Lena Einhorn – författare

År 1990 kom den trettioåttaårige Vladimir Putin, en sovjetisk spion på mellannivå, tillbaka till sin hemstad Leningrad från en utlandspostering i Östtyskland. Hans drömmar var krossade, hans karriär ödelagd. Östtyskland fanns inte längre, Sovjetunionen var på väg att upplösas.

Tio år senare var han president i en av världens stormakter.

Lena Einhorns dokumentära berättelse Kameleont följer den osannolika historien om hur en till synes anspråkslös och färglös pärmbärare navigerar – och av omgivningen lotsas fram – genom det söndertrasade post-sovjetiska samhällets förrädiska vatten mot den absolut högsta makten.

Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om slughet och naivitet, om lömskhet och anpasslighet, om målmedvetenhet och enfald. Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om Vladimir Putin som om dem som bar honom på sina axlar.

Lena Einhorns djärva bok Vad hände på vägen till Damaskus? från 2006 blev en stor försäljningsframgång och dess slutsatser väcker fortfarande internationellt intresse. I boken jämförde hon Nya testamentets berättelser om Jesus och hans lärjungar med romerska och judiska historikers texter från samma tid en undersökning som tidigare ansetts fruktlös. Men Einhorn kom till den överraskande, och väl underbyggda, slutsatsen att Nya testamentet är skrivet i två lager, där det övre, uppenbara, är till synes ohistoriskt, men det undre, delvis skylda, nära följer de historiska källorna. Hon drog slutsatsen att författarna brottats med två motstridiga agendor: att presentera en oförvitlig religiös kanon, och att samtidigt berätta den sanna historien.Nu riktar hon samma nyfikna men kritiska blick mot Gamla testamentet, och framför allt mot Moseböckerna. Dessa utspelar sig i stor utsträckning i Egypten, en av forntidens stora civilisationer. I den bibliska texten får vi läsa om egyptiska faraoner och stora arméer, landsomfattande farsoter och massiva folkförflyttningar. Det ser ut som dokumenterad historia. Men stämmer det verkligen?Varför finns då inte ett enda stödjande vittnesbörd under de första mer än tusen år som Bibeln skildrar? Varför finns inte någon enda egyptisk inskription, eller papyrustext, eller gravskrift som bekräftar att israeliten Josef eller någon israelit över huvud taget någonsin styrde över Egypten, eller ens levde där? Varför syns ingen Mose, eller Aron eller Josua? Inte ens någon kung Saul, eller kung David, eller kung Salomo?Kan förklaringen vara att Gamla testamentets författare brottades med samma oförenliga mål som styrde dem som skrev Nya testamentet? Kan förklaringen vara att vi även i detta fall måste leta efter de historiska spåren under berättelsens yta?Med obönhörlig forskarnit och öppet sinne har Lena Einhorn bestämt sig för att undersöka saken och det hon upptäcker och blottlägger är häpnadsväckande.

Mästerlig historisk roman

Kulturnytt i P1

en storslagen dokumentärroman

Expressen

Lena Einhorns nya bok en stark Augustpriskandidat /…/ en mångbottnad historia, den kan läsas ur olika vinklar, hon skriver en berättelse som är upprörande, sorglig, feministisk, historisk – helt enkelt storslagen

Dala-Demokraten

Han drömde om att bli den störste vetenskapsmannen i världen. Hon hoppades att tidens snabba omvälvningar skulle göra det möjligt även för en kvinna att nå en erlängtad framgång. De levde ändå i den mest löftesrika av tidsåldrar, i den mest lyckosamma av nationer.

Allt skulle ha varit perfekt. Om det inte vore för att den mest löftesrika av tidsåldrar och den mest lyckosamma av nationer var en bomb som väntade på att brisera.Det är det nya ärorika kejsardömet Tyskland. Vem kan ana att ett världskrig står för dörren?

Lena Einhorn har i Geniet från Breslau skrivit en gripande roman om den dramatiska kärlekshistorien mellan nobelpristagaren Fritz Haber och hans älskade, Clara Immerwahr.

Einhorns roman är en storslagen dokumentärroman, berättad med fiktionens narrativ. Hennes känsla för dramaturgi är känd sedan hennes tidigare böcker, och de över 500 sidorna är oupphörligt engagerande.

Expressen

Det är just i brytpunkterna mellan tidsålderns framstegsoptimism och vagt oroliga underströmmar som Einhorns episka verk - vetenskapsroman, rundmålning av en tidsepok, kärlekshistoria med fatala följder - växer fram och tar form.

Svenska Dagbladet

Hon har en egen röst och en förmåga att skapa känslomässig trovärdighet åt historiska gestalter

Jönköpings-Posten 

"Den här berättelsen, om man kan kalla den en sådan, har funnits inom mig i många år, närmare bestämt tjugofem år." Så börjar Lena Einhorn sin bok om den historiske Jesus. Det som från början var en lös hypotes skulle förvandlas till en mycket spännande upptäcktsfärd.En märklig omständighet är att trots att Jesus gav upphov till en av världens största religioner, och att han i högsta grad levde i historisk tid och i ett geografiskt område som då var ockuperat av ett av världshistoriens mäktigaste imperier, romarriket, så har man haft mycket svårt att återfinna honom i historiska källor. Slutsatsen har därför ofta varit att Jesus aldrig existerat.Men vad Einhorn upptäcker under resans gång är att en medveten tidsförskjutning tycks ha ägt rum vid skrivandet av Nya testamentet. Och när man uppdagar den nyckeln, när man justerar denna förskjutning, så framträder plötsligt berättelsen om Jesus från Nasaret i historikernas skrifter! Det är inte exakt samma berättelse - och i åtminstone ett avseende leder den till förbluffande slutsatser - men den är så pass lik att det är svårt att tro att det inte handlar om samma person.

Världen och mänskligheten förändras. Härskare kommer och går. Stenarna står alltjämt kvar.

I det gamla Roms hjärta, på toppen av Via Sacra - ”Den heliga vägen” - står en uråldrig triumfbåge, med mystiska reliefer från ett segertåg. Under medeltiden kallades den De sju lampornas båge, på grund av den sjuarmade ljusstake som syns bland relieferna. Idag kallas den Titusbågen, efter den romerska kejsare som minnesmärket hyllar.

I tvåtusen år har detta valv stått här, i Roms hjärta. Ibland i förnäm avskildhet, ibland fastnitat vid ett torn, eller ett kloster, ibland som en ruin där minsta vindpust skulle kunnat få den att falla. Men av någon outgrundlig anledning har bågen i sista stund alltid räddats. Kanske är det för att dess bilder är som en tidsresa in i vårt förgångna.

I Lena Einhorns nya historiska roman Titusbågen får vi möta Simon bar Giora och Josef ben Matitiahu, de romerska kejsarna Vespasianus och Titus, den judiska prinsessan Berenike, den svenska drottningen Kristina, poeten Dante, diktatorn Mussolini - och många andra i historiens periferi eller i händelsernas centrum. Gemensamt för dem alla är hur deras liv formats i Titusbågens absoluta närhet.

"Mamma, jag är inte skapad för ett stilla hem med frid och rosendoft. Jag behöver strid för att bli lycklig."Ett år efter sitt första möte med August Strindberg bryter friherrinnan Siri Wrangel radikalt med sin tids konventioner och lämnar man och barn för att leva med den unge begåvade författaren. Tillsammans vill Siri och August forma ett liv byggt på jämbördighet och respekt för varandras önskningar, och hon välkomnas i hans konstnärskretsar. Hennes dröm om att bli aktris går mot alla odds i uppfyllelse och hon lyckas få anställning på Dramatiska Teatern, samtidigt som Augusts litterära stjärna stiger. Men livet i äktenskapet ska snart börja ta sig vägar hon aldrig kunnat förutse.

Hanna har just påbörjat sin andra utbildning på kort tid. Studierna på Konstfack har hon abrupt avbrutit. Nu går hon sen två veckor tillbaka på Författarskolan.

Det är måndag morgon, och eleverna ska för första gången få träffa Pål Berger, berömd författare och egensinnig pedagog.

Har ni, frågar han, lust att göra ett gemensamt projekt? Han halar upp sju pyttesmå gula lappar, som han håller framför sig som en solfjäder.

Det visar sig att de sju lapparna är annonser, mer än åtta år gamla och från Gula Tidningen. Och de är märkliga. Samtliga är undertecknade av ›Madeleine F.‹, som erbjuder sina tjänster som städhjälp, språklärare, konstnär, konsertmusiker, balettinstruktör och civilingenjör. Nu ska de skriva fram den här personen på sitt eget sätt. Men för Hanna blir det en personlig fråga. Hon måste ta reda på vem kvinnan är.

"Madeleine F." är en roman om sökande. Efter en mystisk, mångbegåvad person, som är som uppslukad av jorden. Efter lösningen på en gåta, som tycks liksom utlagd för att gäcka. Och slutligen om sökandet efter inspiration och identitet.

Lena Einhorn är filmare och författare, och har givit ut åtta böcker, både romaner och sakprosa. Hennes senaste bok på svenska är "Blekingegatan 32" (2013), en roman om Greta Garbo. Hennes berättelse "Ninas resa", om modern Nina, som var bland de sista som lämnade Warszawas getto levande, blev både bok och film, och belönades med både Augustpriset och två Guldbaggar.

Lena Einhorn kan konsten att fånga in läsaren genom att lägga den där första pusselbiten så skickligt att man bara måste läsa vidare för att se hur det går … Madeleine F:s öde lämnar Hanna ingen ro, och inte läsaren heller: Vem är hon, eller var hon? Är hon lycklig? Lever hon eller är hon död? ...  ’Madeleine F.’ är både en spännande och djupt allvarlig historia om ett särpräglat liv och öde.

Mia Gerdin, Kulturnytt, Sveriges Radio

djupt intressant: [’Madeleine F.’] handlar om människans skörhet och om sorgen över alla möjligheter i livet som rinner mellan fingrarna som vatten

Lotta Olsson, Dagens Nyheter

Einhorn, som ju också är filmskapare, har en utsökt känsla för spänning och dramaturgi. Det är svårt att lägga boken ifrån sig. Precis som hos Maria Gripe finns här ett mysterium som driver läsandet ständigt framåt. Vem är egentligen denna Agnes Cecilia, denna Madeleine F? Det är välskrivet och oerhört spännande.

John Sjögren, Svenska Dagbladet

Med en stark känsla för rytm och luckor varvar Einhorn Hannas vardag med en ryskungersk tjejs tillvaro i samma stad, decennier tidigare. … ’Madeleine F.’ är en stämningsfull och välskriven historia om sökandet efter inspiration och identitet. Delarna kommunicerar oavbrutet, fördjupar varandra och gör boken svår att släppa.

Jonna Fries, Tidningen Vi

För den som vill läsa boken ska inte för mycket avslöjas, den är verkligen mycket läsvärd.

Björn Gunnarsson, Hallandsposten m.fl.

'Madeleine F’ är byggd som en gåta, där pusselbitarna läggs en efter en tills hela bilden blir synlig. Jag blir gripen av Hannas sökande

Filippa Pierrou, Arbetarbladet

[’Madeleine F.’] är skriven med en stilistisk bravur som förmår att förmedla de mest svårfångade av känslor.

Crister Enander, Dalarnas Tidningar

Detta är berättelsen om Siri von Essens liv före, under och efter äktenskapet med August Strindberg. Siri är en modig kvinna som vågar bryta radikalt med sin tids konventioner - men som till slut ändå hamnar i en ny, och helt oväntad, krigszon. Hemmet är vackert, vänkretsen stor och spirituell, maken den finaste som går att föreställa sig, och dottern en ljuvlig liten varelse. Hur kan man då inte vara tillfreds? "Mamma, jag är inte skapad för ett stilla hem med frid och rosendoft! Jag behöver strid för att bli lycklig!" Så förklarar friherrinnan Siri Wrangel, ett år efter mötet med författaren August Strindberg, för sin förkrossade mor sitt plötsliga uppbrott från man och barn och allt vad konventioner heter. Siri vill bli aktris, det har alltid varit hennes brinnande önskan, ända sedan hon var ett litet barn som tillsammans med sina väninnor gjorde små uppträdanden i Tapetsalen på gården Jackarby, i Finland. Men en friherrinna, till råga på allt gift med en kapten i gardet, kan förstås under inga omständigheter stå på en scen. Siri lämnar verkligen allt för att gå in i ett nytt äktenskap, och ett helt nytt liv. Hon välkomnas i Augusts konstnärskretsar och lyckas skaffa sig en skådespelarkarriär med debut och anställning på nationalscenen Dramaten. Men moderns bifall får hon aldrig. Och vad beträffar "strid" ska Siri snart få mer än hon rimligtvis kan ha önskat sig. Lena Einhorn skildrar en stark och livsbejakande kvinna som vågar bryta mot sin tids, och framför allt sin omgivnings, sociala regler. Men äktenskapet med Strindberg ska till slut komma att bli hennes olycka. I romanen löper två parallella tidsplan, ett som skildrar nyförälskelsen och ett med utgångspunkt i den uppslitande skilsmässan från Strindberg, där väninnan Marie David spelar en viktig roll. Dessa två spår vrider sig mot och runt varandra till den avgörande punkt där allt går samman och slits sönder på samma gång.

"Jag trodde jag kunde Greta Garbo." Så inleder Lena Einhorn efterordet till sin roman Blekingegatan 32. Einhorn gjorde redan i slutet av 90-talet en tevedokumentär om Garbo, och hade då haft anledning att tillbringa många timmar med den ganska otillgängliga, självupptagna och oftast olyckliga kvinna som en gång var världens största filmstjärna.Men så fick hon 2005 läsa de trettiotre breven från Greta Garbo till Mimi Pollak. De skrevs från början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till långt efter det att Greta avslutat sin karriär. Mimi lär ha burit dessa brev i sin handväska hela livet.Och plötsligt steg en helt annan Greta fram: en Greta som en gång hade haft andra livsval, som upplevde att hon hade nått sina drömmars mål när plötsligt den världsberömd regissören Mauritz Stiller trädde fram och förklarade för henne att hon kunde nå längre än så. Mycket, mycket längre ...Romanen Blekingegatan 32 börjar i ett fattigt hem på Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far och har fått arbete på varuhuset PUB, men längtar bara bort, till ett annat liv. Som sjuttonåring lyckas hon komma in på Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. Vi får följa henne under denna tid, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. En tid av välbefinnande, kamratskap och, för första gången i Gretas unga liv, en känsla av tillhörighet. En tid, också, av passionerad kärlek.Men så inträder en total scenförändring i samma stund som mästerregissören Mauritz Stiller gör entré i hennes liv. Han både lägger världen för hennes fötter och rycker samtidigt bort henne från den värld och de människor hon känner och älskar.

"Jag trodde jag kunde Greta Garbo." Så inleder Lena Einhorn efterordet till sin roman Blekingegatan 32. Einhorn gjorde redan i slutet av 90-talet en tevedokumentär om Garbo, och hade då haft anledning att tillbringa många timmar med den ganska otillgängliga, självupptagna och oftast olyckliga kvinna som en gång var världens största filmstjärna.Men så fick hon 2005 läsa de trettiotre breven från Greta Garbo till Mimi Pollak. De skrevs från början av Gretas och Mimis gemensamma tid som studenter vid Dramatens elevskola till långt efter det att Greta avslutat sin karriär. Mimi lär ha burit dessa brev i sin handväska hela livet.Och plötsligt steg en helt annan Greta fram: en Greta som en gång hade haft andra livsval, som upplevde att hon hade nått sina drömmars mål när plötsligt den världsberömd regissören Mauritz Stiller trädde fram och förklarade för henne att hon kunde nå längre än så. Mycket, mycket längre ...Romanen Blekingegatan 32 börjar i ett fattigt hem på Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far och har fått arbete på varuhuset PUB, men längtar bara bort, till ett annat liv. Som sjuttonåring lyckas hon komma in på Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. Vi får följa henne under denna tid, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. En tid av välbefinnande, kamratskap och, för första gången i Gretas unga liv, en känsla av tillhörighet. En tid, också, av passionerad kärlek.Men så inträder en total scenförändring i samma stund som mästerregissören Mauritz Stiller gör entré i hennes liv. Han både lägger världen för hennes fötter och rycker samtidigt bort henne från den värld och de människor hon känner och älskar.

"Statslös, dryg och galen", det var vad engelsmännen kallade den judiske flyktingen Gilel Storch när han mitt under brinnande krig förberedde sig att resa från Stockholm till Berlin för att förhandla med Reichsführer Heinrich Himmler om räddandet av judar.I Stockholm förs ett hittills nästan okänt spel bakom kulisserna som går ut på att försöka rädda de liv som kanske ändå kan räddas ur Hitlers förintelseläger. Förutom Storch, den märklige Felix Kersten, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och spionen Edgar Klaus möter vi många andra aktörer i spelet - såväl nazister som judiska aktivister. En inträngande studie av deras uppdrag väcker många nya frågor.

De lyckades hålla sig kvar i gettot in i det sista, sedan flydde de, rev av sig judestjärnan och "försvann" - under det att tyskarna, efter att ha satt eld på allt utom kyrkan, bombade resterna till grus. Nina, hennes bror Rudek och deras mamma var bland de absolut sista som lämnade Warszawas getto levande.Den vuxna Nina Einhorn ville berätta. Hennes egna ord, märkligt enkla och raka, präglar denna otroliga överlevnadshistoria skriven av hennes dotter Lena. Nina Einhorn kom som flykting till Sverige 1946 och blev en framstående läkare och forskare inom gynekologisk onkologi. Hon gick bort 2002.

En roman om kvinnan som blev Greta Garbo.Det börjar i ett fattigt hem på Södermalm 1920. Greta har nyligen förlorat sin far, och har fått arbete på varuhuset PUB, som hennes mor kallar himmelriket . Men Greta kan inte finna sig till rätta, hon längtar bort. Och hon lyckas som sjuttonåring komma in på Dramatens elevskola, som den yngsta av teaterskolans studenter. Första dagen i skolan möter hon klasskamraten Mimi Pollak.Vi får följa Greta under tiden på Dramaten, som hon senare skulle komma att kalla för sitt livs lyckligaste. Och så, en dag i slutet av första läsåret, gör mästerregissören Mauritz Stiller entré i hennes liv.

I sin nya roman Den tunna isen ger sig Lena Einhorn i kast med sin egen historia och kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft. Det är sommar när en kvinna oväntat kommer simmande mot henne på bryggan. Vad som först liknar ett oskyldigt möte gör ett outplånligt intryck på henne. Och så inleds en förälskelse, och så småningom en kärleksrelation som ska ta henne ut på tunnare is än hon någonsin tidigare vågat beträda.Men vad är hon rädd för, och varför? Parallellt med kärlekshistorien försöker hon utforska sin egen historia, sin egen barndom. Hon trodde hon kunde den. Det gjorde hon inte. Under arbetet med modersporträttet Ninas resa finner hon efterlämnade brev mellan föräldrarna och klotter i gamla böcker som lämnats på vinden. Med hjälp av detta material börjar hon långsamt bena upp inte endast sin mors liv, utan också sitt eget livs mysterium.I Den tunna isen följer vi berättelsen om en kärlek som verkligen visar sig vara på liv och död. Och om en vådlig, berusande färd längst ut i människans känslomässiga universum, och längst in i hennes mest dolda och skyddade skrymslen.

I sin nya roman Den tunna isen ger sig Lena Einhorn i kast med sin egen historia och kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft. Det är sommar när en kvinna oväntat kommer simmande mot henne på bryggan. Vad som först liknar ett oskyldigt möte gör ett outplånligt intryck på henne. Och så inleds en förälskelse, och så småningom en kärleksrelation som ska ta henne ut på tunnare is än hon någonsin tidigare vågat beträda.Men vad är hon rädd för, och varför? Parallellt med kärlekshistorien försöker hon utforska sin egen historia, sin egen barndom. Hon trodde hon kunde den. Det gjorde hon inte. Under arbetet med modersporträttet Ninas resa finner hon efterlämnade brev mellan föräldrarna och klotter i gamla böcker som lämnats på vinden. Med hjälp av detta material börjar hon långsamt bena upp inte endast sin mors liv, utan också sitt eget livs mysterium.I Den tunna isen följer vi berättelsen om en kärlek som verkligen visar sig vara på liv och död. Och om en vådlig, berusande färd längst ut i människans känslomässiga universum, och längst in i hennes mest dolda och skyddade skrymslen.

Lena Einhorns djärva bok Vad hände på vägen till Damaskus? från 2006 blev en stor försäljningsframgång och dess slutsatser väcker fortfarande internationellt intresse. I boken jämförde hon Nya testamentets berättelser om Jesus och hans lärjungar med romerska och judiska historikers texter från samma tid en undersökning som tidigare ansetts fruktlös. Men Einhorn kom till den överraskande, och väl underbyggda, slutsatsen att Nya testamentet är skrivet i två lager, där det övre, uppenbara, är till synes ohistoriskt, men det undre, delvis skylda, nära följer de historiska källorna. Hon drog slutsatsen att författarna brottats med två motstridiga agendor: att presentera en oförvitlig religiös kanon, och att samtidigt berätta den sanna historien.Nu riktar hon samma nyfikna men kritiska blick mot Gamla testamentet, och framför allt mot Moseböckerna. Dessa utspelar sig i stor utsträckning i Egypten, en av forntidens stora civilisationer. I den bibliska texten får vi läsa om egyptiska faraoner och stora arméer, landsomfattande farsoter och massiva folkförflyttningar. Det ser ut som dokumenterad historia. Men stämmer det verkligen?Varför finns då inte ett enda stödjande vittnesbörd under de första mer än tusen år som Bibeln skildrar? Varför finns inte någon enda egyptisk inskription, eller papyrustext, eller gravskrift som bekräftar att israeliten Josef eller någon israelit över huvud taget någonsin styrde över Egypten, eller ens levde där? Varför syns ingen Mose, eller Aron eller Josua? Inte ens någon kung Saul, eller kung David, eller kung Salomo?Kan förklaringen vara att Gamla testamentets författare brottades med samma oförenliga mål som styrde dem som skrev Nya testamentet? Kan förklaringen vara att vi även i detta fall måste leta efter de historiska spåren under berättelsens yta?Med obönhörlig forskarnit och öppet sinne har Lena Einhorn bestämt sig för att undersöka saken och det hon upptäcker och blottlägger är häpnadsväckande.

Lena Einhorns djärva bok Vad hände på vägen till Damaskus? från 2006 blev en stor försäljningsframgång och dess slutsatser väcker fortfarande internationellt intresse. I boken jämförde hon Nya testamentets berättelser om Jesus och hans lärjungar med romerska och judiska historikers texter från samma tid en undersökning som tidigare ansetts fruktlös. Men Einhorn kom till den överraskande, och väl underbyggda, slutsatsen att Nya testamentet är skrivet i två lager, där det övre, uppenbara, är till synes ohistoriskt, men det undre, delvis skylda, nära följer de historiska källorna. Hon drog slutsatsen att författarna brottats med två motstridiga agendor: att presentera en oförvitlig religiös kanon, och att samtidigt berätta den sanna historien.Nu riktar hon samma nyfikna men kritiska blick mot Gamla testamentet, och framför allt mot Moseböckerna. Dessa utspelar sig i stor utsträckning i Egypten, en av forntidens stora civilisationer. I den bibliska texten får vi läsa om egyptiska faraoner och stora arméer, landsomfattande farsoter och massiva folkförflyttningar. Det ser ut som dokumenterad historia. Men stämmer det verkligen?Varför finns då inte ett enda stödjande vittnesbörd under de första mer än tusen år som Bibeln skildrar? Varför finns inte någon enda egyptisk inskription, eller papyrustext, eller gravskrift som bekräftar att israeliten Josef eller någon israelit över huvud taget någonsin styrde över Egypten, eller ens levde där? Varför syns ingen Mose, eller Aron eller Josua? Inte ens någon kung Saul, eller kung David, eller kung Salomo?Kan förklaringen vara att Gamla testamentets författare brottades med samma oförenliga mål som styrde dem som skrev Nya testamentet? Kan förklaringen vara att vi även i detta fall måste leta efter de historiska spåren under berättelsens yta?Med obönhörlig forskarnit och öppet sinne har Lena Einhorn bestämt sig för att undersöka saken och det hon upptäcker och blottlägger är häpnadsväckande.

Nina lever ett på ytan ganska normalt liv i Warszawas getto. Hon pluggar, går på fester, blir kär och tar studenten. Men familjemedlemmarna försvinner en efter en och till slut är det bara Nina och hennes storebror Rudek kvar. På gettots sista dag river de av sig judestjärnan, smugglas ut och försvinner samtidigt som tyskarna sätter eld på allt utom kyrkan och bombar resterna till grus. Det som händer sedan är drama på högsta nivå.Nina Einhorn var en framstående läkare och forkare inom gynekologisk onkologi. Hon gick bort år 2002. Hennes enkla och raka ord präglar denna gripande överlevnadshistoria skriven av hennes dotter Lena.

"Den här berättelsen, om man kan kalla den en sådan, har funnits inom mig i många år, närmare bestämt tjugofem år." Så börjar Lena Einhorn sin bok om den historiske Jesus. Det som från början var en lös hypotes skulle förvandlas till en mycket spännande upptäcktsfärd.En märklig omständighet är att trots att Jesus gav upphov till en av världens största religioner, och att han i högsta grad levde i historisk tid och i ett geografiskt område som då var ockuperat av ett av världshistoriens mäktigaste imperier, romarriket, så har man haft mycket svårt att återfinna honom i historiska källor. Slutsatsen har därför ofta varit att Jesus aldrig existerat.Men vad Einhorn upptäcker under resans gång är att en medveten tidsförskjutning tycks ha ägt rum vid skrivandet av Nya testamentet. Och när man uppdagar den nyckeln, när man justerar denna förskjutning, så framträder plötsligt berättelsen om Jesus från Nasaret i historikernas skrifter! Det är inte exakt samma berättelse - och i åtminstone ett avseende leder den till förbluffande slutsatser - men den är så pass lik att det är svårt att tro att det inte handlar om samma person.

De lyckades hålla sig kvar i gettot in i det sista, sedan flydde de, rev av sig judestjärnan och "försvann" - under det att tyskarna, efter att ha satt eld på allt utom kyrkan, bombade resterna till grus. Nina, hennes bror Rudek och deras mamma var bland de absolut sista som lämnade Warszawas getto levande.Den vuxna Nina Einhorn ville berätta. Hennes egna ord, märkligt enkla och raka, präglar denna otroliga överlevnadshistoria skriven av hennes dotter Lena. Nina Einhorn kom som flykting till Sverige 1946 och blev en framstående läkare och forskare inom gynekologisk onkologi. Hon gick bort 2002.

Statslös, dryg och galen , det var vad engelsmännen kallade den judiske flyktingen Gilel Storch när han mitt under brinnande krig förberedde sig att resa från Stockholm till Berlin för att förhandla med Reichsführer Heinrich Himmler om räddandet av judar.I Stockholm förs ett hittills nästan okänt spel bakom kulisserna som går ut på att försöka rädda de liv som kanske ändå kan räddas ur Hitlers förintelseläger. Förutom Storch, den märklige Felix Kersten, Raoul Wallenberg, Folke Bernadotte och spionen Edgar Klaus möter vi många andra aktörer i spelet - såväl nazister som judiska aktivister. En inträngande studie av deras uppdrag väcker många nya frågor.Lena Einhorn är författare, filmare och regissör. 2005 tilldelades hon Augustpriset för Ninas resa.

"Vad jag kände dessa veckor var en oerhörd häpnad, över att ingen i ansvarig ställning gjorde något, över att ingen beslutsfattare tog hotet på allvar, över att uppenbara varningssignaler klingade ohörda. Jag kan jämföra det med känslan jag fick när jag vaknade av jordbävningen i Los Angeles, 1994, och allt skakade och gatlyktorna slocknade. ´Varför har ingen ansvarig sagt att det här skulle hända?´ Men den häpnaden varade bara i en sekund. Häpnaden jag kände våren 2020 tog aldrig slut."Pandemivåren 2020 befann sig Sverige, ett land präglat av sunt förnuft, vetenskap och demokratiska värderingar, helt plötsligt i världsnyheternas flöde och man sa: vi har rätt och alla andra har fel. Vad var det egentligen som hände?Lena Einhorn beskriver med exakthet i blicken hur hon gick från förvåning till aktivism och hur hon kastades tillbaka till sin tidigare profession som virolog, en verksamhet som hon trodde att hon lämnat för flera decennier sedan, långt innan hon blev författare på heltid. Bland hobbyepidemiologer och expertmyndigheter följer de första två årens pandemidebatt, beskriver förloppen och blottlägger många av de underliggande processerna.Det är dags nu, att börja titta närmare på vad som hände när Sverige och världen drabbades av covid-19-pandemin - och att ta vara på lärdomarna.

”Jackie, ska vi skriva en bok om detta?”

Jag satt på ett kafé, mittemot journalisten och författaren Jackie Jakubowski. Och jag var alldeles tagen. Jackie, som föddes i den sydpolska staden Katowice, men 1970 kom som 18-årig flykting till Sverige, hade just skildrat sin dramatiska barndom för mig. Det var en barndom som inte liknade något jag hört talas om. Jag var häpen – och jag var rörd.

Han såg allvarligt på mig. Och han svarade: ”Om någon ska skriva berättelsen om mitt liv, så är det jag.”

Svaret var förstås självklart, mitt förslag närmast förmätet, och en spontan respons på vad jag just hört. Vi började prata om annat.

Tre år senare fick jag ett telefonsamtal, från Jackie. Han ville ses och vi träffades återigen på ett kafé.

”Är du fortfarande intresserad av den där boken vi talade om?” frågade han. Och så berättade han att han drabbats av en svår sjukdom som snart skulle ända hans liv. ”Jag kommer aldrig att kunna skriva min berättelse”, sa han. ”Vill du?”

Jag svarade omedelbart ja. Och Jackie fortsatte att berätta för mig. Så länge han kunde.

Romanen En låda apelsiner är resultatet.

Jackie avled i maj 2020. Boken kommer ut i januari 2023.

--- Lena Einhorn

”Jackie, ska vi skriva en bok om detta?”

Jag satt på ett kafé, mittemot journalisten och författaren Jackie Jakubowski. Och jag var alldeles tagen. Jackie, som föddes i den sydpolska staden Katowice, men 1970 kom som 18-årig flykting till Sverige, hade just skildrat sin dramatiska barndom för mig. Det var en barndom som inte liknade något jag hört talas om. Jag var häpen – och jag var rörd.

Han såg allvarligt på mig. Och han svarade: ”Om någon ska skriva berättelsen om mitt liv, så är det jag.”

Svaret var förstås självklart, mitt förslag närmast förmätet, och en spontan respons på vad jag just hört. Vi började prata om annat.

Tre år senare fick jag ett telefonsamtal, från Jackie. Han ville ses och vi träffades återigen på ett kafé.

”Är du fortfarande intresserad av den där boken vi talade om?” frågade han. Och så berättade han att han drabbats av en svår sjukdom som snart skulle ända hans liv. ”Jag kommer aldrig att kunna skriva min berättelse”, sa han. ”Vill du?”

Jag svarade omedelbart ja. Och Jackie fortsatte att berätta för mig. Så länge han kunde.

Romanen En låda apelsiner är resultatet.

Jackie avled i maj 2020. Boken kommer ut i januari 2023.

--- Lena Einhorn

År 1990 kom den trettioåttaårige Vladimir Putin, en sovjetisk spion på mellannivå, tillbaka till sin hemstad Leningrad från en utlandspostering i Östtyskland. Hans drömmar var krossade, hans karriär ödelagd. Östtyskland fanns inte längre, Sovjetunionen var på väg att upplösas.

Tio år senare var han president i en av världens stormakter.

Lena Einhorns dokumentära berättelse Kameleont följer den osannolika historien om hur en till synes anspråkslös och färglös pärmbärare navigerar – och av omgivningen lotsas fram – genom det söndertrasade post-sovjetiska samhällets förrädiska vatten mot den absolut högsta makten.

Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om slughet och naivitet, om lömskhet och anpasslighet, om målmedvetenhet och enfald. Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om Vladimir Putin som om dem som bar honom på sina axlar.

År 1990 kom den trettioåttaårige Vladimir Putin, en sovjetisk spion på mellannivå, tillbaka till sin hemstad Leningrad, från en utlandspostering i Östtyskland. Hans drömmar var krossade, hans karriär ödelagd. Östtyskland fanns inte längre, Sovjetunionen var på väg att upplösas.

Tio år senare var han president i en av världens stormakter.

Lena Einhorns dokumentärroman Kameleont följer den osannolika berättelsen om hur en till synes anspråkslös och färglös pärmbärare navigerar – och av omgivningen lotsas – fram genom det söndertrasade post-sovjetiska samhällets förrädiska vatten mot den absolut högsta makten.

Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om slughet och naivitet, om lömskhet och anpasslighet, om målmedvetenhet och enfald, om samvetslöshet och intuition. Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om Vladimir Putin som om dem som bar honom på sina axlar.

År 1990 kom den trettioåttaårige Vladimir Putin, en sovjetisk spion på mellannivå, tillbaka till sin hemstad Leningrad, från en utlandspostering i Östtyskland. Hans drömmar var krossade, hans karriär ödelagd. Östtyskland fanns inte längre, Sovjetunionen var på väg att upplösas.

Tio år senare var han president i en av världens stormakter.

Lena Einhorns dokumentärroman Kameleont följer den osannolika berättelsen om hur en till synes anspråkslös och färglös pärmbärare navigerar – och av omgivningen lotsas – fram genom det söndertrasade post-sovjetiska samhällets förrädiska vatten mot den absolut högsta makten.

Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om slughet och naivitet, om lömskhet och anpasslighet, om målmedvetenhet och enfald, om samvetslöshet och intuition. Det är en berättelse som till lika stora delar handlar om Vladimir Putin som om dem som bar honom på sina axlar.

I Den tunna isen ger sig Lena Einhorn i kast med sin egen historia och kärlekens livsfarliga och livsnödvändiga kraft. Det är sommar när en kvinna oväntat kommer simmande mot henne på bryggan. Vad som först liknar ett oskyldigt möte gör ett outplånligt intryck på henne. Och så inleds en förälskelse, och så småningom en kärleksrelation som ska ta henne ut på tunnare is än hon någonsin tidigare vågat beträda.Men vad är hon rädd för, och varför? Parallellt med kärlekshistorien försöker hon utforska sin egen historia, sin egen barndom. Hon trodde hon kunde den. Det gjorde hon inte. Under arbetet med modersporträttet Ninas resa finner hon efterlämnade brev mellan föräldrarna och klotter i gamla böcker som lämnats på vinden. Med hjälp av detta material börjar hon långsamt bena upp inte endast sin mors liv, utan också sitt eget livs mysterium.I Den tunna isen följer vi berättelsen om en kärlek som verkligen visar sig vara på liv och död. Och om en vådlig, berusande färd längst ut i människans känslomässiga universum, och längst in i hennes mest dolda och skyddade skrymslen.

”Jackie, ska vi skriva en bok om detta?”

Jag satt på ett kafé, mittemot journalisten och författaren Jackie Jakubowski. Och jag var alldeles tagen. Jackie, som föddes i den sydpolska staden Katowice, men 1970 kom som 18-årig flykting till Sverige, hade just skildrat sin dramatiska barndom för mig. Det var en barndom som inte liknade något jag hört talas om. Jag var häpen – och jag var rörd.

Han såg allvarligt på mig. Och han svarade: ”Om någon ska skriva berättelsen om mitt liv, så är det jag.”

Svaret var förstås självklart, mitt förslag närmast förmätet, och en spontan respons på vad jag just hört. Vi började prata om annat.

Tre år senare fick jag ett telefonsamtal, från Jackie. Han ville ses och vi träffades återigen på ett kafé.

”Är du fortfarande intresserad av den där boken vi talade om?” frågade han. Och så berättade han att han drabbats av en svår sjukdom som snart skulle ända hans liv. ”Jag kommer aldrig att kunna skriva min berättelse”, sa han. ”Vill du?”

Jag svarade omedelbart ja. Och Jackie fortsatte att berätta för mig. Så länge han kunde.

Romanen En låda apelsiner är resultatet.

--- Lena Einhorn