Liken vi begravde

AvLina Wolff

Inbunden, Svenska, 2025

269 kr

. Fri frakt över 249 kr.

Fler format och utgåvor

Storpocket

159 kr

E-bok

79 kr

Ljudbok

149 kr

Beskrivning

TILLDELAD AUGUSTPRISET 2025 – ÅRETS SVENSKA SKÖNLITTERÄRA BOK

"Liken vi begravde" är berättelsen om systrarna Jolly och Peggy, som växer upp som fosterbarn i en by i mörkaste Skåne. Det är en plats som tar fram det bästa och sämsta inom människan, fylld av legender och sanningar, lika levande som olycksalig. Peggy drömmer sig snart bort, till böckerna och lärdomen i Lund, medan det faller på Jollys lott att förstå och förklara uppväxtens alla kontraster: författarinnan som går igen, våldet som tycks växa ur marken och fosterfamiljens roll i det lilla samhället. För att inte tala om de otaliga morden och den skam som är behäftad med att växa upp på en fördömd plats. Resultatet är en hårresande roman om mod och hopp, om det närapå obesudlade ljus som kan växa ut ur mörkret.

Lina Wolff debuterade 2009 med novellsamlingen Många människor dör som du. Hon slog igenom 2016 med romanen De polyglotta älskarna, som belönades med Svenska Dagbladets litteraturpris och Augustpriset. Lina Wolff är också verksam som översättare.

"En roman att hänföras, förbluffas och skrämmas av." SvD

"Den är kort och gott fantastisk" UNT

"…en episodisk, dråpligt irrande kriminalhistoria med spår av såväl Roberto Bolaños '2666' som Kerstin Ekmans 'Grand final i skojarbranschen' [---] Själv gläder jag mig särskilt åt hur Wolff lyckas skapa sådan rörelse i prosan. Den går så snabbt, så lätt! Hur gör hon?" DN

"med ”Liken vi begravde” har Lina Wolff återigen skrivit en övertygande roman." GP

”Liken vi begravde” är […] riktig litteratur. Det vill säga en text där läsaren får genomleva förbjudna tankar, där genuint moraliska frågor får förbli levande. Den är mörk som svartsoppa och idyllisk. Vacker och perverterad. Mest imponerande av allt är att ”Liken vi begravde” till sist också måste läsas som en lovsång till Hörby." Sydsvenskan

Produktinformation

Utgivningsdatum:2025-08-13
Mått:180 x 30 x 130 mm
Vikt:385 g
Format:Inbunden
Språk:Svenska
Antal sidor:287
Förlag:Albert Bonniers Förlag
Medarbetare:Lotta Kühlhorn
ISBN:9789100191566

Utforska kategorier

Moderna och samtida romaner inom Skönlitteratur

Betyg & recensioner

3.9/5

2/5
Begrav hela boken.
Ville bara att den skulle ta slut så jag fick börja på någon bättre bok. Den gav mig ingenting alls. Kändes bara konstig.
Birgitta E
19 mars 2026
4/5
Morbid humor
Trots alla hemskheter i denna bok så går det att läsa den utan att sjunka ner i helvetets tunnlar. den är kul!
Karin C
19 mars 2026
5/5
Bladvändare
Mycket välskriven och fängslande med en väldigt tilltalande makaber stämning. Lina Wolffs visar sig från sin bästa sida! Rekomenderas varmt.
Daniel P
09 mars 2026
3/5
En läsupplevelse
Ena stunden skrattar jag högt, i nästa blir jag obehagligt berörd och vill nästan inte fortsätta läsa. En läsupplevelse helt klart. Ska passa mig för vissa delar av Skåne...
Sussi
16 januari 2026
2/5
Svag och tillrättalagd bok
Nej, om det här är det bästa som skrivits under året står det illa till med litteraturen i Sverige. Wolff har visserligen ett mustigt språk och även om det är rätt mycket av mörk saga över det hela och funkar rätt bra i början så känns det aldrig riktigt angeläget. I alla fall inte för mig. Karaktärerna i boken är stereotypt gestaltade och ingen av dem känns riktigt intressant eller levande. Det är pedofiler, Hillbillys och lömske män i varje buske i obygden, gäsp! ... Ja, mest sagofigurer som spretar åt alla håll. Även om människor överlag är motstridiga så blir det här allt för mycket som om de är klippta i papp med horn i pannan och svart rosett i håret. Visserligen har jag inte läst någon annan riktigt bra svensk bok som kommit ut i år. Men nog måste det finnas något bättre än det här. Det känns som om Wolff vill skriva av sig sin skräck för mörkret - och störda mäns våld i synnerhet - och tar i för drottning och fosterland. Men skjuter högt över målet ... Nej, det är ett fattigdomsbevis att en så här tillyxad och onyanserad roman kan utses till Sveriges bästa av branschen. Ytterligare ett tecken på att vi inte har någon författare av internationell klass landet just nu. De som är bra och har kapacitet pillar allt för mycket sin egen navel eller har Knausgårdkomplex och tror att varje rörelse i tekoppen de skriver fram är så oerhööööört intressant.
TM N
10 december 2025
3/5
Ålahuvud
Det är något djupt tillfredsställande med att läsa Wolff igen. Hon känns alltid lite som en gammal vän när man följer hennes prosa med giriga ögon. Liken vi begravde tar oss till en liten svensk by utanför Lund, till systrarna Jolly och Peggy, två speglingar av varandra, lika delar ljus och mörker. Deras värld är liten, men Wolff gör den oändlig och skildrar två spår av levnadsöden. Wolff är som bäst när hon rör sig nära mörkret, något som jag saknade under "promenader i natten", och här gör hon det med en ton som både förför och förskräcker. Wolff skriver fram våldet och hämnd med en nästan övertygande röst, som om hon vill att vi ska förstå varför blod ibland känns mer rättvist än nåd. Det är en sorts moralisk dimma där läsaren själv blir medskyldig. Jag gillar det där. Att hon övertygande argumenterar för det oförsvarliga. Att hon litar på att vi håller ut, även när det känns obekvämt. För visst trollas man bort från lagtexterna, från det där rätta. Man följer sina egna impulser och tänker: jo, kanske förtjänade det där jävla ålahuvudet det ändå. Men visst skaver det. Wolff styr allting så skickligt, nästan för skickligt. Språket, rytmen, förflyttningarna, allt sitter där. Wolff har alltid full kontroll över mörkret och det är både imponerande och lite hämmande. Slutet blir för snyggt, för prydligt ihopsytt efter en så frustande stark start. Jag hade inte förväntat mig att bli omkullkastad, men kanske hoppats på att åtminstone lite mer än att tappa balansen en stund. Det är en riktigt bra roman, på alla plan, men också just. bara. det. En god historia. En sådan man snart kommer att glömma, trots att munnen fortfarande bär sötman av hur rättvisan faktiskt fick sitt. Wolff argumenterar så väl för våldet att man nästan vill tacka henne, men det är en seger utan konsekvenser. Hon ritar upp en karta för en rättfärdig hämnd, men låter oss stå kvar på trygg mark, som om vinsten är delad. Och kanske är det där romanens verkliga bedrägeri ligger, i att den låter oss känna oss rena när vi borde känna oss skyldiga. Ändå ler jag. För när Wolff använder sin penna som kompass mot mörkret känns det fortfarande som att någon guidar oss genom en avlägsen sanning vi inte riktigt vågar se.
Hjortronhyllan
04 november 2025