Ett något blekare "Häng City"

I denna berättelse möter vi Tue, den äldste brodern i en syskonskara, som växer upp på en bondgård där både husfasad, jordbruk och moral har fallit i spillror. Han är produkten av en spelberoende och kroniskt deprimerad mor samt en våldsbenägen far. Vi får följa Tue i hans försök att balansera förväntningarna från samhället/vänner och sina ständigt struliga föräldrar samtidigt som han försöker växa upp och hitta sig själv. Den unge författaren Thomas Korsgaard gör en korrekt avvägning i texten och låter vågskålen för "att visa" väga över istället för att "förklara" vad som händer för läsaren, vilket ger en annars ganska konventionell berättelse en oväntad nerv. Tack vare detta hålls man som läsare på tårna, ovetande om vad framtiden bär med sig. Det smala karaktärsgalleriet gör boken lättläst, men samtidigt anar man en viss (läs: stor) inspiration från tv-serien "Shameless." Om det inte är avsiktligt, är det ändå svårt att inte se likheterna. Skillnaden med dubbelgångaren är dock att vi befinner oss på den danska landsbygden snarare än i en förort till Chicago. Berättelsen väcker onekligen starka känslor. Relationerna ges tid att utvecklas, vilket gör det lätt för läsaren att knyta an till karaktärerna. Scenerna mellan Tue och hans mor, där han desperat försöker laga henne eller åtminstone hindra henne från att falla sönder ännu mer, är särskilt gripande. Samt den vibrerande ilskan mot den trassliga och barnsligt elaka fadern är också påtaglig. Korsgaard är skicklig på att skildra hur dessa relationer blöder in och även ut över andra karaktärer, men ibland trampar berättelsen vatten och det är där den tappar något i betyg. Hur mycket jag än vill se den danske sheriffen Korsgaard rida in och ta plats på den svenska litterära scenen, kan jag inte undgå att jämföra honom med vår egen Mikael Yvesand, sheriffen av vardagsskildringen. Tyvärr måste jag erkänna att Yvesand redan har staden under kontroll. När dessa verk ställs mot varandra är det Yvesands "Häng City" som står som den starkare duellanten. Korsgaard har ett gott grepp om känslorna, men han saknar den där skarpa skjutjärnsblicken som krävs för att lyfta en berättelse till något extraordinärt. Historien om Tue är förvisso gripande, men den saknar den humor och de finurliga observationer iklädda sminkade adjektiv som skulle kunna höja "Om någon kommer förbi" till en högre nivå. Så, även om jag rekommenderar en läsning av denna bok till dem som gillar "romaner utan handling," skulle jag personligen råda dig att börja med Häng City om du vill läsa något som verkligen lämnar ett avtryck.

Hjortronhyllan