma, osentimentala medkänsla.

Trots att Irja Browallius var infödd stockholmska debuterade hon 1934 med en samling folklivsberättelser från Närke. På ett för en stadsbo enastående sätt har hon kunnat sätta sig in i svenskt folkliv. Hon har levt med sina närkingar i helg och söcken och sett på dem med humor och förståelse, men också med en genomträngande blick som blottat deras mest karaktäristiska sidor. Resultatet har blivit en rad berättelser som på ett ypperligt sätt återger folkligt liv och tänkesätt – särskilt oemotståndliga är hennes lysande barnberättelser.

Den här titeln är en del av vår satsning för att lyfta fram kvinnliga författarskap ur Bonnierförlagens arkiv – från Fredrika Bremer till Sara Stridsberg. Läs mer om projektet och hitta nya feministiska favoritböcker på vår Facebook-sida ”Utmärkt urval, kvinnliga författarskap”.

Trots att Birgit – lilla Sippa – bara är fem år, har hon redan lärt känna flera olika fosterhem innan hon sluts i Sarhilds varma, moderliga famn. Men Sarhild är slarvig, hennes man dricker och kanske stjäl han också – byskvallret har inte mycket gott att säga om folket i stugan uppe i skogen. Att lilla Sippa är lycklig, värmd av Sarhilds givmilda kärlek, trygg i hennes glada, fantasirika värld, betyder ingenting den dag, då det onda skvallret nått sitt mål och Sippa skall skiljas från sin älskade fostermor. Att ett barns trygghet krossas obarmhärtigt av den ordentliga beskäftigheten uppfattas inte som en tragedi utan som rättvisans gång av de kloka i byn.

Berättelsen om den lilla Sippa är ett av Irja Browallius starkaste, mognaste verk. Med fina, enkla medel målar hon bilden av Sippa och hennes värld, engagerar läsaren fullkomligt i detta flicköde. Länge fortsätter de att leva i läsarens minne: den brådmogna flickungen, Sarhild, den glada och oskuldsfulla, som till slut inte orkar slå vakt om sin skyddsling, Sivan, Sippas tveksamma mor, och alla de skarpt etsade representanterna för klokskap och beskäftighet, som bidrar att fullborda tragedin.