I juni 1761 kunde man om vädret tillät det iaktta Venus passera framför solen, som en svart plump mot den ljusa skivan, vilket sker två gånger med några års mellanrum vart hundrade år. De dåtida astronomernas observationer av det sällsynta fenomenet bidrog till att utveckla bl a lantmäterikonsten. Venuspassagen bildar utgångspunkten för Thomas Pynchons nya roman i 1700-talsdräkt, Mason & Dixon (1997), som berättar den vidlyftiga men sanna historien om hur två britter, astronomen Charles Mason och lantmätaren Jeremiah Dixon, med stjärnornas hjälp drog den spikraka gränsen mellan de amerikanska staterna Pennsylvania och Maryland. Genom skogar, över vatten och berg får vi följa denna expedition med svenska skogshuggare i spetsen som banade väg för vetenskapssamhället, vars framfart gick ut över den indianska ursprungsbefolkningen och förutsatte importerade svarta slavar. Den sköna nya värld som Mason och Dixon mäter upp tar vid där den gamla europeiska slutade, just vid den förutvarande svenska kolonin vid Delawareflodens fjordlika mynning, vecklar sedan ut sig över en kontinent, varifrån den så småningom, som en kolonialistisk trestegsraket, kommer att lyfta mot rymden. Denna parabel om upplysningens mörka sidor flödar över som en Pandoras ask: med en hamparökande blivande president, konspirerande jesuiter, geniala kockar, mekaniska ankor och allsköns gengångare; dessutom bjuder Mason & Dixon på några ännu oförbrukade platser, som de försvunna 11 dagarna från kalenderskiftet 1562, eller den ouppmätta och okarterade Delaware-triangeln, som i stil med bokomslagets ö-liknande &-tecken påminner om att det alltid finns något att tillägga & som ett extra tecken i alfabetet, bonustecknet, tegelstensromanens kännemärke, läsandets paradisö.
