Vi ses igen i nästa dröm

Frank Larson, en svensk universitetslärare som bott och verkat i USA större delen av sitt liv, besöker det gamla landet för att delta i ett akademiskt symposium i sin ungdoms studentstad.

Morgonen efter sin ankomst, trött och jetlaggad efter den långa resan, beger han sig till konferenslokalen, där han ska hålla ett av de inledande anförandena. Salen är välfylld, men ingen av de kolleger han väntat sig är närvarande; i talarstolen står en ung man som börjar föreläsa i ett helt annat ämne för sitt auditorium av slipsförsedda studenter.

Frank går förvirrad därifrån och misstänker att han råkat ut för någon sorts stroke när han inte kan återfinna sitt hotell, bara en obebyggd gårdsplan finns på platsen. Strövtåg genom staden bekräftar att något har hänt som berövat honom hans hem i tiden; han har tappat bort sin epok. Han bestämmer sig för att på försök acceptera förflyttningen till vad som visar sig vara hösten 1924, avstår från att söka läkare av rädsla för att bli omhändertagen som rubbad. Mobil och kreditkort, pass och pengar är värdelösa, bagaget försvunnet med hotellet. Allt han har är sina gångkläder, en klocka och en portfölj med manuskriptet till ett föredrag som han skulle ha hållit nittio år senare, dessutom några ringar och manschettknappar som han omedelbart pantsätter. För pengarna köper han en ny resväska, lite kläder och en biljett till Romexpressen.

Fortsättningen blir en serie överraskningar som smyger sig på läsaren, och färden går bland annat till en arkeologisk utgrävning i Spanien, där jagberättaren också bedriver en inre arkeologi och inspirerad av två kvinnor, den ena mytisk och den andra verklig, stiger ner i sitt personliga ursprung, början före början till sin existens.

Carl-Henning Wijkmark återkommer med Vi ses igen i nästa dröm med sin första roman sedan Augustpriset 2007.