Hysteros

En kvinna sitter på en annan kvinnas sängkant, omgiven av natt. En man ligger intill en kvinna och andas i mörkret. Ett hjärta slår under ett annat hjärta, en liten hand sträcker sig mot insidan av hud.

Hysteros är en förtätad berättelse om en graviditet: om att bära en annan kropp inuti sin egen, om att samtidigt vara en och två. Hysteros skildrar en kvinna vars gränser är under upplösning, inte bara genom det liv som växer i henne. I hennes kropp sammanstrålar längtan, ilska och förtvivlan med ett begär så starkt att det också hotar det egna jaget. I Helena Granströms sjätte bok vävs teman som sexualitet, identitet och moderskap samman i en berättelse som rör sig från samtiden in i den antika mytens vidsträckta landskap.

Helena Granström, född 1983, är författare och skribent med bakgrund inom fysik och matematik. Hennes senaste bok Det som en gång var (2016) är en systemkritisk essä med fotografier av Marcus Elmerstad. Granström har tidigare utkommit med flera böcker däribland Hysteros (2013), Infans (2011), Osäkerhetsrelationen (2009) och Alltings mått (2008). Som skribent har hon gjort sig känd som en systemkritisk röst, bland annat i frågan om teknikens inverkan på vårt samhälle.

Helena Granströms författarskap har varit egensinnigt, från debuten med essän ”Alltings mått” till den lysande versromanen ”Osäkerhetsrelationen”. Även om hon också i ”Hysteros” demonstrerar sin förmåga att ta upp intressanta filosofiska frågeställningar så är det gestaltningen som imponerar mest. Stämningen är tät, språket helgjutet, berättelsen precist uppbyggd. Det bådar gott inför framtiden.

Elise Karlsson, Svenska Dagbladet 

Det strama, exakta språket är en av bokens styrkor, en förutsättning för att kunna hantera innehållet, som svämmar över av kroppslighet. Granström, som har doktorerat i matematik och har en magisterexamen i teoretisk fysik, har tidigare skrivit lysande civilisationskritik som tar barnsligheten i försvar mot vuxenheten – jag tänker främst på essän Det barnsliga manifestet, men också kortromanen Infans – och här, i den sjätte boken, fortsätter hon utmana det vuxna behovsförtrycket. 
När läste jag senast en bok som påverkade mig så fysiskt? Läsningen ger mig rysningar, kväljningar och klaustrofobi, men väcker också tankar: vad är det för sorts tillstånd som Granström beskriver så lysande väl?

Malin Lindroth, Göteborgs-Posten

Ändå vet den som läst Helena Granström att hon alltid återvänder från förlusten, separationen och försvinnandet till bevarandet och minnet. Till språket som vårt enda vapen mot det oförklarliga och övermäktiga. Här är det myten som får bära den stora skräcken: att döden hinner först till barnet, att barnet för den med sig. Förra året utgav Novellix Granströms novell ”Skördebrev”, en stark berättelse om en pojke och en kvinna och deras kamp mot upplösning och utplåning. ”Hysteros” förmår inte riktigt matcha den intensiva skräckberättelsen om att sörja för ett barn, men lägger sig nära.

Ulrika Milles, Dagens Nyheter

Helena Granströms framställning löper längs en känslostark och intelligent fråga, ett stycke stämt för ett fulltonigt stränginstrument.

Göran Sommardal, SR Kulturnytt

Och hon är alltjämt en förbannat begåvad författare, som med sitt poetiska, gnistrande intensiva språk faktiskt känns som en modern Rut Hillarp.

Therese Eriksson, Upsala Nya Tidning

Jag gläds verkligen över Granströms bok. Den svenska romanen är nog inte vad den hade kunnat vara. Inte ofta korsbefruktas berättarkonst med språkkonst, men i Hysteros är det precis vad som sker. Prosan är lugn men fylld av rörelse, grå och vacker som vardagen och väntan. Berättelsen likaså, korsflätad med tankens omtagningar, världens speglingar och stilla vardag. Granström har verkligen lyckats med något alldeles särskilt. Något som inte går att vara förberedd på.

Victor Malm, Skånska Dagbladet