Lena Einhorns djärva bok Vad hände på vägen till Damaskus? från 2006 blev en stor försäljningsframgång och dess slutsatser väcker fortfarande internationellt intresse. I boken jämförde hon Nya testamentets berättelser om Jesus och hans lärjungar med romerska och judiska historikers texter från samma tid en undersökning som tidigare ansetts fruktlös. Men Einhorn kom till den överraskande, och väl underbyggda, slutsatsen att Nya testamentet är skrivet i två lager, där det övre, uppenbara, är till synes ohistoriskt, men det undre, delvis skylda, nära följer de historiska källorna. Hon drog slutsatsen att författarna brottats med två motstridiga agendor: att presentera en oförvitlig religiös kanon, och att samtidigt berätta den sanna historien.

Nu riktar hon samma nyfikna men kritiska blick mot Gamla testamentet, och framför allt mot Moseböckerna. Dessa utspelar sig i stor utsträckning i Egypten, en av forntidens stora civilisationer. I den bibliska texten får vi läsa om egyptiska faraoner och stora arméer, landsomfattande farsoter och massiva folkförflyttningar. Det ser ut som dokumenterad historia. Men stämmer det verkligen?

Varför finns då inte ett enda stödjande vittnesbörd under de första mer än tusen år som Bibeln skildrar? Varför finns inte någon enda egyptisk inskription, eller papyrustext, eller gravskrift som bekräftar att israeliten Josef eller någon israelit över huvud taget någonsin styrde över Egypten, eller ens levde där? Varför syns ingen Mose, eller Aron eller Josua? Inte ens någon kung Saul, eller kung David, eller kung Salomo?

Kan förklaringen vara att Gamla testamentets författare brottades med samma oförenliga mål som styrde dem som skrev Nya testamentet? Kan förklaringen vara att vi även i detta fall måste leta efter de historiska spåren under berättelsens yta?

Med obönhörlig forskarnit och öppet sinne har Lena Einhorn bestämt sig för att undersöka saken och det hon upptäcker och blottlägger är häpnadsväckande.

Lena Einhorns djärva bok Vad hände på vägen till Damaskus? från 2006 blev en stor försäljningsframgång och dess slutsatser väcker fortfarande internationellt intresse. I boken jämförde hon Nya testamentets berättelser om Jesus och hans lärjungar med romerska och judiska historikers texter från samma tid en undersökning som tidigare ansetts fruktlös. Men Einhorn kom till den överraskande, och väl underbyggda, slutsatsen att Nya testamentet är skrivet i två lager, där det övre, uppenbara, är till synes ohistoriskt, men det undre, delvis skylda, nära följer de historiska källorna. Hon drog slutsatsen att författarna brottats med två motstridiga agendor: att presentera en oförvitlig religiös kanon, och att samtidigt berätta den sanna historien.

Nu riktar hon samma nyfikna men kritiska blick mot Gamla testamentet, och framför allt mot Moseböckerna. Dessa utspelar sig i stor utsträckning i Egypten, en av forntidens stora civilisationer. I den bibliska texten får vi läsa om egyptiska faraoner och stora arméer, landsomfattande farsoter och massiva folkförflyttningar. Det ser ut som dokumenterad historia. Men stämmer det verkligen?

Varför finns då inte ett enda stödjande vittnesbörd under de första mer än tusen år som Bibeln skildrar? Varför finns inte någon enda egyptisk inskription, eller papyrustext, eller gravskrift som bekräftar att israeliten Josef eller någon israelit över huvud taget någonsin styrde över Egypten, eller ens levde där? Varför syns ingen Mose, eller Aron eller Josua? Inte ens någon kung Saul, eller kung David, eller kung Salomo?

Kan förklaringen vara att Gamla testamentets författare brottades med samma oförenliga mål som styrde dem som skrev Nya testamentet? Kan förklaringen vara att vi även i detta fall måste leta efter de historiska spåren under berättelsens yta?

Med obönhörlig forskarnit och öppet sinne har Lena Einhorn bestämt sig för att undersöka saken och det hon upptäcker och blottlägger är häpnadsväckande.

Lena Einhorns djärva bok Vad hände på vägen till Damaskus? från 2006 blev en stor försäljningsframgång och dess slutsatser väcker fortfarande internationellt intresse. I boken jämförde hon Nya testamentets berättelser om Jesus och hans lärjungar med romerska och judiska historikers texter från samma tid en undersökning som tidigare ansetts fruktlös. Men Einhorn kom till den överraskande, och väl underbyggda, slutsatsen att Nya testamentet är skrivet i två lager, där det övre, uppenbara, är till synes ohistoriskt, men det undre, delvis skylda, nära följer de historiska källorna. Hon drog slutsatsen att författarna brottats med två motstridiga agendor: att presentera en oförvitlig religiös kanon, och att samtidigt berätta den sanna historien.

Nu riktar hon samma nyfikna men kritiska blick mot Gamla testamentet, och framför allt mot Moseböckerna. Dessa utspelar sig i stor utsträckning i Egypten, en av forntidens stora civilisationer. I den bibliska texten får vi läsa om egyptiska faraoner och stora arméer, landsomfattande farsoter och massiva folkförflyttningar. Det ser ut som dokumenterad historia. Men stämmer det verkligen?

Varför finns då inte ett enda stödjande vittnesbörd under de första mer än tusen år som Bibeln skildrar? Varför finns inte någon enda egyptisk inskription, eller papyrustext, eller gravskrift som bekräftar att israeliten Josef eller någon israelit över huvud taget någonsin styrde över Egypten, eller ens levde där? Varför syns ingen Mose, eller Aron eller Josua? Inte ens någon kung Saul, eller kung David, eller kung Salomo?

Kan förklaringen vara att Gamla testamentets författare brottades med samma oförenliga mål som styrde dem som skrev Nya testamentet? Kan förklaringen vara att vi även i detta fall måste leta efter de historiska spåren under berättelsens yta?

Med obönhörlig forskarnit och öppet sinne har Lena Einhorn bestämt sig för att undersöka saken och det hon upptäcker och blottlägger är häpnadsväckande.