Jag faller som humöret vid ett snöras på Valborg

Den korta versionen lyder: mästerlig essäkonst. Den långa skulle utgöra en smärre Dostojevskilj-roman. Och däremellan? Det är tillbakablickar på livet och praktiska spörsmål om det som komma skall. Därpå dofter av vintermorgnar, smulor av solsken och konsten att uppfostra för en kärlek till livet. Läsningen skymtar av skrivandets nödvändigheter och människans lott men har även plats för tystandens märkligaste laster och en tröstlös melankoli a.k.a. England. Det finns ett han och jag på samma sätt som läsaren blir du och tillsammans med författaren utgör vi. En berättarröst från då omfamnar här i nuet. Varje ord är en tråd som bildar en väv mot vilken författarens liv målas upp. Och mot den fonden slås varje fragment av visdom mot mig som gnistor. Klarheten når mig som trasiga skor en blöt vinter. Tankarna och tidlösheten stannar likt en persiljekvist mellan tänderna. Och att sluta läsa är inte ett valbart alternativ. Här är en bok som berättar om moral, politik och mänsklighet mot en vardagsfond med brus, lidandets grus och brådskans rus. Stort skiljs från smått, viktig från oväsentligt och vardagsrealism från verklighetsflykt. Enkelheten bländar, den eleganta pennan förbryllar och den anspråkslösa tonen berör. Författaren skriver mästerligt om längtan efter kärlek och törsten efter pennan. "Kärleken till livet alstrar kärleken till livet." Ja, Ginzburg om du bara visste den stora kärlek som bor denna Små dygder. Då skulle också du falla som humöret vid ett snöras på Valborg.

Carolinesbokhylla