Denna volym samlar Cecilia Hanssons kritikerrosade tre första diktsamlingar.

Debutboken Revbensdagar, morgnar (2002) är en lyrisk berättelse om känslor så starka att de gränsar till patetiska. Berättelsens yttre ram utgörs av Wien. Här möts en man och en kvinna. Vilka de är och hur de har träffats är oväsentligt. Bara det som uppstår mellan dem betyder något. 

Tänj min hud. En förvandling (2005) är en lek med Franz Kafkas Förvandlingen, och kretsar kring en ung kvinnas utveckling, frigörelse och lust. En morgon när jaget i Tänj min hud. En förvandling vaknar upp är ingenting som det varit. Kroppen i flickrumssängen är full av växtlighet, spricksår och läckor. 

Spegelsken (2008) är en bok om viljan att få vara den man är. Men också om att kallas fulast i stan, väljas sist på gympan, och om fönsterrutorna som en dag ska krossas. Spegelsken utspelas i ett drömlikt nittonhundraåttiotal, i en småstad som kunde vara din.

Med en nyskriven introduktion till författarskapet av Kristian Lundberg.

"Cecilia Hanssons dikt är radikal, inte minst i bejakandet av grundvärden. Hennes dikt signalerar en återgång till en av diktens funktioner, nämligen besvärjelse och åkallan. Hanssons dikt vägrar att stå i tjänst. Det är en konsekvent hållning. Den sträcker sig ut redan från första sidan. Hon har en enhetlig stil. Konsekvent. Den skär som en kniv. Och det finns inte en enda falsk skorrande ton, inte ett enda överflödigt ord. Ingenstans ger hon efter för effektsökeri. De olika diktsamlingarna förefaller mig vara sam manlänkade utifrån en enda princip: Kärleken är radikal. Att älska är att förlora sig. Och få höra sitt namn ropas. Klar. Ren. Enkel. Kärlekens alkemi innebär att den tyngd i bly som tidigare var plötsligt är förvandlad till guld."
Ur Kristian Lundbergs förord

Skrivet om Revbensdagar, morgnar:

Hansson skriver loss kvinnokönet från dess vanliga tillstånd av mörkerhål eller pornografisk bild. Det kvinnliga könet syns nära, nästan inifrån, med flikar, hinnor och vätskor. Det begär som skildras är vilt och okontrollerat, och fortsätter långt bortom mannen och marknaden.
Jenny Tunedal, Aftonbladet

Innanför är en tät och ordlös relation där just fukten, vätskan tycks ha tagit över från orden. Cecilia Hansson undersöker i sina exceptionellt känsliga dikter en sorts hudens hud, ett område kring människor som bara fukten (dikten) kan vidröra.
Joar Tiberg, Lyrikvännen

Cecilia skriver sammanhållet, komprimerat. Meningarna och satserna är som polerade ädelsetenar.
Lisa Wede, SR P1

Det är en motsägelsefull text, karg men samtidigt blommande av organiska metaforer och sirliga upprepningar.
Dan Jönsson, Dagens Nyheter

…Revbensdagar, morgnar är just så här snuddande ömtålig. Inget talat språk, bara kropparnas rörelser – så renodlas intimiteten i scen efter scen.
Amelie Björck, Göteborgsposten

Skrivet om Tänj min hud. En förvandling:

Det är inte en ungdomsbok, inte en flickbok. Det är en djupt samhällskritisk bok – för den ger röst åt något som förut beskrivits med blyga flickors rodnande kinder på skolgårdar runt om i landet eller med pojkars bullrunkning och tjyvkikande in i flickors omklädningsrum. Boken växer för varje knivskarp och närgången rad.
Pelle Andersson, Aftonbladet

Äntligen får en flickas första lust vara det den i mångt och mycket är; en förvirring över kroppens tunna skal som rämnar. Inte något skört som knoppas omgivet av glorifierad ångest.
Anna Hallvarez, Norrbottens-Kuriren

Tänj min hud är en modig diktsamling. Att beskriva detta stora, som på en gång är så privat och så allmängiltigt är ingen lätt uppgift. Risken att hamna i klichéer känns ständigt överhängande, men genom att låta upplevelsen bli unik i sitt skräckinjagande uttryck istället för att försöka omfatta alla flickors pubertet undviker Cecilia Hansson de flesta fällorna.
Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

Jag tycker om hur Hansson beskriver jagets relation till flickrumstingen. Här fungerar hennes poesi som bäst – när jaget utforskar tingen med ovana ögon.
Marit Östberg, Kristianstadsbladet

Skrivet om Spegelsken:

”Cecilia Hansson bygger med ett minimalt antal kondenserade meningar, bara en eller ett par per uppslag, upp en hel värld. […] Spegelsken är en mardröm, en otäckt klar minnesbild. Och med ett raseri kokande som bara den vuxna författaren kan tillåta sig: det här var det jag inte stod ut med. Så här illa gjorde det.”
Lotta Olsson, Dagens Nyheter

”Utanförskapet får ett ansikte i Hanssons impressionistiska bilder av vad som händer de sista dagarna i nian. De korta, sammanpressade raderna, ett slags lyrisk prosa, vibrerar av återhållen förtvivlan. Tonårens vånda, drömmar och längtan träder fram i skildringen av det starka känslotryck som huvudpersonen lever under. ”Jag är en lavendelprinsessa, med stenar i min kjolsficka.” Hansson beskriver med både känsla och intensitet en ung människas protest mot samhällets likformighet, en protest som till sist tar sig desperata uttryck.”
Lena Kåreland, Svenska Dagbladet

Denna volym samlar Cecilia Hanssons kritikerrosade tre första diktsamlingar.

Debutboken Revbensdagar, morgnar (2002) är en lyrisk berättelse om känslor så starka att de gränsar till patetiska. Berättelsens yttre ram utgörs av Wien. Här möts en man och en kvinna. Vilka de är och hur de har träffats är oväsentligt. Bara det som uppstår mellan dem betyder något. 

Tänj min hud. En förvandling (2005) är en lek med Franz Kafkas Förvandlingen, och kretsar kring en ung kvinnas utveckling, frigörelse och lust. En morgon när jaget i Tänj min hud. En förvandling vaknar upp är ingenting som det varit. Kroppen i flickrumssängen är full av växtlighet, spricksår och läckor. 

Spegelsken (2008) är en bok om viljan att få vara den man är. Men också om att kallas fulast i stan, väljas sist på gympan, och om fönsterrutorna som en dag ska krossas. Spegelsken utspelas i ett drömlikt nittonhundraåttiotal, i en småstad som kunde vara din.

Med en nyskriven introduktion till författarskapet av Kristian Lundberg.

"Cecilia Hanssons dikt är radikal, inte minst i bejakandet av grundvärden. Hennes dikt signalerar en återgång till en av diktens funktioner, nämligen besvärjelse och åkallan. Hanssons dikt vägrar att stå i tjänst. Det är en konsekvent hållning. Den sträcker sig ut redan från första sidan. Hon har en enhetlig stil. Konsekvent. Den skär som en kniv. Och det finns inte en enda falsk skorrande ton, inte ett enda överflödigt ord. Ingenstans ger hon efter för effektsökeri. De olika diktsamlingarna förefaller mig vara sam manlänkade utifrån en enda princip: Kärleken är radikal. Att älska är att förlora sig. Och få höra sitt namn ropas. Klar. Ren. Enkel. Kärlekens alkemi innebär att den tyngd i bly som tidigare var plötsligt är förvandlad till guld."
Ur Kristian Lundbergs förord

Skrivet om Revbensdagar, morgnar:

Hansson skriver loss kvinnokönet från dess vanliga tillstånd av mörkerhål eller pornografisk bild. Det kvinnliga könet syns nära, nästan inifrån, med flikar, hinnor och vätskor. Det begär som skildras är vilt och okontrollerat, och fortsätter långt bortom mannen och marknaden.
Jenny Tunedal, Aftonbladet

Innanför är en tät och ordlös relation där just fukten, vätskan tycks ha tagit över från orden. Cecilia Hansson undersöker i sina exceptionellt känsliga dikter en sorts hudens hud, ett område kring människor som bara fukten (dikten) kan vidröra.
Joar Tiberg, Lyrikvännen

Cecilia skriver sammanhållet, komprimerat. Meningarna och satserna är som polerade ädelsetenar.
Lisa Wede, SR P1

Det är en motsägelsefull text, karg men samtidigt blommande av organiska metaforer och sirliga upprepningar.
Dan Jönsson, Dagens Nyheter

…Revbensdagar, morgnar är just så här snuddande ömtålig. Inget talat språk, bara kropparnas rörelser – så renodlas intimiteten i scen efter scen.
Amelie Björck, Göteborgsposten

Skrivet om Tänj min hud. En förvandling:

Det är inte en ungdomsbok, inte en flickbok. Det är en djupt samhällskritisk bok – för den ger röst åt något som förut beskrivits med blyga flickors rodnande kinder på skolgårdar runt om i landet eller med pojkars bullrunkning och tjyvkikande in i flickors omklädningsrum. Boken växer för varje knivskarp och närgången rad.
Pelle Andersson, Aftonbladet

Äntligen får en flickas första lust vara det den i mångt och mycket är; en förvirring över kroppens tunna skal som rämnar. Inte något skört som knoppas omgivet av glorifierad ångest.
Anna Hallvarez, Norrbottens-Kuriren

Tänj min hud är en modig diktsamling. Att beskriva detta stora, som på en gång är så privat och så allmängiltigt är ingen lätt uppgift. Risken att hamna i klichéer känns ständigt överhängande, men genom att låta upplevelsen bli unik i sitt skräckinjagande uttryck istället för att försöka omfatta alla flickors pubertet undviker Cecilia Hansson de flesta fällorna.
Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

Jag tycker om hur Hansson beskriver jagets relation till flickrumstingen. Här fungerar hennes poesi som bäst – när jaget utforskar tingen med ovana ögon.
Marit Östberg, Kristianstadsbladet

Skrivet om Spegelsken:

”Cecilia Hansson bygger med ett minimalt antal kondenserade meningar, bara en eller ett par per uppslag, upp en hel värld. […] Spegelsken är en mardröm, en otäckt klar minnesbild. Och med ett raseri kokande som bara den vuxna författaren kan tillåta sig: det här var det jag inte stod ut med. Så här illa gjorde det.”
Lotta Olsson, Dagens Nyheter

”Utanförskapet får ett ansikte i Hanssons impressionistiska bilder av vad som händer de sista dagarna i nian. De korta, sammanpressade raderna, ett slags lyrisk prosa, vibrerar av återhållen förtvivlan. Tonårens vånda, drömmar och längtan träder fram i skildringen av det starka känslotryck som huvudpersonen lever under. ”Jag är en lavendelprinsessa, med stenar i min kjolsficka.” Hansson beskriver med både känsla och intensitet en ung människas protest mot samhällets likformighet, en protest som till sist tar sig desperata uttryck.”
Lena Kåreland, Svenska Dagbladet

Denna volym samlar Cecilia Hanssons kritikerrosade tre första diktsamlingar.

Debutboken Revbensdagar, morgnar (2002) är en lyrisk berättelse om känslor så starka att de gränsar till patetiska. Berättelsens yttre ram utgörs av Wien. Här möts en man och en kvinna. Vilka de är och hur de har träffats är oväsentligt. Bara det som uppstår mellan dem betyder något. 

Tänj min hud. En förvandling (2005) är en lek med Franz Kafkas Förvandlingen, och kretsar kring en ung kvinnas utveckling, frigörelse och lust. En morgon när jaget i Tänj min hud. En förvandling vaknar upp är ingenting som det varit. Kroppen i flickrumssängen är full av växtlighet, spricksår och läckor. 

Spegelsken (2008) är en bok om viljan att få vara den man är. Men också om att kallas fulast i stan, väljas sist på gympan, och om fönsterrutorna som en dag ska krossas. Spegelsken utspelas i ett drömlikt nittonhundraåttiotal, i en småstad som kunde vara din.

Med en nyskriven introduktion till författarskapet av Kristian Lundberg.

"Cecilia Hanssons dikt är radikal, inte minst i bejakandet av grundvärden. Hennes dikt signalerar en återgång till en av diktens funktioner, nämligen besvärjelse och åkallan. Hanssons dikt vägrar att stå i tjänst. Det är en konsekvent hållning. Den sträcker sig ut redan från första sidan. Hon har en enhetlig stil. Konsekvent. Den skär som en kniv. Och det finns inte en enda falsk skorrande ton, inte ett enda överflödigt ord. Ingenstans ger hon efter för effektsökeri. De olika diktsamlingarna förefaller mig vara sam manlänkade utifrån en enda princip: Kärleken är radikal. Att älska är att förlora sig. Och få höra sitt namn ropas. Klar. Ren. Enkel. Kärlekens alkemi innebär att den tyngd i bly som tidigare var plötsligt är förvandlad till guld."
Ur Kristian Lundbergs förord

Skrivet om Revbensdagar, morgnar:

Hansson skriver loss kvinnokönet från dess vanliga tillstånd av mörkerhål eller pornografisk bild. Det kvinnliga könet syns nära, nästan inifrån, med flikar, hinnor och vätskor. Det begär som skildras är vilt och okontrollerat, och fortsätter långt bortom mannen och marknaden.
Jenny Tunedal, Aftonbladet

Innanför är en tät och ordlös relation där just fukten, vätskan tycks ha tagit över från orden. Cecilia Hansson undersöker i sina exceptionellt känsliga dikter en sorts hudens hud, ett område kring människor som bara fukten (dikten) kan vidröra.
Joar Tiberg, Lyrikvännen

Cecilia skriver sammanhållet, komprimerat. Meningarna och satserna är som polerade ädelsetenar.
Lisa Wede, SR P1

Det är en motsägelsefull text, karg men samtidigt blommande av organiska metaforer och sirliga upprepningar.
Dan Jönsson, Dagens Nyheter

…Revbensdagar, morgnar är just så här snuddande ömtålig. Inget talat språk, bara kropparnas rörelser – så renodlas intimiteten i scen efter scen.
Amelie Björck, Göteborgsposten

Skrivet om Tänj min hud. En förvandling:

Det är inte en ungdomsbok, inte en flickbok. Det är en djupt samhällskritisk bok – för den ger röst åt något som förut beskrivits med blyga flickors rodnande kinder på skolgårdar runt om i landet eller med pojkars bullrunkning och tjyvkikande in i flickors omklädningsrum. Boken växer för varje knivskarp och närgången rad.
Pelle Andersson, Aftonbladet

Äntligen får en flickas första lust vara det den i mångt och mycket är; en förvirring över kroppens tunna skal som rämnar. Inte något skört som knoppas omgivet av glorifierad ångest.
Anna Hallvarez, Norrbottens-Kuriren

Tänj min hud är en modig diktsamling. Att beskriva detta stora, som på en gång är så privat och så allmängiltigt är ingen lätt uppgift. Risken att hamna i klichéer känns ständigt överhängande, men genom att låta upplevelsen bli unik i sitt skräckinjagande uttryck istället för att försöka omfatta alla flickors pubertet undviker Cecilia Hansson de flesta fällorna.
Marie Pettersson, Helsingborgs Dagblad

Jag tycker om hur Hansson beskriver jagets relation till flickrumstingen. Här fungerar hennes poesi som bäst – när jaget utforskar tingen med ovana ögon.
Marit Östberg, Kristianstadsbladet

Skrivet om Spegelsken:

”Cecilia Hansson bygger med ett minimalt antal kondenserade meningar, bara en eller ett par per uppslag, upp en hel värld. […] Spegelsken är en mardröm, en otäckt klar minnesbild. Och med ett raseri kokande som bara den vuxna författaren kan tillåta sig: det här var det jag inte stod ut med. Så här illa gjorde det.”
Lotta Olsson, Dagens Nyheter

”Utanförskapet får ett ansikte i Hanssons impressionistiska bilder av vad som händer de sista dagarna i nian. De korta, sammanpressade raderna, ett slags lyrisk prosa, vibrerar av återhållen förtvivlan. Tonårens vånda, drömmar och längtan träder fram i skildringen av det starka känslotryck som huvudpersonen lever under. ”Jag är en lavendelprinsessa, med stenar i min kjolsficka.” Hansson beskriver med både känsla och intensitet en ung människas protest mot samhällets likformighet, en protest som till sist tar sig desperata uttryck.”
Lena Kåreland, Svenska Dagbladet